Emma Cline skapar ”en sinnlig värld som påminner om barockmåleriets övermogna stilleben där döden och förruttnelsen börjat äta sig in i det prunkande överdådet”, skriver Anna Remmets, som samläst nya böckerna Harvey och Daddy.
Det trasiga och skitiga precis i närheten av de mest glansiga delarna av den amerikanska drömmen är ett förvisso uttjatat men ack så suggestivt motiv i film och litteratur. Den amerikanska författaren Emma Cline visade redan i romandebuten Flickorna (om Mansonsekten) när hon var blott 27 år att hon på ett kompetent sätt kan navigera i dessa litterära marker, så fulla av klichégropar att ramla ner i.
I kortromanen Harvey och novellsamlingen Daddy som nu ges ut på svenska i översättning av Erik MacQueen fortsätter hon på samma tema. I kortromanen tar hon sig an ett av vår tids ”monster”, om än inte lika blodbestänkt som Manson: Harvey Weinstein. Under något dygn innan domen faller får vi följa honom när han får behandling för sin onda rygg (och fantiserar om den ryska sjuksköterskan), sätter en godisbit i halsen och får ett obekvämt besök av sin dotter och sitt barnbarn.
Trots de nästan farsartade scenerna med sjuksköterskan och godisbiten är Harvey varken en karikatyr eller ett sentimentalt försök att ”se människan bakom monstret”, hitta förklaringar i barndomen eller liknande. Istället är det en kompakt, vemodig och obehaglig dissektion av en osympatisk och mäktig men inte metafysiskt ondskefull man som håller på att tappa greppet om tillvaron.
Också novellerna är fulla av personer i mer eller mindre prestigefyllda positioner som håller på att tappa greppet. I korta nedslag får vi möta avdankade filmarbetare, halvalkoholiserad övre medelklass, patienter på dyra rehab och framgångsrika människor som liksom Harvey är på väg att förlora allt. Och visst kan det bli lite tjatigt med detta ständiga blottande av den skitiga, knarkande, tafsande baksidan av den amerikanska drömmen.
Det är knappast några nyheter. Men som sagt, Cline är en skicklig författare med förmåga att göra även schablonbilder av olyckliga, rika människor sällsynt levande. Det är i detaljerna och skildringen av det (haltande) sociala samspelet som skärpan uppstår.
Med beskrivningar av ”Kvinnor med spökande små hål i underkläderna efter plastetiketten de slitit loss så att han inte skulle se att de var nya.” och solstolar som luktar ”lite mögel” skapar Cline en sinnlig värld som påminner om barockmåleriets övermogna stilleben där döden och förruttnelsen börjat äta sig in i det prunkande överdådet.
Och interaktionerna mellan alla dessa människor är nästan outhärdligt obekväma utan att dialogen blir övertydlig. Detta gäller särskilt de mellan föräldrar och barn. Cline skildrar i stort sett genomgående barnen ur föräldrarnas perspektiv, och i deras blick finns ofta en viss aversion och till och med äckel som är ovanligt i litteraturen och mycket skavande.
Novellen om den tidigare framgångsrika men nu avdankade filmskaparen som deltar på den exalterade och patetiska sonens första amatörmässiga premiär av en lika amatörmässig film bubblande av dolt förakt, inte bara för filmen utan för sonen själv är en av samlingens mest plågsamma. Faktum är de flesta novellerna, liksom Harvey, väcker ett rejält obehag men är nästan omöjliga att lägga ifrån sig.
Harvey (kortroman)
Daddy (novellsamling)
av Emma Cline
Översättning Erik MacQueen
Natur och kultur
