”Beskrivningarna av det konkret kroppsliga och känslan av overklighet fungerar bra, men ibland blir berättelsen väl arketypisk.” Anna Remmets om Elinor Torps skönlitterära debut.
Födande, moderskap och den första tidens så kallade ”bebisbubbla” är fortfarande omgärdade med mer eller mindre romantiserande myter, även om också motberättelserna har blivit tämligen vanliga. För något år sedan kom Pooneh Rohis Hölje som, liksom Rosemarys baby på sin tid, skildrade den första tiden i moderskapet som ren skräck. Här förlorar huvudpersonen bokstavligt talat sitt jag och hela sitt tidigare liv.
Och nu kommer Elinor Torps nya roman Moderkakan. Också den börjar mitt i födandet, och också den beskriver känslan av kroppslig och själslig upplösning på ett nästan infernoartat sätt.
Vi får följa den ensamstående huvudpersonen Ika som efter att ha fött sitt barn blir kvar en hel vecka på BB av anledningar som hon inte riktigt förstår, förutom att hon har svårt att amma och blöder stora mängder. Den första tiden präglas av total alienation såväl inför den egna, läckande, kroppen som inför ”byltet” som kommit ur den.
I flytande övergångar varvas tiden på sjukhuset med minnesbilder från barndomen. Ika som (alienerad) mamma och Ika som dotter går in och ut i varandra. Berättelsen är stundtals hallucinatorisk och skildringen av sjukhuset med dess gnisslande hissar och ändlösa korridorer för ibland tankarna till von Triers Riket. Varför är egentligen Ika kvar så länge (med dagens ökända platsbrister är nästan det det mest surrealistiska)?
Finns den vänliga men lite mystiska barnmorskan Lise verkligen på riktigt? Denna drömlika stämning existerar sida vid sida med diskbänksrealistiska beskrivningar av bajs och gigantiska bindor fulla av blod. Det senare kan nog förresten vara nog så surrealistiskt när en som vuxen för första gången ställs inför en kropp som inte längre går att kontrollera på det sätt vi är vana vid.
Beskrivningarna av det konkret kroppsliga och känslan av overklighet fungerar bra, men ibland blir berättelsen väl arketypisk. Motsättningarna mellan den ”goda” barnmorskan Lise och den fyrkantiga dito i bestämda Birkenstocktofflor och mellan Ika och hennes harmoniska kärnfamiljssyster blir till exempel ganska övertydliga. Å andra sidan kanske de kan läsas som figurer som befolkar det sagoland Ika tycker att hon befinner sig i.
Sagan slutar dock lyckligt, nästan tillrättalagt. ”Byltet” får ett namn och blir till som människa samtidigt som hennes mamma återuppstår som människa med Lises hjälp. Att romanen utspelar sig under sju dagar är knappast någon slump. Moderkakan kan läsas som en skapelseberättelse utan män. Men den hade blivit ännu mer intressant om kaoset fått ta större plats och slutet inte varit så entydigt försonande.
Moderkakan
Av Elinor Torp
Leopard förlag
