I veckan kom regeringen med sitt förslag på höstbudget. Det går att säga mycket om budgeten, men jag vill att vi stannar vid förslaget om en familjevecka. En reform som kom in i sista kvarten från Socialdemokraterna som ett vallöfte för att underlätta livet för barnfamiljer. En reform som är human och som har en mycket mer positiv tonalitet än den aggressiva politiken med åtstramningar i migration och en kravfylld integration. Det var trots allt det senare som färgade den största delen av sossarnas valkampanj 2018. 

Facken hyllar veckan men önskar att den var mer omfattande och ingick i föräldraförsäkringen istället. Kritikerna till familjeveckan, högern, Företagarna och Svenskt näringsliv talar om att färre kommer jobba med en ny ledighetsreform. Samma företrädare har historiskt varit emot all kamp för ökad ledighet och lagstadgad semester. Moderaterna gör sponsrade inlägg på sociala medier till mammorna i våra förorter och ställer frågan: “Vad ska mamman i Järva med en familjevecka till när de inte ens vågar släppa ut barnen att leka”. 

Är det verkligen nu ni ska bry er om dessa mammor som ni gjort allt för att motarbeta? Ni vill ju egentligen vräka och utvisa dessa mammor om vi ska lyssna till era egna förslag. Det är tydligt att varken näringslivets företrädare eller högerpartierna har någon förståelse för föräldrars situation, föräldrar och mammor med helt olika liv och förutsättningar. 

Ingen ska behöva gå ekonomiskt back på, eller hindras från, att delta i sitt barns liv för att de inte får en ledig dag. 

Vad de inte förstår eller inte är intresserade av är att många idag tar semesterdagar eller obetald ledighet för att få ihop livet kring dagar som familjeveckan ämnar att ekonomiskt ersätta. Alla har inte en flexibel arbetstid. Ingen ska behöva gå ekonomiskt back på, eller hindras från, att delta i sitt barns liv för att de inte får en ledig dag. 

Sanningen är att högern, Företagarna och Svenskt näringsliv inte är emot ökad ledighet, utan de är emot tanken på att vissa ska få ta ledigt, det vill säga lågbetalda människor, den rasifierade arbetarklassen som främst består av kvinnor och utrikesfödda. De kan aldrig arbeta tillräckligt, utan misstänkliggörs ständigt och kallas för bidragsfuskare samtidigt som de arbetar med de mest slitsamma jobben. Högern saknar förslag om hur de vill främja arbetarklassens ekonomi och arbetsmiljö, men talar de gärna och ofta om hur vi bör sänka skatten på eget sparande.

Varför är svenskars sparande relevant för familjeveckan? Jo för just nu så kan vi se att svenskars förmögenheter i aktier ökar enormt och svenskars sparande är på en rekordnivå. Det här är något som högern hyllar då det går ihop med den kapitalistiska och borgerliga idén att var och en ska sköta sig själv och staten hålla sig undan. 

Här är för mig kärnan: både låg- och höginkomsttagare delar en önskan om att få vara lediga.

Varför sparar vi så mycket? Skälen är många. En del sparar för att ha pengar vid en eventuell arbetslöshet eller skilsmässa, för att inte vara fast med ett jobb eller relation de inte vill eller kan vara kvar i. Många är oroliga för sin framtid, oroliga att de gemensamma pensionspengarna inte kommer finnas kvar när de går i pension och sparar därför privat för att dryga ut pensionen. Andra sparar pengar för att kunna försörja sina fattiga föräldrar som redan idag saknar en vettig pension. Folk är oroliga för hur de ska ha råd med ett hem och om deras ofödda barn eller barnbarn kommer ha möjlighet att få en bostad utan föräldrarnas sparande. 

Sedan finns de som jobbar ihjäl sig och sparar rejält för att de vill sluta jobba, sluta vara tjänare under arbetslinjen, hoppa av ekorrhjulet vid 40-45 års ålder och istället se sitt fuck off-kapital växa på börsen för att en dag kunna gå i förtidspension med ett så pass stort kapital att de kan leva på avkastningen. 

Denna nya rörelse kallas Fire – Financially independent and retiring early – och gör att folk går från att vara säljare av arbete till tjänare under en osäker börsmarknad som saknar trygghet, moral och kollektiva samhällsmål. En av Fire:s svenska förespråkare fick följande fråga i SVT:s Ekonomibyrån; 
– Men Sandra, om alla gjorde likadant, slutade jobba vid 40-45, hur skulle samhället se ut?
– Ah det är en bra fråga. Först så tror jag inte att alla skulle bli det, och då skulle de få lägga om hela systemet så de får in sina skatter…men jag tror inte det är någon risk att alla skulle göra det, säger Sandra och skrattar.

Här är för mig kärnan: både låg- och höginkomsttagare delar en önskan om att få vara lediga. En del vill dock nå ledighet på individuellt vis, genom börsen och genom en modell som förutsätter att inte alla kan eller kommer att frigöra sig. Ett helt annat skattesystem krävs för att finansiera det för alla medborgare. Den andra gruppen söker frigörelse genom att kräva kompensation från staten för inkomstbortfall och nödvändigt behov av ledighet. Det är det minsta man kan begära för att uppnå ett liv som inte dikteras helt av arbetsmarknaden.

Den mer privilegierade gruppen vill ta jobben de har lust med, gå omkring och skrota, läsa böcker och njuta av kultur. Drömmar som många har. Den andra gruppen vill gå i förtidspension när kroppen slits ut och för att hinna med vardagen med barn och åldrade föräldrar. 

Jag förstår folks iver att spara, men gör våra politiker i riksdagen det och förstår de att många inte ens har möjlighet spara? 

Kärnan är att det ändå finns en majoritet som är kritiska till dagens arbetssamhälle och att många inte känner tillit till dagens pensionssystem och bostadsförsörjningen som staten ansvarar för. Det bör oroa styrande politiker mer, men jag ser inte att någon reagerat. Jag må vara irriterad på förespråkare av Fire men jag är främst av allt arg på politiker som inte ser vad människor idag vill ha vilket är mer ledighet, tid att leva, ekonomisk trygghet och en bostad.

Jag tror inte familjeveckan är räddningen då vi egentligen behöver minska på arbetstiden för att på riktigt öka föräldrars närvaro i barns liv. Men jag kommer inte motsätta mig ökad rätt till betald ledighet, för det är ett viktigt jämlikhetsarbete. Vi behöver egentligen ändra på föräldraförsäkringen och våra övriga socialförsäkringssystem i grunden, samt anpassa arbetssamhället efter liv och hälsa snarare än att anpassa oss till en ohållbar arbetslinje som få vill tillhöra. Jag förstår folks iver att spara, men gör våra politiker i riksdagen det och förstår de att många inte ens har möjlighet spara? 

Jag vill hellre se en trygg och omfattande välfärd för alla med mer ledighet än lura i folk att ett eget ”fuck off-kapital” och tidig pension är räddningen. Mammor med en massa fuck off-kapital kan inte vara feminismens mål. Det kan däremot en stark välfärd, något som dessutom mammor över hela Sverige vinner på.

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ tillsammans med Teysir Subhi och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.