Det händer någonting när människor får berätta sin historia, rakt upp och ner. Inga avbrott, inga följdfrågor. Någon får stillsamt sätta ord på smärta, förnedring, hur någon som stått en nära utfört onämnbara handlingar på din kropp, otänkbara och våldsamma. Och att någon lyssnar och den lyssnande personen säger just ingenting. Hon är bara där och tar emot medan berättaren sorterar i sitt minne. Delar stunden i svarta bråddjupet. Mitt under filmen kommer jag att tänka på nobelpristagaren Svetlana Aleksejevitj bok Kriget har inget kvinnligt ansikte, som bygger på hennes möten och samtal med kvinnor vars upplevelser och överlevnadsstrategi gjort dem stumma. Aleksejevitj lyssnar till dem och antecknar. Deras historier som kvinnliga soldater och utplacerade ska inte glömmas. De makabra detaljerna bär författaren som ädelstenar i sin kupade hand. Nåd.

Cissi Wallin och Maria Sveland är båda kända profiler. De är medievana, karismatiska på det där formatiga sättet och har alltid svar på tal. Deras ilska är uppfriskande, samtidigt som deras professionalism och grundmurade (om än inövade) självsäkerhet gör att jag ändå kommit på mig själv med att distansera mig från dem. Jag ska inte tjata ner den här korta texten med att förklara vilka de är och vad de varit med om, utstått från offentligheten och hur i synnerhet Sveland tuffat på med ofattbar kraft som författare och debattör inom ett fält där det är svårt att bli offentlighetens älskling.  Jag respekterar dem, men på håll saknar de liksom skuggor.

Det är med den känslan jag knöar ner mig i biofåtöljen vid premiärvisningen. I välkomsttalet glittrar de på samma sätt som de brukar och jag förväntar mig något tufft och konfrontativt. Så blir det inte.

Istället får vi i lugn andning lära känna fem kvinnor som i ett tankfullt lagt pussel växelvis fogar ihop sina historier. ”Jag blev tvingad”, ”Jag trodde jag behövde sälja min kropp för att bli fri”, ”jag var tretton år när en släkting började göra saker med mig”, ”han kontrollerade mig via mobilen”, ”jag kunde inte amma för jag äcklades av mina bröst”, ”målet lades ner”, ”jag blev deprimerad”. Det är inga stora regissörer som vill maximera filmmediets trollbindande tricks eller betona budskapet med braskande skyltar, statistik eller lättmemorerade slagord. Filmen är närmast konstlös. Det enda jag lägger märke till är ett sorts, knappt märkbart filter som ger hud och ytor en rödstrimmig marmorerande effekt. En antydan om hudlöshet och blodet som pumpar så nära yttervärldens brutaliteter.

Återkommande är den tyngande känslan av skam.  Det är deras skuld, men hennes skam. Att hon ska bära den är ingen slumpmässig defekt hos den sårade, utan en konsekvens av att den som är sårad även måste bära skulden i en värld där det inte finns plats för att adressera sexuella övergrepp som sällan lämnar synliga spår efter sig. Mellan vittnesmålen intervjuas några representanter ur de yrkesgrupper som kommer i kontakt med de våldtagna; en advokat, en läkare och andra traumaexperter. Filmen är knappt en timma lång.

De rättslösa har förverkligats genom crowdfunding och kommer inom kort att visas i Sveriges television. Skandalpressen kommer garanterat inte ha något att hämta ur den här filmen. Däremot hoppas jag att den kan ses av många. Av dem som behöver prata och av dem som behöver bli påminda om nåden av att bli lyssnad på.

De rättslösa
En film av Cissi Wallin och Maria Sveland
Sänds från den 24 oktober av SVT