Det var Samordningen #metoouppropen och Moderna museet i Stockholm som tillsammans bjöd in till ”aktivism, vittnesmål, forskning, samtal, konst, poesi, musik, lärdomar och gemenskap” förra helgen. Då hade exakt fyra år förflutit sedan skådespelaren Alyssa Milano plockade upp hashtaggen #metoo från den rörelse Tarana Burke startat drygt tio år tidigare som ett sätt att hantera konsekvenserna av sexuella övergrepp. Hashtaggen blev en viral löpeld och startskottet för en global uppgörelse med sexuella trakasserier, kränkningar och våldtäkter som fortfarande pågår.

Inom kyrkans värld finns två upprop: #sanningenskagöraerfria, som är frikyrkornas, och #vardeljus, inom Svenska kyrkan. Under #metoo-dagen arrangerade Forum för prästvigda kvinnor ett panelsamtal modererat av ordförande Sandra Signarsdotter.

Självgod självbild

Flera, bland dem prästen och psykoterapeuten Helena Enoksson, menade att den tystnadskultur som möjliggör sexuella kränkningar och övergrepp kan vara särskilt stark i den kyrkliga kontexten.

– I våra kyrkor sker samma och lika övergrepp som överallt annars i samhället där människor möts. Det är ingen skillnad. Skillnaden är möjligen att nedtystandet är än större, utifrån en självgod självbild, sade Enoksson under panelsamtalet.  


Enligt Karin Ingridsdotter, pastor i Ekumeniakyrkan och en av initiativtagarna till frikyrkornas upprop, finns riskfaktorer som är specifika för kyrkans värld.

– Det som är speciellt för båda våra upprop är att vi har en dimension – den andliga dimensionen – som de andra uppropen inte har. Där förövare kan säga och har sagt att gud vill att vi ska göra det här. När det händer och det här rör människors innersta väsen, då mina vänner, blir det en enorm skada, säger hon.

Vidare menar Ingemarsdotter att centrala kristna begrepp som förlåtelsen perverterats och skyddat förövarna. Argument som att ”kristna måste ju förlåta, så nu får du förlåta”, har prackats på den utsatta.

– Det finns särskilda riskfaktorer inom frikyrkan, som inom alla delar av samhället, och vi har också speciella möjligheter där vi kan se vägar framåt, utifrån våra förutsättningar, säger Ingridsdotter.

Plågsam läsning

Prästen Anne Sörman tog initiativet till Svenska kyrkans #metoo-upprop, #vardeljus. Sedan hösten 2017 har hon hunnit läsa igenom de 400 vittnesmålen flera gånger och kallar det plågsam läsning.

– Några saker är utmärkande. Väldigt många av övergreppen har skett i slutna rum, både konkret och bildligt. I stort sett alla utspelar sig mellan personer som befinner sig i olika maktpositioner. De allra flesta förövare är, förutom att de är män, i överordnad position gentemot den som blir utsatt. Den som utsätts är yngre, outbildad, med osäker anställning, praktikant, konfirmand, ideell eller under antagning till att komma in i kyrklig tjänst.

Likaså har de allra flesta, efter att ha berättat om det som hänt, blivit uppmanade att inte ta saken vidare, att de bara kan förlora på det, att de ska tänka på förövaren eller hans familj.

– För många är det här sättet att tysta ner och relativisera något som ibland blir värre än kränkningen i sig.

Och värst av allt är, enligt Sörman, att de allvarligaste övergreppen som aktiva inom Svenska kyrkan vittnat om, där våld och upprepade våldtäkter förekommit, alltså begåtts mot minderåriga.

– Det tycker jag är oerhört allvarligt, och jag saknar ett ansvarstagande för det.

Ingen intern fråga

Den enda mannen i panelen, Andreas Holmberg, som är präst i Stockholms stift, tyckte att salen borde varit smockfull med ett så angeläget ämne. Han lyfte att kyrkan måste sluta hantera sexuella övergrepp internt: att övergrepp ska polisanmälas och orosanmälan göras när barn och ungdomar inblandade.

Holmberg vill också bryta den trivsamhetskultur som råder inom kyrkan och berättade om sin plan att inleda ett kommande styrelsemöte i sitt stift med att läsa två-tre vittnesmål från #vardeljus.

– Det kommer några ledamöter säkert att tycka är väldigt opassande, och ja, det måste vara lite otrevligt och jobbigt, för då kan vi börja gnaga på kulturen. Det gör vi inte med strategier eller policydokument bara.

Helena Enoksson instämde i att en viktig del av #metoo är att benämna och sätta ord på vad det faktiskt handlar om:

– När det gäller kyrkan behöver vi framför allt komma ner på jorden. Det blir ingenting av evangeliet om vi inte befinner oss där. Och det är en början i alla fall för att kunna ta vara på, och ta hjälp av de resurser som faktiskt finns i vårt samhälle.

De heliga rummen

Rubriken för panelsamtalet var Sexuella kränkningar i heliga rum. Feministen, prästen och bibelforskaren Hanna Stenström påminde om att redan Paulus talade om de kristnas gemenskap och kroppar som heliga rum. Då i en starkt patriarkal kontext där mäns kroppar skulle skyddas från att ”besudlas” av ”oheliga” kvinnor.

Och medan Svenska kyrkan fått en naturvetenskaplig världsbild och mycket annat förändrats har de patriarkala strukturerna varit beständiga. Något #metoo-rörelsen bidrar till att förändra, menar Stenström.

– Vi är det heliga rummet. Det är så Sara Stridsberg enligt Matilda Gustafssons bok Klubben använde helighetsbegreppet när hon lämnade Svenska akademien. Hon sa att institutionen är inte helig, akademien är inte helig, men att skydda kvinnor som utsätts för övergrepp i Svenska akademiens namn det är heligt. Kvinnors kroppar är de heliga rummen, våra kroppar ska få ha integritet. Inte kränkas och skändas, säger hon och fortsätter:

– Att vi nu vågar säga att det kan finnas en kristen tro som inte är integrerad i den patriarkala strukturen och våga göra det i ord och handling det är oerhört stort.



Hela #metoo-dagen livesändes och finns av att ta del av här.