Är kvinna en historiskt skapad kategori som ständigt görs och ges mening beroende av sammanhang? Eller finns det ett kvinnovarande som går att knyta till en av naturen given, reproduktiv, logik? Och vad har makt, språk och kropp med kvinna som kategori att göra? I antologin Vad är en kvinna? söker elva genusorienterade forskare både nya och gamla svar genom teoretiska analyser varvat med egna erfarenheter.

Samma vår som kön, genus- och transdebatten polemiskt gräver skyttegravar över kultursidorna ger några forskare inom humaniora och psykologi ut antologin ”Vad är en kvinna?”. Hundra år har passerat sedan införandet av kvinnlig rösträtt, och de senaste decennierna har genusvetenskap etablerats som ett akademiskt ämne i Sverige. Så, hur förhåller sig feministiska tänkare till kategorin kvinna idag och vilka konsekvenser får det för politiska rörelser?

I antologin finns intressanta och tankestimulerande texter som gör mig nyfiken att undersöka för mig nya teoretiska spår. Ulrika Björks syntes av filosoferna Luce Irigaray och Catherine Malabou är något alldeles extra, likaså ger Charlotta Björklinds text om polymorf psyko-sexualitet fördjupade perspektiv på den psykiska könsdimensionen. Valgerður Pálmadóttir ger en mycket intressant analys av de olika strategierna bakom två kvinnotribunaler: Brysseltribunalen 1976 och Wientribunalen 1993, och är litteratur jag genast skulle vilja se på grundkurser i genusvetenskap.

I flera av texterna görs omläsningar av exempelvis Sigmund Freud, Simone de Beauvoir, Toril Moi, Monique Wittig och Judith Butler. Reproduktion diskuteras som central för skapandet av kvinnan som en kroppslig, språklig och situerad figur. Däremot saknas perspektiv kring hur dagens förändrade reproduktion, med såväl laglig abort som assisterad befruktning, händelsevis påverkar kategoriernas stabilitet. Eller vad det innebär när livmoderbärare säger nej till bära och föda barn (både egna och andras).

Som bäst fungerar texterna när författare generöst situerar analysen genom att exemplifiera med nedslag från sin egen teoretiska eller begreppsliga resa. Som när Sara Edenheim återger den euforiska känsla läsningen av Monique Wittig ingav tjugo år tidigare med sitt utopiska utrop: ”Lesbiska är inte kvinnor!”. Eller det numera vanliga antagandet att kvinnor som inte är feminina antagligen inte vill bli omnämnda som ”hon”.

Frågan om cis-privilegier, som varit på tapeten i flera feministiska debatter det senaste decenniet, behandlas av bland andra Edenheim, Maria Ramnehill och Naomi Scheman. Har en lesbisk bio-kvinna, oavsett utseende, per definition cis-privilegier? Edenheims och Ramnehills diskussion visar båda på vår samtids besatthet av (stabila) identiteter relaterade till kön och sexualitet.

Medan Naomi Scheman vill se en politik som bygger på erkännande av det hos den andra som behöver bli erkänt (exempelvis könsidentitet), kritiserar Sara Edenheim sökandet efter statens legitimitet och menar att utvidgandet av identitetskategorier förblir ett liberalt projekt utan förmåga att destabilisera makten. Identifikationen ”icke-binär” förkastas av Edenheim då det binära likväl som icke-binära döljer det hierarkiska i genusrelationerna.

Att Scheman är något på spåren när hon skriver att ”erkännandet av transkvinnor som kvinnor rubbar vår förståelse av vad en kvinna är” blir tydligt i relation till flera övriga texter. Relationen mellan cis- och trans- identiteter är en fråga som uppenbart pockar på uppmärksamhet, ibland på ett direkt och andra gånger på ett indirekt sätt.

I ett samtidsklimat ofta präglat av affekt och polarisering i frågor kring genus, transvård och könsidentitet är det välkommet att se feministiska tänkare med olika förståelser av kön bemöda sig att undersöka egna ståndpunkter och teoretiska ingångar i en respektfull och utforskande, snarare än hånfull, ton. Samtidigt är detta en samling texter där aktivismen stundtals känns långt bort.

I ett samtidsklimat ofta präglat av affekt och polarisering i frågor kring genus, transvård och könsidentitet är det välkommet att se feministiska tänkare med olika förståelser av kön bemöda sig att undersöka egna ståndpunkter och teoretiska ingångar i en respektfull och utforskande, snarare än hånfull, ton. Samtidigt är detta en samling texter där aktivismen stundtals känns långt bort.

Utöver de kritiserade identitetskategorierna avhandlas aktuella kvinnopolitiska frågor som våld eller reproduktiva villkor främst på en symbolisk nivå. Även de tvärvetenskapliga anslagen är få. Som redaktörerna själva konstaterar verkar frågeställningen främst ha lockat teoretiskt orienterade forskare inom idéhistoria, filosofi och psykoanalys. Det får mig att undra över vad som fått redaktörerna att sålla bort analyser baserat på etnografiskt material?

Bokens omslagsbild centrerar en mörk trädstam med tydligt vulvaliknande former. Trädfotografiet, signerat Trine Søndergaard, hintar om naturen som ständigt gäckar diskussioner om kön och genus, kvinnor och män. Kanske är omslaget också en blinkning till den kolonialt belastade bilden av kvinnan som den mörka kontinenten, outforskad, obehärskad och gåtfull? Associationer görs givetvis också till kön som anatomi.

Bilden får mig att fundera över det överdrivna fokus på språklighet som flera skribenter värjer sig mot inom den post-strukturalistiska feminismen. Där finns en rädsla för att bli en feminist som förnekar biologi och betydelsen av biologiska (reproduktiva) skillnader mellan människor. Och visst känner jag igen bilden: jag har ofta fått frågan om jag som genusvetare förnekar betydelsen av hormoner och reproduktivt specifika kroppsdelar.

Samtidigt innebär återupprepandet av den bilden en tråkig reducering av det engagemang för feministiska studier av medicin och biologi som också utgör en del av feministiska vetenskaps- och teknikstudier. Här hade jag gärna hade sett mer av de tvärvetenskapliga och tvärdisciplinära texter som frågan om könets varande också ständigt ger upphov till.

Att läsa teorier som utmanar den egna bilden av självet kan vara smärtsamt. Var får jag – mitt liv – plats i denna teori om kön? Det är, menar jag, en fråga som inte måste utmynna i nya identitetsbaserade politiska projekt. Det kan lika gärna handla om att använda en fråga, en erfarenhet från sitt eget liv, som en kunskapsteoretisk ingång i undersökandet och skapandet av, och anspråk på, kunskap.

Kvinna som kategori och subjekt för feminismen som politisk rörelse är en omtvistad fråga. Inte bara i betydelsen att feminister ger olika svar. Men också i relation till om det verkligen är den fråga feminismen ska uppehålla sig vid. Vad händer exempelvis om vi istället tar utgångspunkt i olika förståelser av makt, förtryck och frigörelse? Politiskt formulerade kategorier kan då få fungera som strategiska och pragmatiska verktyg för förändrings- och frigörelseprojekt, men slippa tyngas under kravet på historisk stabilitet och ontologisk begriplighet.

För den akademiskt intresserade är antologin ändå en utmärkt introduktion till pågående debatter inom feministisk teori. Som ett bidrag till filosofiskt och teoretiskt orienterade perspektiv på ”kvinna som analytisk kategori” finns här många texter som både historiserar och vidareutvecklar aktuella diskussioner.

I läsningen av texterna undrar jag samtidigt om inte själva frågan ”Vad är en kvinna?” lurar oss att ta kategorierna snarare än kropparna som utgångspunkt – det allmänna snarare än det subjektiva, det levda och erfarna. Jag undrar om frågans utgångspunkt i en redan fastställd kategori gör att andra frågor än de rent strukturalistiska döljs? För trots en längtan bort från språket och till det materiella ser jag inte den levda kroppen omtalad, jag ser snarare text (och teori) om kroppen som idé.

Att läsa teorier som utmanar den egna bilden av självet kan vara smärtsamt. Var får jag – mitt liv – plats i denna teori om kön? Det är, menar jag, en fråga som inte måste utmynna i nya identitetsbaserade politiska projekt. Det kan lika gärna handla om att använda en fråga, en erfarenhet från sitt eget liv, som en kunskapsteoretisk ingång i undersökandet och skapandet av, och anspråk på, kunskap.

Feministisk kunskapsteori – alltså det som brukar kallas för epistemologi – är något jag gärna hade sett mer av i denna antologi. I en annan historieskrivning kan just frågan om kunskapandets former och den Harawayska frågan: spelar det någon roll vem som talar? behöver vi redogöra för vår situering? sägas vara det som framför allt lagt grunden till en feministisk förståelse av kvinna som kategori.

Vad är en kvinna? Språk, materialitet, situation
Av red. Evelina Johansson Wilén och Johanna Sjöstedt
Daidalos förlag

Matilda Lindgren är doktorand i genusvetenskap och reproduktiv medicin inom forskarskolan Womher vid Uppsala universitet.

Britney Spears är aktuell med självbiografin The woman in me där hon skriver öppet och ärligt om sitt liv i kronologisk ordning. Boken anses vara dåligt skriven och inleds med berättelser om hur musiken och dansen betytt mycket för henne redan som litet barn. Men uppväxten för kvinnorna i Spears-släkten var tuff, mycket alkohol, trasiga själar och hemska minnen.

Spears berättar om sin far, som var kontrollerande och alkoholiserad. Om bråken, de dyskfunktionella relationerna i familjen. Dansen och musiken var hennes räddning, en ljusare värld som gav henne flykt från den trasiga familjen.

Spears föräldrar upptäckte tidigt Britneys talanger och tog med henne till dans- och showtävlingar. Hon vann gång på gång – hon var begåvad. Man kan tänka sig att Spears blev både uppfylld och pressad av dessa tävlingar. Men det fortsatte och hennes stora genombrott kom när hon blev uttagen till ”Mickey Mouse Club” som 15-åring. Britney Spears fick aldrig vara barn. Hon skulle så såsmåningom bli en världskänd artist som kom att försörja hela familjen på ett sjukt sätt.

Vid 15-års åldern fick hon sitt första skivkontrakt. Karriären gick där efter i raketfart och framgångssagan började ta fart. Hon började knyta kontakter i musikbranschen och snart kom hennes framgångshit Baby one more time Efter denna succé blev Britney världskänd. Hitsen fortsatte ligga i topp, radio och MTV. Med kontakterna och programmet ”Mickey Mouse Club” som också Justin Timberlake medverkade i blev de ett par. Relationen var en berg-och dalbana som fångade skvallerpressen. Vi fick veta varenda händelseförlopp, men vem var Britney Spears på insidan?

Kritiken började smyga sig på från massmedierna om artisten. Det handlade till stor del om sexism och operationer. Medierna hackade mer och mer på henne. Kritiken och pressen gjorde att Britney började med Prozac.

Medierna målade upp Britney Spears som en riktigt häxa gentemot Justin Timberlake, men i boken får vi höra en helt annan version än medierna och Timberlake gav efter att deras förhållande hade tagit slut. Medierna förföljde Britney Spears, den ena skandalen efter den andra. Medierna bedrev en häxjakt på henne och privatlivet försvann helt. Snart efter Justin Timberlake blev hon tillsammans med Kevin Federline som var en typisk bad boy, rökte mycket marijuana och hade allmänt dålig kvinnosyn. Snart skaffade de sig två pojkar tillsammans, Britney Spears drabbades av förlossningsdepressioner och förhållandet blev väldigt stormigt efter ett tag.

Självbiografin är en självrannsakan om henne själv som person. Hon är äkta. Hon förskönar inget och hon drar inte saker till sin fördel. Boken är en upprättelse för hur dåligt hon blev behandlad av ex-pojkvänner, familj och skvallerpress. Det är skruvat. Det är galet. Det är uppenbart att Britney vill försvara sig emot all kritik från massmediernas negativa bild av henne.

Till slut fick hon nog och gav sig på en papparazzifotograf med ett paraply och rakade av sig allt hår. Det långa sexiga håret som behagade män skulle bort. Det väckte sensation i hela världen – Britney Spears hade blivit galen. Hon medgav samtidigt själv att hon drabbats psykisk ohälsa av all press och de trauman hon fått utstå och utvecklade ett läkemedelsbereonde. Adderall – narkotikaklassad ADHD-medicin.

Snart blev hon inlagd på sjukhus. Sedan tog hennes pappa över hennes liv i tretton år med förmyndarskap. Mamman gav ut en snyftare, en bok, om hur jobbig Britney Spears hade varit för familjen, och samtidigt försörjde hon sina föräldrar i alla dessa år under förmyndarskapet. Hennes föräldrar utnyttjade henne och knäckte henne. Förmyndarskapet innebar att hon till exempel inte ens fick äta vad hon ville och blev tvångsomhändertagen, fick inte ens träffa sina barn. Det blev ett mentalt fängelse.

Boken är en protest på hur illa hon blivit behandlad av medier, paparazzifotografer, sina ex-pojkvänner och familj. Den ger henne revansch och tar tillbaka kreativiteten – skrivandet blev en frigörelse från förmyndarskapet. Dock finns det mycket upprepningar i boken, särskilt om hennes far. Det upplevs något tjatigt för läsaren. All fixering vid Britney Spears kropp är en feministisk kritik över hur allmänheten runt en kvinna gör allt för att kontrollera en kropp och skönhetsidealen. När hon rakade av sig håret och gick upp i vikt blev det rena trakasserier. Hon hade blivit fet och misslyckad enligt medierna.

Boken är en blandning mellan ett gediget CV och en förklaring och ett försklarande av alla dramor och skandaler kring Britney Spears.

Man behöver inte vara ett Britney Spears-fan för att uppskatta boken, jag tycker den är läsvärd oavsett. Dock har boken fått mycket dålig kritik för språk och innehåll. Det skulle varit intressant att höra vad Britney Spears familj, hennes ex-pojkvänner och media har för förklaring till att de behandlat henne så illa. I boken får vi bara höra hennes version. Vi får inte veta hela sanningen kring hur Britney Spears blev superkontrollerad under förmyndarskapet. Hon gick på en tung medicin – litium, som är till för bipolär sjukdom – under förmyndarskapet. Vi får heller inga detaljer hur förmyndarskapet upphörde efter tretton år, bara det att hon fick hjälp av en känd toppadvokat. Britney Spears fans började så småningom för några år sedan göra aktioner för att befria henne från sin fars förmyndarskap, som skrevs under i sociala medier: #freebritney. Hon har gjort revansch genom att göra denna bok och genom hennes Instagramkonto, och fått pepp av miljontals fans. Ett feministiskt uppvaknande, enligt Britney Spears själv. 

Maria Bratt
Format: Inbunden
Översättare: Christian Thurban och Katarina Jansson
Språk : Svenska, översatt
Antal sidor: 252
Utgångsdatum: 2023-10-24
Förlag: Bokförlaget Forum 

Jag såg Chers konsert i oktober 2019 i Friends Arena (numera Avicii Arena) och minns att det var som att se en levande tidsmaskin. Varje extravagant stilbyte hon gjort sedan 1960-talet har markerat en ny epok i karriären, till den grad att man måste fråga ”vilken Cher” man pratar om. I sitt mellansnack berättade hon med viss självironi anekdoter om sin ålder men budskapet var kristallklart: låt inte er stigande ålder begränsa ens liv. Avslutningsvis frågade hon: ”så, vad gör era mormödrar ikväll?” 

Hon är en popgudinna som lyckats förnya sig årtionde efter årtionde. Eller ja, att benämna henne som ”popgudinna” vore nästan att dra udden ur hennes storhet. 

Cher är ett fenomen, helt enkelt. Och ja, jag är ett stort fan.

Denna vitala 77-åring lever uppenbarligen som hon lär och kvaliteten är som ett fint årgångsvin. I dagarna är hon tillbaka med sitt 27:e album, och för första gången i sin över sex decennier långa karriär ger hon ut ett julalbum. När hon offentliggjorde detta projekt via instagram i september skrev hon ”Jul redan nu? Och jag som inte har något att ha på mig”. Responsen från flera amerikanska medier blev att de ställde sig frågan huruvida Mariah Carey skulle bli utmanad om förstaplatsen på topplistorna. Careys All I want for Christmas is you har varje år klättrat sig upp till toppen till julafton sedan 1994.

Jag är tveksam om så blir fallet, och Cher verkar nog heller inte eftersträva det. Det enda hon bryr sig om är hennes hängivna fans. Det är tack vare dem, som hennes karriär lyckats hålla sig vid liv under så lång tid. Eller i och för sig, om det är någon Chers jullåtar som ändå har potential att få genomslag som varar över tid är det förmodligen den trösterika, svängiga DJ Play a Christmas Song som kan komma till sin rätt i julfester. Det är en låt som växer varje gång man lyssnar på den.

På det stora hela är detta album förhållandevis konventionellt, om än ojämnt dansbeatalbum, men Cher tillför det där nödvändiga lilla extra med sin omisskännliga kontraalt. Det är Cher som lyfter de sympatiska men lättglömda låtarna, inte tvärtom. 

Det är något i Chers mörka röst som alltid förmedlar en känsla av mognad och livserfarenheter, att ha gått igenom en hel del: upplevelser av svek, besvikelser, sorger, förluster, men ur dessa uppstår en orubblig tro på att hoppet är långt ifrån borta, att förändring är möjligt, en robust insikt om att ingen äger ens värdighet. Det är en röst som tillhör någon som går vidare i livet, med styrkan och hedern i behåll.

Traditionellt brukar julalbum innehålla högtidlig stämning, i form av tolkningar av exempelvis ”Å helga natt” eller nyskrivna, bjällerklingande popdängor som uttrycker en känsla av efterlängtad samhörighet. Chers album tillhör det senare, och innehåller sammanlagt 12 låtar, varav några är duetter med Stevie Wonder, Cyndi Lauper, Michael Bublé, Tyga och Darlene Love. Av dessa är den med Lauper (Put a Little Holiday In Your Heart) den som känns mest ”julig”. 

Det är inget banbrytande album, i paritet med Believe från 1998, där Cher gjorde en pionjärinsats med den dramatiska användningen av autotune och blev vid denna tidpunkt den äldsta kvinnliga soloartist (54 år) att få en no. 1 hit (”Do you beLiEve in life after lo-o-ove”). En ny generation ”upptäckte” Cher, som då varit aktiv i över fyra decennier.

Men, det är ändå ett danspopalbum med ett bultande klubbhjärta, tillägnad Chers trogna fans. Ett album som med julens nostalgi och dansbeatens fastnande rytm framkallar en rullande discokula över julgranen. 

Feministen och miljöaktivisten Monica Sjöö har nu en utställning på Moderna museet i Stockholm. Hennes verk har kallats ”Sjuttiotalets livmoderfeminism.” Visionären tog tidigt politisk ställning inom queerrörelsen innan den blev etablerad. I hennes verk är det fokus på kvinnan som föder, fostrar och vårdar. Under 1960- och 1970-talet när hon började hitta sin egen stil tar hon ställning om fri abort och preventivmedel under den starka feminismen som rådde då. Även influenser som spiritualism och miljö var mycket aktuell under den här tiden och inspirerade Monica Sjöö.

Hennes syfte med skapandet var att förena andlighet såväl som politik i konsten. Verken är fulla med mönster och symboler med syfte att dekorera. Hennes konst var ett verktyg till att förändra samhället. Det är inget skönhetsmåleri – det är radikal politik. Hennes stil är både dekorativ och grotesk samtidigt.

Monica Sjöö föddes i Härnösand 1938 och växte upp med sina föräldrar som båda var konstnärer. De skilde sig senare och Monica Sjöö flyttade med sin mamma till Stockholm. Vid 16 års ålder rymde hon hemifrån och reste runt i Europa. Så småningom flyttade hon till England där hon bildade familj. Hon återvände till Stockholm 1968.

När jag går ner för trapporna på Moderna museet och kommer till nedre planet där hennes utställning börjar möts jag av banderoller med budskap och texter om klimatet. Texterna lyder bland annat: Climate justice = social justice, Tiden rinner ut – agera nu. Det ger mig en försmak om vad som väntas i Sjöös utställning. Klimathot och aktivism.

Konstnären var kontroversiell under sin tid då hon var aktiv med sitt skapande. Verken präglas av klimataktivism, feminism, spiritualitet. Hon kämpade med miljöfrågor och förtryck av kvinnor. Både i konsten och politiska aktioner som demonstrationer där hennes verk användes. Många målningar är gjorda i olja och på ett flertal finns politiska citat och texter. Det är motiv med barnafödande, kvinnoporträtt och kvinnokroppar. De är influerade av kubism. Det är både skarpa och mjuka övergångar i färgsättningen. En del verk är i teckning. Det psykadeliska i starka färger, nästan neonfärgade, symboliserar andlighet. Det är färgstarkt och färglöst samtidigt.

Monica Sjöös blandning av spiritualism, kvinnoporträtt och miljöpolitik ger ett spretigt intryck. Hon ansåg säkert själv att dessa element förenades, men det blir en märklig blandning som har svårt att gå ihop, men samtidigt är intressant tänker jag. Det händer mycket i verken och det finns mycket energi. Det berör och provocerar. Vissa av dem är groteska. Men hon har helt klart en egen och originell stil. Det finns ingen tvekan om vad målningarna vill säga. Det låg rätt i tiden med den politiska aktivismen som tema, men samtidigt var hon visionär och jag gissar att somliga inte förstod sig på hennes konst under hennes levnadstid. Det finns dock ingen tvekan om hennes skapande i dag då ämnena hon behandlade är mer aktuella än någonsin. Utställningen pågår till och med den 15 oktober.