1921 möttes inrättandet av ett institut för rasbiologi av mindre motstånd i riksdagen än att kvinnor skulle ges rösträtt. Sara Bodelson och Myriam Gomez Lattes (Fi) manar till reflektion över hur Sveriges historia berättas kopplat till 100-årsfirandet av demokratin.
År 1921 fattades det andra beslutet om kvinnlig rösträtt i riksdagen och i september för 100 år sedan hölls det första demokratiska riksdagsvalet med allmän och lika rösträtt. Dock var rösträtten varken allmän eller lika.
Personer som inte var mantalsskrivna i en kommun såsom många resande, finska romani och samer nekades rösträtt. Detsamma gällde personer omhändertagna av fattigvården fram till 1945 och personer som omyndigförklarades bland annat på grund av funktionsvariationer fram till 1989.
I denna text vill vi dock centrera en parallell mindre känd politisk händelse. För 100 år sedan fick propositionen om att inrätta ett Statens institut för rasbiologi bifall i riksdagens båda kamrar.
Det är naturligtvis viktigt att uppmärksamma kvinnorörelsens kamp för politiska rättigheter och demokrati. Samtidigt får vi inte glömma de som räknas ut ur denna historieskrivning.
Aktörer bakom framsteg reduceras till enstaka grupper och personer. Därmed glöms komplexiteten, motsättningar och heterogeniteten i dåtiden bort.
Det är viktigt att vi uppmärksammar såväl motsättningar i rösträttskampen som parallella skeenden som inskränkte människors mänskliga rättigheter. Det var inte en slump att vissa minoriteter och personer med funktionsvariationer nekades rösträtt 1921.
Grundandet av Statens institut för rasbiologi i Uppsala 1921 utgör en central del av Sveriges historia och nationsbyggande. Etablerandet av institutet legitimerade övergrepp i Sápmi, rasbiologins framväxt i Europa, nazismen i Tyskland och bidrog till våld och förtryck mot svarta och ursprungsbefolkningar i Nordamerika.
Det är också värt att nämna att inrättandet av ett institut för denna pseudovetenskap möttes av mindre motstånd i riksdagens kamrar än att kvinnor skulle ges rösträtt. Trots detta tenderar Statens institut för rasbiologi att skrivas ut ur den svenska självbilden.
I texten Telling feminist stories (2005) undersöker Clare Hemmings hur en berättelse om feminismens framsteg blir dominant och förgivettagen. Hon visar hur dominanta berättelser förenklar dåtiden. Aktörer bakom framsteg reduceras till enstaka grupper och personer. Därmed glöms komplexiteten, motsättningar och heterogeniteten i dåtiden bort.
När rasism och nazism normaliseras av flera politiska partier och antidemokratiska krafter växer bör vi reflektera över hur vi minns och berättar Sveriges historia.
Dominanta berättelser får politiska konsekvenser i vår nutid. Likt Hemmings kan vi fråga oss vilka berättelser om nationen och demokratin som görs dominanta? Vilka skrivs ut ur denna berättelse såväl 1921 som 2021?
När rasism och nazism normaliseras av flera politiska partier och antidemokratiska krafter växer bör vi reflektera över hur vi minns och berättar Sveriges historia. Vems historia lyfter vi fram och vem glöms bort? Vad får det för konsekvenser?
När vi högtidlighåller historiska skeenden bör vi reflektera över de villkor som låg till grund för dessa. Det är av vikt att reflektera kring vems ökade tillgång till rättigheter vi uppmärksammar och vilka kroppar vi såväl 1921 som idag 2021 knyter till kunskap och framsteg. Endast då kan vi arbeta för en demokrati som innefattar alla.
Myriam Gomez Lattes och Sarah Bodelson, politikutskottet i Feministiskt initiativ Malmö
