”Som adopterad är du ålagd att vilja adoptera. Om du avfärdar adoption uppfattas det som att du inte bara underkänner din familjekonstellation, men även den vackra välgärning som adoption anses vara”, skriver Maria Fredriksson.
Jag övervägdes för adoption.
Därför överväger jag inte adoption.
Adoption är inte ett alternativ.
Alla kunde se att jag inte var mina föräldrars avkomma. Det där östasiatiska barnet var uppenbarligen inte besläktat med det där perfekt vita paret. Men vilken söt färgklick hon är i vårt så kritvita samhälle. Vad synd att det barnet ska växa upp till en vuxen, en östasiatisk kvinna. Vem kommer hon gifta och para sig med? Vi vet ju vilken sorts män som väljer kvinnor av hennes sort, eller hur? Bäst att kolla med henne om hon planerar att reproducera eller importera.
Ända sedan jag gick i lågstadiet har jag fått frågor om jag skulle vilja adoptera och som det lydiga lojala adoptivbarn jag var avfärdade jag idén om att skaffa egna barn. Det där förbjudna ordet: ”Vet du inte att adopterade barn är precis lika mycket egna som biologiska barn?” Som om jag inte var ett biologiskt barn, som om jag bestod av något annat märkligt material. Så jag lovade att jag skulle adoptera istället för att skaffa ett eget barn, till allas lättnad.
Jag skulle inte överväga barn förrän jag hade allt som krävs om man ska adoptera ett barn.
Som adopterad är du ålagd att vilja adoptera. Om du avfärdar adoption uppfattas det som att du inte bara underkänner din familjekonstellation, men även den vackra välgärning som adoption anses vara. Du sätter arv före miljö och ogiltigförklarar därmed tiotusentals adoptivföräldrars föräldraskap. Om din invändning mot adoption bottnar i föreställningar om rasial spegling, representation eller postkolonialism antyder du att adoptivföräldrar är rasister samt att människor av olika ursprung inte kan leva tillsammans. Faktum är att det är du som är rasisten.
Som barn och tonåring ville jag inte ha barn. Jag lekte inte med dockor och bebisar både äcklade och tråkade ut mig. Under universitetsåren var tanken på barn avlägsna av naturliga skäl. Jag var en fattig student i en etta. Skulle jag dra in ett barn i sådan tillvaro, efter att ha växt upp med föreställningen om att fattigdom innebär dåligt föräldraskap? Självklart inte. Jag skulle inte överväga barn förrän jag hade allt som krävs om man ska adoptera ett barn. Dock var jag inte säker på att jag någonsin skulle vilja ha barn och detta sa jag till mannen som jag senare skulle gifta mig med. Jag sa inte varför eftersom jag ärligt talat inte visste varför. Jag visste bara att det inte var något för mig.
Jag träffade min blivande man samma dag som jag fick mitt första lärarjobb och följande år handlade bara om det lärarjobbet. Jag hade varken intresse eller energi för att fundera över att skaffa barn, men började formulera ganska svåra tankar kring frågan. Nu var jag strax över trettio och jag fick frågor om barn nästan varje vecka eftersom barnen jag jobbade med frågade om det, så även deras föräldrar. När jag gifte mig överöste kollegor mig med frågor eller snarare uppmaningar om barn. Då jag inte ville dela med mig av mina innersta tankar kring detta, inte ens till min man, skämtade jag bort frågorna genom att cementera bilden av mig själv som någon som föredrar katter framför barn. Jag var barnfri, inte barnlös.
Hur säger du att du inte vill ha någon annans barn när du själv är någon annans barn?
Naturligtvis blev jag tillsagd att jag skulle bli ensam på äldre dagar, på vilket jag svarade att barn inte garanterar framtida sällskap. Jag fick höra att barn är meningen med livet och att alla invändningar jag har mot barn skulle försvinna när jag väl fick egna. Som om jag inte fattade det. Som om jag var ett barn. Och ju närmare fyrtio jag kom, desto skarpare blev uppmaningarna och varningarna och inte sällan yttrades repliken ”du kan ju alltid adoptera”. Och åter kände jag hur ovälkommet ett nej skulle vara. Jag skulle inte kunna förklara varför adoption inte är ett alternativ.
För hur förklarar du en sådan sak på en kafferast på jobbet eller i ett klassrum med tonåriga elever, när du inte ens kan prata om det med din partner? Hur säger du att du inte vill ha någon annans barn när du själv är någon annans barn? Hur förklarar du att du vill se vad du kan producera när du inte är en produkt av dem du kallar föräldrar? Hur får du folk att förstå att eftersom du saknar rötter vill du plantera?
Idag måste jag leva med konsekvenserna av mina val. Jag har slutligen förstått varför jag aldrig ville ha barn och varför adoption aldrig varit ett alternativ. Därför kan jag äntligen sörja det barn jag aldrig fick och jag känner sådan sorg för mannen som jag förnekade det barnet. Mitt intellekt sa till honom att han kunde lämna, min separationsångest höll honom kvar. Jag vet vad ni tänker. Valet var även hans. Som om val är lätta och inte kan efterlämna berg av ånger och ångest, bara för att de var val.
När jag nu väl förstår allt detta är det försent. Jag vill inte ha mitt första barn när jag har närmare till femtio än fyrtio, även om det hade varit möjligt. Så här är jag nu, nästan femtio år, barnfri eller barnlös beroende på frågeställare och situation. Inför världen var jag barnfri Idag är jag barnlös.
Och adoption var aldrig ett alternativ.
Fotnot: Artikeln publicerades först på engelska i samband med World childless week, ett globalt initiativ för att öka kunskapen om ofrivillig barnlöshet, som svar på frågan: ”Have you considered adoption?”
