Recension

Förtjänstfullt om Birgitta Stenberg

Birgitta Stenberg (1932-2014).

”Tenngart sätter på ett intressant sätt in Stenberg och hennes verk i de olika kontexter och samhällsdebatter som präglade tiden för deras tillkomst.” Anna Remmets recenserar nya biografin.

När jag läste Birgitta Stenberg för första gången var det med både häpnad och förtjusning. Beskrivningarna av hur en ung kvinna så tidigt som på 50-talet ensam reste runt i Europa, skrev och hade samkönade relationer kändes både hisnande och befriande. Om Virginia Woolf krävde ett eget rum åt den skapande kvinnan krävde Birgitta Stenberg, som föddes 1932 och dog 2014, världen. Men precis som Woolf mycket riktigt påpekade är den materiella friheten en förutsättning för den rumsliga och kreativa. Och även om Stenbergs starkt autofiktiva böcker är fulla av skildringar av att vända på slantarna och klara sig på en baguette och en flaska vin om dagen tillsammans med amfetamin som dämpar hungern, kom Stenberg från ett välbärgat hem med en mor hemma i Sverige som i värsta fall kunde rycka ut med bistånd.

Det som också är tydligt är att hennes böcker sällar sig till de berättelser där vita västerländska kvinnors frigörelse sker mot en fond av, och delvis även på bekostnad av, fattiga rasifierade människor som får fungera som medel för sexuellt uppror och som exotisk rekvisita i äventyren. Litteraturvetaren Paul Tenngart visar att han är mycket väl medveten om alla dessa aspekter av författarskapet i sin nya biografi om Stenberg med den passande titeln Världen väntar mig. Även om Tenngart själv träffat Stenberg hämtar han mer stoff ur böckerna än ur till exempel intervjuer och annat material, vilket väl både är logiskt med tanke på hans bakgrund som litteraturvetare och givande för den som vill ha en introduktion till det långa och produktiva författarskapet.

Ett problem som uppstår är dock att litteraturanalysen ibland glider ihop med framskrivandet av biografin, vilket naturligtvis är lätt hänt då Birgitta Stenbergs böcker är mer eller mindre autofiktiva. Men Tenngart sätter på ett intressant sätt in Stenberg och hennes verk i de olika kontexter och samhällsdebatter som präglade tiden för deras tillkomst. Och så undersökte Stenberg också genom hela sitt författarskap tidens mest stigmatiserade och kontroversiella företeelser såsom homosexualitet, narkotikabruk (hon och poeten Paul Andersson sägs för övrigt ha myntat ordet ”knark”), kriminalitet och raggarkultur.

Tenngart, som själv kom i kontakt med Stenberg när han skulle intervjua henne om vännen Paul Andersson, som på många sätt var urtypen för det självförbrännande manliga geniet, glömmer inte heller könsaspekten. På flera ställen diskuterar han hur hon fick kämpa för att karva ut en plats som konstnärligt skapande människa, både bland de frigjorda men ofta inte mindre misogyna bohemer hon umgicks med i Europa och i den litterära offentligheten hemma i Sverige.

Länge vandrar hon i den ofta toxiska (med tanke på substansbruket i dubbel bemärkelse) Pauls skugga. Det är av honom hon vill ”lära sig” både att bli poet och att leva. Men i slutändan överlever hon honom och erövrar en helt egen röst. Att hon döper en av sina mest kända verk till Kärlek i Europa, som skulle ha varit titeln på Anderssons tänkta självbiografi som han aldrig hann skriva kan, precis som Tenngart resonerar om, både ses som en kärlekshandling, en fortsatt önskan om att efterlikna och en erövring.

Världen väntar mig kanske inte ger några stora nya insikter för den som är relativt bekant med Birgitta Stenbergs liv och verk, men den är en förtjänstfull introduktion och väcker om inte annat lusten att läsa eller läsa om hennes böcker.

Världen väntar mig: Birgitta Stenberg, lusten och litteraturen
av Paul Tenngart
Natur och kultur (2021)

Recension

Chers julalbum – en discokula över jugranen

Cher aktuell med julskiva.

”Inget banbrytande album, men ett med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen.”
Filip Hallbäch recenserar Christmas.

Jag såg Chers konsert i oktober 2019 i Friends Arena (numera Avicii Arena) och minns att det var som att se en levande tidsmaskin. Varje extravagant stilbyte hon gjort sedan 1960-talet har markerat en ny epok i karriären, till den grad att man måste fråga ”vilken Cher” man pratar om. I sitt mellansnack berättade hon med viss självironi anekdoter om sin ålder men budskapet var kristallklart: låt inte er stigande ålder begränsa ens liv. Avslutningsvis frågade hon: ”så, vad gör era mormödrar ikväll?” 

Hon är en popgudinna som lyckats förnya sig årtionde efter årtionde. Eller ja, att benämna henne som ”popgudinna” vore nästan att dra udden ur hennes storhet. 

Cher är ett fenomen, helt enkelt. Och ja, jag är ett stort fan.

Denna vitala 77-åring lever uppenbarligen som hon lär och kvaliteten är som ett fint årgångsvin. I dagarna är hon tillbaka med sitt 27:e album, och för första gången i sin över sex decennier långa karriär ger hon ut ett julalbum. När hon offentliggjorde detta projekt via instagram i september skrev hon ”Jul redan nu? Och jag som inte har något att ha på mig”. Responsen från flera amerikanska medier blev att de ställde sig frågan huruvida Mariah Carey skulle bli utmanad om förstaplatsen på topplistorna. Careys All I want for Christmas is you har varje år klättrat sig upp till toppen till julafton sedan 1994.

Jag är tveksam om så blir fallet, och Cher verkar nog heller inte eftersträva det. Det enda hon bryr sig om är hennes hängivna fans. Det är tack vare dem, som hennes karriär lyckats hålla sig vid liv under så lång tid. Eller i och för sig, om det är någon Chers jullåtar som ändå har potential att få genomslag som varar över tid är det förmodligen den trösterika, svängiga DJ Play a Christmas Song som kan komma till sin rätt i julfester. Det är en låt som växer varje gång man lyssnar på den.

På det stora hela är detta album förhållandevis konventionellt, om än ojämnt dansbeatalbum, men Cher tillför det där nödvändiga lilla extra med sin omisskännliga kontraalt. Det är Cher som lyfter de sympatiska men lättglömda låtarna, inte tvärtom. 

Det är något i Chers mörka röst som alltid förmedlar en känsla av mognad och livserfarenheter, att ha gått igenom en hel del: upplevelser av svek, besvikelser, sorger, förluster, men ur dessa uppstår en orubblig tro på att hoppet är långt ifrån borta, att förändring är möjligt, en robust insikt om att ingen äger ens värdighet. Det är en röst som tillhör någon som går vidare i livet, med styrkan och hedern i behåll.

Traditionellt brukar julalbum innehålla högtidlig stämning, i form av tolkningar av exempelvis ”Å helga natt” eller nyskrivna, bjällerklingande popdängor som uttrycker en känsla av efterlängtad samhörighet. Chers album tillhör det senare, och innehåller sammanlagt 12 låtar, varav några är duetter med Stevie Wonder, Cyndi Lauper, Michael Bublé, Tyga och Darlene Love. Av dessa är den med Lauper (Put a Little Holiday In Your Heart) den som känns mest ”julig”. 

Det är inget banbrytande album, i paritet med Believe från 1998, där Cher gjorde en pionjärinsats med den dramatiska användningen av autotune och blev vid denna tidpunkt den äldsta kvinnliga soloartist (54 år) att få en no. 1 hit (”Do you beLiEve in life after lo-o-ove”). En ny generation ”upptäckte” Cher, som då varit aktiv i över fyra decennier.

Men, det är ändå ett danspopalbum med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen. 

Recension

Kollektivet i fokus i skrift om kvinnofolkhögskolan

Rektor Mariya Voyvodova och Eva Nikell  presenterar Drömmar och kamp – Kvinnofolkhögskolans väg från då till nu på bokmässan i Göteborg.

Kvinnofolkhögskolan i Göteborg spelar en central roll i den svenska feministrörelsen. Inte bara genom sin kontinuitet utan också genom sin föränderlighet. I veckan utkom en ny skrift om skolan – i fokus står kollektivet.

Drömmar och kamp – Kvinnofolkhögskolans väg från då till nu av Eva Nikell är den tredje i Arenagruppens serie om folkbildare. Men trots att många namnkunniga feminister och rektorer och medarbetare passerat genom skolans korridorer är det inte dem utan kollektivet som står i centrum.

Kvinnofolkhögskolan springer ur partipolitiskt oberoende Kvinnocentrum i 1970-talets Göteborg. Målet var att starta ett kvinnohus vilket öppnar 1978. Kvinnohuset i Gamlestan vilket också var landets första kvinnojour.

Skoltanken sprang delvis ur en lyckad byggkurs, men också från folkbildningstankarna som fanns på kvinnöliga medborgarskolan i Fogelstad under tidigt 1900-tal.

1970-talet är en dynamisk tid för kvinnorörelsen, men spåren från den här tiden är som tydligast i Göteborg. Författaren och feministen Eva Nikell har varit med hela vägen. Från den spontana organiseringen till dagens breda kursverksamhet.

Att 70-talets kvinnorörelse gjort så bestående avtryck i Göteborg tror Nikell beror på att motståndet i staden initialt var så starkt, att det behövde tas i från tårna.

Dagens Kvinnofolk startar i sin nuvarande form 1985 och har varit både större och mindre i omgångar. Boken är rikligt illustrerad och följer i många avseende det som givit skolan sin kontinuitet: att vara i ständig förändring.

När boken presenteras, på bokmässan i Göteborg, är en ny generation elever på plats, men också en äldre grupp från skolans vänförening. Folkhögskolorna är satta under starkt press. På Kvinnofolk har de precis tvingats stänga förskoleverksamheten, vilket varit en viktig del av verksamheten, inte minst för de yrkesförberedande kurserna.

Men drömmarna finns kvar, behoven av folkbildning, och alla elever som passerat genom skolan sedan starten. Att Kvinnofolk gjort avtryck är satt bortom rimligt tvivel – inte bara i en – utan hundratals skrifter, artiklar och kurser sedan 1985. Låt det fortsätta så.

Recension

Monica Sjöö – en politisk visionär på Moderna museet

Monica Sjöös (1938–2005) utställning Den stora kosmiska modern visas på Moderna museet i Stockholm fram till den 15 oktober.

Monica Sjöös verk upphör aldrig att beröra och provocera. Nu är hennes konst aktuell på Moderna museet. Hon tog politisk ställning i skapandet och var kontroversiell på sin tid. Det är inget skönhetsmåleri – det var till för att föra politisk debatt. Maria Bratt har sett utställningen.

Feministen och miljöaktivisten Monica Sjöö har nu en utställning på Moderna museet i Stockholm. Hennes verk har kallats ”Sjuttiotalets livmoderfeminism.” Visionären tog tidigt politisk ställning inom queerrörelsen innan den blev etablerad. I hennes verk är det fokus på kvinnan som föder, fostrar och vårdar. Under 1960- och 1970-talet när hon började hitta sin egen stil tar hon ställning om fri abort och preventivmedel under den starka feminismen som rådde då. Även influenser som spiritualism och miljö var mycket aktuell under den här tiden och inspirerade Monica Sjöö.

Hennes syfte med skapandet var att förena andlighet såväl som politik i konsten. Verken är fulla med mönster och symboler med syfte att dekorera. Hennes konst var ett verktyg till att förändra samhället. Det är inget skönhetsmåleri – det är radikal politik. Hennes stil är både dekorativ och grotesk samtidigt.

Monica Sjöö föddes i Härnösand 1938 och växte upp med sina föräldrar som båda var konstnärer. De skilde sig senare och Monica Sjöö flyttade med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymde hon hemifrån och reste runt i Europa. Så småningom flyttade hon till England där hon bildade familj. Hon återvände till Stockholm 1968.

När jag går ner för trapporna på Moderna museet och kommer till nedre planet där hennes utställning börjar möts jag av banderoller med budskap och texter om klimatet. Texterna lyder bland annat: Climate justice = social justice, Tiden rinner ut – agera nu. Det ger mig en försmak om vad som väntas i Sjöös utställning. Klimathot och aktivism.

Konstnären var kontroversiell under sin tid då hon var aktiv med sitt skapande. Verken präglas av klimataktivism, feminism, spiritualitet. Hon kämpade med miljöfrågor och förtryck av kvinnor. Både i konsten och politiska aktioner som demonstrationer där hennes verk användes. Många målningar är gjorda i olja och på ett flertal finns politiska citat och texter. Det är motiv med barnafödande, kvinnoporträtt och kvinnokroppar. De är influerade av kubism. Det är både skarpa och mjuka övergångar i färgsättningen. En del verk är i teckning. Det psykadeliska i starka färger, nästan neonfärgade, symboliserar andlighet. Det är färgstarkt och färglöst samtidigt.

Monica Sjöös blandning av spiritualism, kvinnoporträtt och miljöpolitik ger ett spretigt intryck. Hon ansåg säkert själv att dessa element förenades, men det blir en märklig blandning som har svårt att gå ihop, men samtidigt är intressant tänker jag. Det händer mycket i verken och det finns mycket energi. Det berör och provocerar. Vissa av dem är groteska. Men hon har helt klart en egen och originell stil. Det finns ingen tvekan om vad målningarna vill säga. Det låg rätt i tiden med den politiska aktivismen som tema, men samtidigt var hon visionär och jag gissar att somliga inte förstod sig på hennes konst under hennes levnadstid. Det finns dock ingen tvekan om hennes skapande i dag då ämnena hon behandlade är mer aktuella än någonsin. Utställningen pågår till och med den 15 oktober.