Efter många månaders slit har jag och min spanska, gröna kollega Diana Riba, tillsammans med våra medarbetare nu äntligen rott i hamn en viktig omröstning om mäns våld mot kvinnor. I torsdags ställde sig en tydlig majoritet av EU-parlamentets ledamöter sig bakom vårt krav på ett EU-direktiv mot det fysiska och sexuella våldet som drabbar minst var tredje kvinna i EU.

Parlamentet ställde sig också bakom våra krav om till exempel att mer resurser måste gå till kvinnojourer, till feministisk utbildning och till polis och rättsväsende, så att vi får fler fällande domar. I betänkandet underströk vi också vikten av kvinnors tillgång till sexuella och reproduktiva rättigheter som abortvård och att inte bara kvinnor, utan också hbtqi-personer, drabbas av det könsbaserade våldet eftersom det bygger på (hetero)patriarkala maktförhållanden och föreställningar om kön. 
 
Att vårt betänkande skulle gå igenom var inte självklart. Även om alla partigrupper i EU-parlamentet utom de högerextrema grupperna ID och ECR (där bland andra Sverigedemokraterna och polska regeringspartiet PiS ingår) vill ha EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet, så såg det länge ut som att EPP-gruppen (där Moderaterna och Kristdemokraterna ingår) inte skulle ställa sig bakom texten.
 

…alla vi som jobbar med kvinnors rättigheter vet att aborträtten är en grundläggande del i själva begreppet kvinnors rättigheter, och att en påtvingad graviditet i sig är en form av våld mot kvinnor.

Under förhandlingarna inför utskottsomröstningen i juli gjorde EPP:s ledamöter det klart att de inte kunde rösta ja till betänkandet på grund av stycket som handlar om sexuella och reproduktiva rättigheter, som aborträtten. Ja till att kräva hårdare tag och ett EU-direktiv mot mäns våld mot kvinnor, men först bort med alla referenser till aborträtten, alltså.

Men alla vi som jobbar med kvinnors rättigheter vet att aborträtten är en grundläggande del i själva begreppet kvinnors rättigheter, och att en påtvingad graviditet i sig är en form av våld mot kvinnor. Jag och min medförfattare vägrade naturligtvis att ta bort stycket och EPP (däribland Sara Skyttedal) la ner sina röster under utskottsomröstningen. Betänkandet gick ändå igenom tack vare att alla ledamöter i vänstern, den gröna, den liberala och den socialdemokratiska gruppen röstade ja.

När hela parlamentet i september skulle rösta om betänkandet var vi mer nervösa. Nu skulle det inte bara räcka med en enkel majoritet för att texten skulle gå igenom. Nu behövdes istället en absolut majoritet, alltså minst 353 ja röster. Nedlagda röster skulle inte hjälpa oss. Om hela EPP – parlamentets största grupp – bestämde sig för att deras partilinje skulle vara samma som i utskottet, att avstå, skulle det sänka vår rapport – och innebära att EU-parlamentet inte backade kvinnors mest grundläggande rättigheter. 

Det var verkligen skarpt läge. Som det allt oftare är i EU-parlamentet när vi feminister vägrar vika oss för högerns attacker. 

KD-ledamöterna hävdade att de inte kunde rösta ja eftersom betänkandet är fullt av ”vänsterrretorik” och att vi kräver abortlagstiftning på EU-nivå, och att det därför inte kommer att godkännas av vissa av EU:s regeringar.

Vår enda chans var nu att försöka identifiera och övertala de minst kvinnofientliga EPP:arna om att rösta ja och att uppmana sina partikamrater att göra detsamma. Själv vände jag mig direkt till Moderaterna och Kristdemokraterna. KD:s ledamöter svarade inte på mitt mejl till dem, men Moderaterna meddelade sent om sider att de tänkte rösta ja.

Samma kväll som omröstningen skulle äga rum, fick jag veta att EPP för ovanlighetens skull bestämt att det under denna omröstning skulle råda ”free vote”, alltså ingen partipiska utan att ledamöterna själva fick bestämma hur de skulle rösta. Då kände jag en lättnad. Förhoppningsvis skulle det innebära att tillräckligt många i EPP skulle gå emot sina mest konservativa abortmotståndar-kollegor och rösta ja. Och så blev det. Ungefär hälften av EPP röstade ja, medan den andra hälften avstod (och ett fåtal röstade nej). Bland dem som avstod var återigen KD:s Sara Skyttedal och David Lega.

KD-ledamöterna hävdade att de inte kunde rösta ja eftersom betänkandet är fullt av ”vänsterrretorik” och att vi kräver abortlagstiftning på EU-nivå, och att det därför inte kommer att godkännas av vissa av EU:s regeringar. Därför kan inte heller KD ställa sig bakom det.

Hur kan tanken att regeringar som de i Ungern och Polen förmodligen inte gillar betänkandet vara en anledning för EU-parlamentariker att anpassa sig efter dessa regeringar?

Jag undrar hur de själva får ihop logiken. För det första var det längesedan det ansågs vara ”vänsterretorik” att hävda att våld mot kvinnor handlar om makt, kontroll, och patriarkala föreställningar om kön, och att det i sig spelar en stor roll i varför så många kvinnor och hbtqi-personer utsätts för våld utfört av män. 

För det andra kräver vi naturligtvis inte alls att EU ska lagstifta om abort. Det är ett rent påhitt och en undanmanöver à la Lars Adaktusson. För det tredje: Hur kan tanken att regeringar som de i Ungern och Polen förmodligen inte gillar betänkandet vara en anledning för EU-parlamentariker att anpassa sig efter dessa regeringar?

Om det alltid skulle vara rättesnöret skulle vi inte få någonting gjort här i EU-parlamentet, det kan jag lova. Lega och Skyttedals ställningstagande tydliggör bara att KD alltmer närmar sig Sverigedemokraterna i sin kvinnofientliga retorik. Men istället för att ödsla tid och energi på att försöka få ihop deras minst sagt grumliga retorik, tänker jag glädja mig en liten stund till över att vi lyckades få igenom en så pass bra text i EU-parlamentet.

Det är en feministisk seger och ett stöd till allt det arbete som kvinnojourrörelsen och andra aktörer gör för att stoppa det könsbaserade våldet. Nu är det upp till EU-kommissionen och EU:s medlemsländer att hörsamma våra krav och skrida till handling – att helt enkelt se till att omsätta våra förslag i praktiken.

Malin Björk är EU-parlamentariker för Vänsterpartiet och återkommande EU-krönikör i Fempers Nyheter.