”Om vi inte kan garantera att alla medborgare, oavsett i vilket europeiskt land man bor i, skyddas av samma regler och erhåller samma friheter, är vi ute på hal is och vårt gemensamma projekt kan med rätta ifrågasättas”, skriver Alice Bah Kuhnke (MP).
Detta är spiken i kistan. Så känns det som att jag redan hunnit säga allt för många gånger när det kommer till Polen. När mediernas frihet inskränktes, när de “hbtqi-fria” zonerna infördes, när domarna förlorade sin opolitiska ställning och när aborträtten begränsades.
I förra veckan förvärrades en redan dålig relation till det sämre. Den polska författningsdomstolen meddelade att den gemensamma EU-lagstiftningen, som Polen genom sitt medlemskap åtagit sig att följa, inte längre ska anses vara förenlig med polsk grundlag på flera punkter.
Författningsdomstolen ses av många juridiska experter som den polska regeringens förlängda arm. Beslutet kan därför tolkas som ett strategiskt drag från regeringens sida, med målet att skaka av sig seriösa anklagelser från EU-domstolen. Med det nya beslutet säger Polen alltså att EU-lag inte står över polsk lag och att Polen därmed kan frångå EU-domstolens utlåtanden.
Samtidigt är det som nu sker en direkt attack på vår gemenskap, på den europeiska unionen. En attack mot grunden i samarbetet, mot de gemensamma regler och principer som alla EU:s medlemsländer enats om att följa.
Det är en attack mot det fredsprojekt som är grunden för den öppna och fria union vi är många som värnar.
EU är inte ett smörgåsbord där regeringar i vissa länder kan välja och vraka mellan vad de vill vara med på eller inte.
Sedan det nationalistiska högerpartiet Lag och rättvisa kom till makten 2015 har de steg för steg fört landet i en auktoritär riktning. Flera av varandra oberoende rapporter har varnat om utvecklingen i Polen, om hur regeringen på ett systematiskt sätt undergräver rättsväsendets oberoende, sätter munkavel på regeringskritiska journalister, uppmuntrar till diskriminering av hbtqi-personer och förtrycker kvinnor.
Gång på gång, år efter år, har vi i EU-parlamentet liksom kommissionen höjt varningens finger mot den polska regeringen. De har svarat med att vända dövörat till och stänga dörr efter dörr framför näsan på oss.
Att underkänna hela EU:s rättsordning, de gemensamma lagar som alla länder åtagit sig att följa, är otroligt allvarligt. Om vi inte kan garantera att alla medborgare, oavsett i vilket europeiskt land man bor i, skyddas av samma regler och erhåller samma friheter, är vi ute på hal is och vårt gemensamma projekt kan med rätta ifrågasättas.
Antingen så gäller våra spelregler eller så gäller dom inte. EU är inte ett smörgåsbord där regeringar i vissa länder kan välja och vraka mellan vad de vill vara med på eller inte. Det finns skyldigheter bakom varje förmån.
I helgen blev det tydligt att många polacker inte står på regeringens sida i denna kamp. Tiotusentals pro-europeiska demonstranter samlades på gator och torg i över hundra polska städer för att uttrycka sin besvikelse över förra veckans domslut. Frågan om Polen ska gå i Storbritanniens fotspår och lämna EU är aktuell och hejas på av nationalistiska krafter, men demonstranternas budskap var tydligt, de skanderade “vi stannar”.
De kommande veckorna kan mycket väl bli avgörande för Polens framtid i unionen. Vi får inte lämna polackerna i sticket.
Och trots att den polska regeringen gör allt i sin makt för att försvåra EU-samarbetet är en majoritet av befolkningen, omkring 80 procent av polackerna, fortfarande positiva till att vara kvar i unionen. EU har historiskt sett gjort, och gör fortfarande, stor skillnad i mångas vardag.
I var och varannan polsk stad har EU-medel använts till att rusta upp vägar, torg och skolor. För den äldre generationen som växte upp under kommunisttiden är den fria rörligheten, möjligheten att studera eller arbeta utomlands, en särskilt betydelsefull frihet. Polens medlemskap i EU är något som man är stolt över, och värnar om.
Beskedet från den polska författningsdomstolen skruvar åt och skruvar upp tonläget mellan EU och Polen. Det blir om möjligt ännu tydligare att EU inte har något annat val än att göra det vi gröna drivit på för sedan lång tid tillbaka – sätta hårt mot hårt.
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: vi måste tala det enda språk som auktoritära ledare förstår, vi måste använda pengarna. Inte ett öre av våra skattebetalares pengar ska gå till ett land som så tydligt trotsar våra grundvalar.
De kommande veckorna kan mycket väl bli avgörande för Polens framtid i unionen. Vi får inte lämna polackerna i sticket.
Alice Bah Kuhnke är EU-parlamentariker för Miljöpartiet de gröna och gruppledare för jämställdhetsutskottet, samt återkommande EU-krönikör i Fempers nyheter.
