När regeringen presenterade sitt 40-punktsprogram för att stoppa mäns våld strax före midsommar, aviserades ytterligare åtgärder i budgeten. På måndagen presenterade jämställdhetsminister Märta Stenevi en rad satsningar.

Till att börja med sammanlagt 350 miljoner kronor som ska gå till arbetet med att bekämpa mäns våld mot kvinnor. Det innebär ett tillskott för 2022 på 215 miljoner kronor. Regeringen föreslår också att medlen från och med 2024 permanentas på en nivå om 300 miljoner kronor årligen.

Pengarna ska täcka åtgärder inom alla områden som omfattas av den nationella strategin för att förebygga och bekämpa mäns våld mot kvinnor som antogs 2016. Det vill säga även hbtqi-personers och mäns utsatthet för våld i nära relationer samt prostitution och människohandel för sexuella ändamål, samt barns rättigheter.

”Satsningen gör det möjligt att komma bort från kortsiktiga projekt och att istället bedriva ett långsiktigt och uthålligt arbete, vilken den här typen av samhällsproblem kräver”, skriver regeringen i ett pressmeddelande.

Måste få kosta

Regeringen föreslår även ökade och permanenta medel till landets kvinno- och tjejjourer. För 2022 föreslås ett tillskott på 50 miljoner kronor till redan budgeterade 100 miljoner. Från och med 2023 föreslås att 150 miljoner kronor fortsatt ska gå till ändamålet årligen. Likaså permanentas stödet till hjälptelefonerna Kvinnofridslinjen och Preventell, verksamheter som finansieras med åtta respektive fem miljoner kronor årligen.

Båda paraplyorganisationerna för kvinno- och tjejjourer, Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige (Roks) och Unizon, välkomnar permanent finansiering. Men det finns förbehåll.

Det gäller till exempel förslaget om tillståndsplikt för skyddat boende som enligt regeringen kan innebära att idéburna organisationer, som kvinnojourer, behöver utveckla sitt arbete. Med ett tillfälligt statsbidrag på 50 miljoner kronor 2022 och 2023, samt 20 miljoner 2024 vill regeringen hjälpa dessa att leva upp till kraven.

Unizon betonar i en kommentar att tillståndsplikten inte får leda till att det blir svårare för kvinnor och barn att få skydd.

”En sådan tillståndsplikt kommer Unizon aldrig att stödja”, skriver Unizon och vittnar om hur det blivit allt svårare att få insatsen skyddat boende beviljad av kommunerna. Detta samtidigt som antalet beviljade dygn minskat, från i snitt 63 till 55 dygn mellan 2019 och 2020.

För att göra skillnad för kvinnor och barn anser därför Unizon att tillståndsplikten för skyddat boende måste förenas med ett tydligt uppdrag till kommunerna att både bekosta och bevilja insatsen.

”Socialtjänsten har själva larmat om att sparkrav går före stöd och skydd. Kvinnofrid måste få kosta”, skriver Unizon.

Väcker stor oro

Jenny Westerstrand, ordförande för Roks, ser än allvarligare på förslaget.

– Självklart är vi glada över utlovat stabil finansiering, men för oss är det ändå ett nytt Sverige vi vaknar upp till. I den världen ligger förebyggande samtal med våldsamma män i socialtjänstens uppdrag och socialtjänsten ska nu också omhänderta barnen för den kvinna som flyr med dem till en kvinnojour.

– Kvinnojourernas verksamhet ska vidare, dömt efter hur samtalen gått hittills, anpassas efter kvalitetsmått som inte alls relaterar till den kunskap som vi har utvecklat utan styrs av helt andra normer, säger hon och varnar för en förestående institutionalisering av stödet till våldsutsatta och konsekvenserna av vägvalen regeringen nu gör.

Ett exempel är utredningsförslaget att upphäva den särskilda förordning som öronmärker pengar till kvinno- och tjejjourer. Om reformen genomförs kommer kvinno- och tjejjourerna att behöva söka medel ur samma pott som mansjourer och andra verksamheter.

– Det är ett stort och centralt avsteg från det som gjorde att vi fick denna egna pott pengar tidigare: kunskapen att kvinnors och tjejers intressen lätt sidesteppas när det kommer ”bredare”, ”nyare” eller ”hetare” frågor och verksamheter som ska finansieras. Vi är minst sagt oroliga! säger Westerstrand.

Saknar verklighetsförankring

Roks är också allvarligt oroade vad gäller förslaget att barn som kommer till skyddat boende med sin våldsutsatta mamma ska ges en egen placering.

I budgetförslaget avsätts 30 miljoner kronor till förberedelser för detta under 2022. 2023 beräknas reformkostnaden till 345 miljoner kronor och från 2024 375 miljoner kronor per år.

Regeringens uttalade avsikt är att stärka barnrättsperspektivet i situationen. Men så som reformen ser ut idag riskerar den enligt Westerstrand att höja tröskeln till stödet, och skapa fortsatt osäkerhet för barn i behov av våldsfrihet, trygghet, stabilitet och lugn.

– Den uttrycker en önskan om hur världen ska fungera istället för att se till den verklighet som är barnens och kvinnornas, anser hon och förklarar:

– Enligt förslaget ska socialnämnden besluta var barnet ska bo i ett förfarande som liknar Lagen om vård av unga. Förslaget tar inte hänsyn till hur verkligheten ser ut eller hur den här typen av bedömningar görs. Våldsutsatta kvinnor drar sig redan idag för kontakt med socialtjänst, polis och kvinnojourer av rädsla för att deras barn ska tas ifrån dem.

Därför har Roks uppmanat till protester och politiska alliansbyggen för att stoppa reformen.

– Att frånta mammorna beslutanderätten över sina barn och överföra den till socialtjänstens redan djupt ansträngda verksamhet, som dessutom ofta brister i kunskap på våldsområdet, är ett svek mot både mammorna och barnen, menar Jenny Westerstrand.

Omfattande åtgärder

Regeringen vill också få fram varaktigt boende till kvinnor och barn som tvingats fly sina hem och skriver: ”Våldsutsatta kvinnor och barn ska inte behöva gå från en vistelse i skyddat boende tillbaka till gärningsmännen för att de saknar en varaktig bostad.” Men bostadsbristen är ett faktum. Unizon arrangerar ett seminarium på temat kommande vecka.

För att få fram bostäderna föreslår regeringen inrättandet av en expertgrupp, samt att verksamhet inleds i några pilotkommuner. Till detta avsätts 15 miljoner kronor 2022 och 30 miljoner årligen 2023 och 2024.

Även kriminalvården, Statens institutionsstyrelse och hälso- och sjukvården får ökade anslag med ett antal miljoner för att klara de uppgifter som tillkommer när straffskalorna för sexualbrott skärps.

Det är omfattande åtgärder som regeringen nu aviserar. Ändå ställdes inte en enda fråga till ansvarig minister på den livesända delen av måndagens presskonferens, noterar Jenny Westerstrand.

– Det ger overklighetskänslor att vara mitt i samhällsintresset men ändå inte höra initierade frågor ställda, varken till ministern eller till oss. Vi är mottagare av stora summor pengar, utan att kunna använda dem på de sätt som våra kvinnojourers verksamheter behöver, men ingen verkar veta det. Vi är två riksorganisationer med påtagligt olika syn på våld och på jourernas roll och arbete, men det speglas aldrig som en politisk fråga, säger Jenny Westerstrand, som trots att hon menar att många av reformerna som nu aviserats i de stora paketen är bra, ändå är orolig och kritisk:

– När regeringen lägger förslag som utgör ett grundskott mot den fria, ideella kvinnojoursrörelsen, ett skott mot den kraft som är kunskapsbärande och som satte Sveriges arbete mot mäns våld mot kvinnor på den internationella kartan, då är det klart att Roks reagerar.

Så vad saknas?

– Jag önskar att svenska journalister bevakade vårt fält bättre. Jag önskar också att vi hade givits en mer framträdande plats i det politiska arbetet under de senaste femton åren. Roks har suttit med i otaliga referensgrupper och utredningar som stat och kommuner haft, men den springande punkten – att behålla och utveckla en våldsförståelse där kön och våld hålls ihop och där våldets plats i samhället synliggörs – uteblir.

Vad Jenny Westerstrand efterlyser är ett djupare samtal, både om mäns våld mot kvinnor och ”det gigantiska stödfält” som är konsekvensen:

– Den politik regeringen för nu, reformer och goda ansatser och bra förslag till trots, är besjälad av tanken att ”hon” är en annan sort och att våldet inte griper in i och är en del av samhället. Därför arbetar regeringen efter tanken att samhället – detta våldsamma samhälle – kan ansvara för våldet och ges alla redskap samlade i sin korg för att bekämpa det. Därför knuffar man oss åt sidan med goda ord och föresatser men det är utsiktslöst att komma åt våldet så.

Varför tror du det?
 
– Jag tror det för att våra jourer möter det varje dag. Kvinnor, tjejer och barn far mycket illa inom trygghetssystemen i Sverige. Nu växer systemen och kräver ytterligare anpassning av oss.

– Det är klart att vi funderar på vår väg framåt.