Det har blossat upp en nätdebatt om kvalitén på textningen på Netflix senaste succéserie, koreanska Squid game. Koreanskspråkiga amerikaner har reagerat på att repliker översätts felaktigt vilket både gör att vissa karaktärers agerande framstår som mindre begripligt samt att många kulturella referenser går förlorade.

Ett exempel som ofta lyfts upp är den högljudda karaktären Han Mi-nyeos replik som på koreanska lyder ungefär ”Jag är väldigt smart. Jag fick bara aldrig någon chans att plugga”, vilket är en faktisk verklighet för många socioekonomiskt svaga koreaner.

På engelska översätts samma replik till ”Jag är inget geni, men jag får det ändå att funka”. Och vips så har anspelningen på klassamhället gått förlorad i en serie som till stor del handlar om att det råder ojämlikhet ute i samhället, till skillnad från seriens spelarena där alla påstås delta på samma villkor.

Det är ingen hemlighet att Netflix och andra strömningsjättar inte direkt slänger pengar efter sina översättare. Ingen slänger pengar efter översättare, eller translatorer, som en utbildad och godkänd översättare kallas. Detsamma kan sägas om kultursektorn generellt.

Vi konsumenter vill gärna ha filmerna, serierna, musiken, böckerna, men vi vill inte betala för dem, så distributörerna pressar priserna och sedan blir det inte mycket kvar till kreatörerna, eller till dem som gör allt runtomkringarbete som också måste till.

Men kanske ser vi en liten svängning i vår attityd i regeringens budgetproposition där tanken är att 940 miljoner kronor ska stärka kultursektorn under 2022. Kanske kan översättarna och translatorerna få en liten del av den kakan.

Ett aktivt val har gjorts om att det vare sig finns tid eller pengar att lägga på att få fram nyanserna i det för oss främmande språket och kulturen och det är ett skolboksexempel på strukturell rasism.

Hur viktigt är det då med en välgjord översättning? En dålig textning kan betyda att vi västerlänningar går miste om en kulturell referens som vi inte kände till, och vad spelar det för roll? Vi har behållning av Squid game ändå.

Men för alla som lever den verklighet som faktiskt skildras men ignoreras genom en slarvig översättning blir det något annat. För dem innebär det att deras verklighet och vardagliga kamp blir osynliggjord och förminskad. Klassad som mindre viktig. Igen.

För mig handlar en dålig textning därför om två saker.

För det första om respektlöshet mot både kreatören och översättaren, translatorn. Att korrekt översätta en replik utan att tappa innebörden och alla språkliga nyanser den rymmer, och att dessutom se till att orden ryms på det begränsade textningsutrymmet, är en tidskrävande konstform som ska premieras.

För det andra handlar det om strukturell rasism. Ett aktivt val har gjorts om att det vare sig finns tid eller pengar att lägga på att få fram nyanserna i det för oss främmande språket och kulturen och det är ett skolboksexempel på strukturell rasism.

Så jag säger, ge översättarna ekonomiskt och tidsmässigt utrymme att göra ett bra jobb så att jag på riktigt kan förstå vad jag tittar på. Det är att respektera både kreatörerna, mig som konsument och framför allt, de mänskliga rättigheterna.