Recension

Från fotvårdscheckar till grovt bedrägeri

Karl Martinsson och Mira Klingberg Hjort.

En nedslående historia som förtjänstfullt visar hur bedrägerier inom hemtjänsten möjliggjorts och kan fortsätta, trots upprepade avslöjanden. Eva Lindholm har läst Hemtjänstmaffian av Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson.

Det börjar effektfullt med en målande beskrivning av en av de längsta och dyraste svenska rättsprocesserna genom tiderna. Två av Stockholms tingsrätts största salar fyllda till bristningsgränsen. 32 åtalade, 40 advokater, tio tolkar, sex domare och nämndemän, fem åklagare. Personerna som står åtalade är inte gängmedlemmar, en majoritet är pensionärer, några har med sig rullatorer. Andra är välklädda, unga kvinnor. Brottet är grovt bedrägeri inom hemtjänsten.

Hemtjänstmaffian menar, och påvisar, att kriminaliteten i hemtjänsten bara har fortsatt sedan Södertäljehärvan nystades upp 2013. Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson har tidigare granskat och skrivit om ett antal företag som fuskat och lurat kommuner i olika tidningar, men har nu utvidgat och samlat granskningarna till en bok i ämnet. Det är en nedslående historia.

Inte nog med att kommuner blåsts på miljonbelopp och brukare inte fått den hjälp de har rätt till. Alldeles för många arbetstagare har utnyttjats hänsynslöst och bland annat tvingats arbeta gratis. De har varit tysta av flera skäl, rädsla för att förlora sina uppehållstillstånd kopplade arbetet, arbetet i sig eller för att de på något sätt känt, eller haft släktkopplingar till chefen. Bristfälliga kunskaper i svenska språket och snudd på obefintlig kännedom om svenska lagar har också spelat roll.

Totalt har författarna till Hemtjänstmaffian hittat 66 företag som har slängts ut för fusk sedan 2013. Boken går förtjänstfullt igenom hur vi kunnat hamna i den här situationen. När man läser korta artiklar med braskande rubriker är det ofta svårt, för att inte säga omöjligt, att förstå hur något så vardagligt som hemtjänst kunde bli en lukrativ verksamhet för kriminella. Enligt Hemtjänstmaffian började alltihop med tanken om valfrihet, och idén om privata alternativ alltid är både bättre och billigare än kommunala.

I början av 80-talet svepte en nyliberal våg över världen, välfärdsstaten sågs som ett hot mot tillväxt och idén om personlig frihet spreds. Kommunerna sågs ofta som byråkratiska kolosser, ineffektiva och utan tillräcklig ekonomisk styrning. Det som så småningom skulle bli lagen om valfrihetssystem, Lov, tar sin början i ett skyltfönster i Ektorps centrum i Östra Nacka i början av 80-talet. En lokal politiker såg att den privata fotvårdssalongen tog halva priset mot vad kommunen betalade och drog slutsatsen att något måste vara fel i kommunens produktion. Lösningen blev en kopia av de då populära Rikskupongerna, där arbetsgivare subventionerade anställdas luncher, och fotvårdscheckarna var en realitet 1985.

En av Hemtjänstmaffians stora förtjänster är att den går igenom tydligt vilka politiska beslut som lett oss till dagens situation. De har även pratat med (en moderat!) politiker som är emot dagens upplägg, som menar att hemtjänsten aldrig kan bli en fungerande fri marknad. Robert Wenglén i Lomma menar att för att kunna följa socialtjänstlagens krav på god kvalitet behöver kommunen kunna styra över frågor som löner och bemanning. Vilket blir en alldeles självklar slutsats efter att ha läst Hemtjänstmaffian.

Det märkliga är att trots upprepade bevis på fusk och brott kopplat till hemtjänstföretag så låter kommunerna företagen hållas. Tjänstemän lyckas inte polisanmäla, polisen kan inte utreda, blir man utslängd från en kommun eller utreds får bolagen fortsätta sin verksamhet i annan kommun och/eller tills utredningen är klar. Samtidigt hovar kriminella in storkovan och anställda exploateras.

Kritik av de internationella handelsavtalen CETA och TTIP brukar peka på ISDS, Investor-State Dispute Settlement, en klausul som ger företag rätten att stämma regeringar om ny lagstiftning påverkar deras vinst. På något sätt verkar en liknande tanke nästlat sig djupt in i svenska kommuner, som upplever att de inte kan avsluta avtal med privata företag trots återkommande tips om oegentligheter, fusk och olaglig verksamhet. Deras jurister avråder.

Läs Hemtjänstmaffian noga och låt gärna genomgången av politiken som skapat dagens system finnas med i bakhuvudet när utfrågningarna inför valet 2022 börjar.

Hemtjänstmaffian
Miljonsvindeln som förändrade äldreomsorgen

Av Mira Klingberg Hjort och Karl Martinsson
Atlas förlag (2021)

Recension

Chers julalbum – en discokula över jugranen

Cher aktuell med julskiva.

”Inget banbrytande album, men ett med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen.”
Filip Hallbäch recenserar Christmas.

Jag såg Chers konsert i oktober 2019 i Friends Arena (numera Avicii Arena) och minns att det var som att se en levande tidsmaskin. Varje extravagant stilbyte hon gjort sedan 1960-talet har markerat en ny epok i karriären, till den grad att man måste fråga ”vilken Cher” man pratar om. I sitt mellansnack berättade hon med viss självironi anekdoter om sin ålder men budskapet var kristallklart: låt inte er stigande ålder begränsa ens liv. Avslutningsvis frågade hon: ”så, vad gör era mormödrar ikväll?” 

Hon är en popgudinna som lyckats förnya sig årtionde efter årtionde. Eller ja, att benämna henne som ”popgudinna” vore nästan att dra udden ur hennes storhet. 

Cher är ett fenomen, helt enkelt. Och ja, jag är ett stort fan.

Denna vitala 77-åring lever uppenbarligen som hon lär och kvaliteten är som ett fint årgångsvin. I dagarna är hon tillbaka med sitt 27:e album, och för första gången i sin över sex decennier långa karriär ger hon ut ett julalbum. När hon offentliggjorde detta projekt via instagram i september skrev hon ”Jul redan nu? Och jag som inte har något att ha på mig”. Responsen från flera amerikanska medier blev att de ställde sig frågan huruvida Mariah Carey skulle bli utmanad om förstaplatsen på topplistorna. Careys All I want for Christmas is you har varje år klättrat sig upp till toppen till julafton sedan 1994.

Jag är tveksam om så blir fallet, och Cher verkar nog heller inte eftersträva det. Det enda hon bryr sig om är hennes hängivna fans. Det är tack vare dem, som hennes karriär lyckats hålla sig vid liv under så lång tid. Eller i och för sig, om det är någon Chers jullåtar som ändå har potential att få genomslag som varar över tid är det förmodligen den trösterika, svängiga DJ Play a Christmas Song som kan komma till sin rätt i julfester. Det är en låt som växer varje gång man lyssnar på den.

På det stora hela är detta album förhållandevis konventionellt, om än ojämnt dansbeatalbum, men Cher tillför det där nödvändiga lilla extra med sin omisskännliga kontraalt. Det är Cher som lyfter de sympatiska men lättglömda låtarna, inte tvärtom. 

Det är något i Chers mörka röst som alltid förmedlar en känsla av mognad och livserfarenheter, att ha gått igenom en hel del: upplevelser av svek, besvikelser, sorger, förluster, men ur dessa uppstår en orubblig tro på att hoppet är långt ifrån borta, att förändring är möjligt, en robust insikt om att ingen äger ens värdighet. Det är en röst som tillhör någon som går vidare i livet, med styrkan och hedern i behåll.

Traditionellt brukar julalbum innehålla högtidlig stämning, i form av tolkningar av exempelvis ”Å helga natt” eller nyskrivna, bjällerklingande popdängor som uttrycker en känsla av efterlängtad samhörighet. Chers album tillhör det senare, och innehåller sammanlagt 12 låtar, varav några är duetter med Stevie Wonder, Cyndi Lauper, Michael Bublé, Tyga och Darlene Love. Av dessa är den med Lauper (Put a Little Holiday In Your Heart) den som känns mest ”julig”. 

Det är inget banbrytande album, i paritet med Believe från 1998, där Cher gjorde en pionjärinsats med den dramatiska användningen av autotune och blev vid denna tidpunkt den äldsta kvinnliga soloartist (54 år) att få en no. 1 hit (”Do you beLiEve in life after lo-o-ove”). En ny generation ”upptäckte” Cher, som då varit aktiv i över fyra decennier.

Men, det är ändå ett danspopalbum med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen. 

Recension

Kollektivet i fokus i skrift om kvinnofolkhögskolan

Rektor Mariya Voyvodova och Eva Nikell  presenterar Drömmar och kamp – Kvinnofolkhögskolans väg från då till nu på bokmässan i Göteborg.

Kvinnofolkhögskolan i Göteborg spelar en central roll i den svenska feministrörelsen. Inte bara genom sin kontinuitet utan också genom sin föränderlighet. I veckan utkom en ny skrift om skolan – i fokus står kollektivet.

Drömmar och kamp – Kvinnofolkhögskolans väg från då till nu av Eva Nikell är den tredje i Arenagruppens serie om folkbildare. Men trots att många namnkunniga feminister och rektorer och medarbetare passerat genom skolans korridorer är det inte dem utan kollektivet som står i centrum.

Kvinnofolkhögskolan springer ur partipolitiskt oberoende Kvinnocentrum i 1970-talets Göteborg. Målet var att starta ett kvinnohus vilket öppnar 1978. Kvinnohuset i Gamlestan vilket också var landets första kvinnojour.

Skoltanken sprang delvis ur en lyckad byggkurs, men också från folkbildningstankarna som fanns på kvinnöliga medborgarskolan i Fogelstad under tidigt 1900-tal.

1970-talet är en dynamisk tid för kvinnorörelsen, men spåren från den här tiden är som tydligast i Göteborg. Författaren och feministen Eva Nikell har varit med hela vägen. Från den spontana organiseringen till dagens breda kursverksamhet.

Att 70-talets kvinnorörelse gjort så bestående avtryck i Göteborg tror Nikell beror på att motståndet i staden initialt var så starkt, att det behövde tas i från tårna.

Dagens Kvinnofolk startar i sin nuvarande form 1985 och har varit både större och mindre i omgångar. Boken är rikligt illustrerad och följer i många avseende det som givit skolan sin kontinuitet: att vara i ständig förändring.

När boken presenteras, på bokmässan i Göteborg, är en ny generation elever på plats, men också en äldre grupp från skolans vänförening. Folkhögskolorna är satta under starkt press. På Kvinnofolk har de precis tvingats stänga förskoleverksamheten, vilket varit en viktig del av verksamheten, inte minst för de yrkesförberedande kurserna.

Men drömmarna finns kvar, behoven av folkbildning, och alla elever som passerat genom skolan sedan starten. Att Kvinnofolk gjort avtryck är satt bortom rimligt tvivel – inte bara i en – utan hundratals skrifter, artiklar och kurser sedan 1985. Låt det fortsätta så.

Recension

Monica Sjöö – en politisk visionär på Moderna museet

Monica Sjöös (1938–2005) utställning Den stora kosmiska modern visas på Moderna museet i Stockholm fram till den 15 oktober.

Monica Sjöös verk upphör aldrig att beröra och provocera. Nu är hennes konst aktuell på Moderna museet. Hon tog politisk ställning i skapandet och var kontroversiell på sin tid. Det är inget skönhetsmåleri – det var till för att föra politisk debatt. Maria Bratt har sett utställningen.

Feministen och miljöaktivisten Monica Sjöö har nu en utställning på Moderna museet i Stockholm. Hennes verk har kallats ”Sjuttiotalets livmoderfeminism.” Visionären tog tidigt politisk ställning inom queerrörelsen innan den blev etablerad. I hennes verk är det fokus på kvinnan som föder, fostrar och vårdar. Under 1960- och 1970-talet när hon började hitta sin egen stil tar hon ställning om fri abort och preventivmedel under den starka feminismen som rådde då. Även influenser som spiritualism och miljö var mycket aktuell under den här tiden och inspirerade Monica Sjöö.

Hennes syfte med skapandet var att förena andlighet såväl som politik i konsten. Verken är fulla med mönster och symboler med syfte att dekorera. Hennes konst var ett verktyg till att förändra samhället. Det är inget skönhetsmåleri – det är radikal politik. Hennes stil är både dekorativ och grotesk samtidigt.

Monica Sjöö föddes i Härnösand 1938 och växte upp med sina föräldrar som båda var konstnärer. De skilde sig senare och Monica Sjöö flyttade med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymde hon hemifrån och reste runt i Europa. Så småningom flyttade hon till England där hon bildade familj. Hon återvände till Stockholm 1968.

När jag går ner för trapporna på Moderna museet och kommer till nedre planet där hennes utställning börjar möts jag av banderoller med budskap och texter om klimatet. Texterna lyder bland annat: Climate justice = social justice, Tiden rinner ut – agera nu. Det ger mig en försmak om vad som väntas i Sjöös utställning. Klimathot och aktivism.

Konstnären var kontroversiell under sin tid då hon var aktiv med sitt skapande. Verken präglas av klimataktivism, feminism, spiritualitet. Hon kämpade med miljöfrågor och förtryck av kvinnor. Både i konsten och politiska aktioner som demonstrationer där hennes verk användes. Många målningar är gjorda i olja och på ett flertal finns politiska citat och texter. Det är motiv med barnafödande, kvinnoporträtt och kvinnokroppar. De är influerade av kubism. Det är både skarpa och mjuka övergångar i färgsättningen. En del verk är i teckning. Det psykadeliska i starka färger, nästan neonfärgade, symboliserar andlighet. Det är färgstarkt och färglöst samtidigt.

Monica Sjöös blandning av spiritualism, kvinnoporträtt och miljöpolitik ger ett spretigt intryck. Hon ansåg säkert själv att dessa element förenades, men det blir en märklig blandning som har svårt att gå ihop, men samtidigt är intressant tänker jag. Det händer mycket i verken och det finns mycket energi. Det berör och provocerar. Vissa av dem är groteska. Men hon har helt klart en egen och originell stil. Det finns ingen tvekan om vad målningarna vill säga. Det låg rätt i tiden med den politiska aktivismen som tema, men samtidigt var hon visionär och jag gissar att somliga inte förstod sig på hennes konst under hennes levnadstid. Det finns dock ingen tvekan om hennes skapande i dag då ämnena hon behandlade är mer aktuella än någonsin. Utställningen pågår till och med den 15 oktober.