Julia Ducournau debuterade 2016 med kritikerrosade filmen Raw och är här tillbaka med Titane. Filmen lanseras som en skräckfilm/drama, men den här filmen tillhör snarare en genre som inte är uppfunnen än. Vissa sekvenser är helt klart horror med inslag av psykopati, men bakom den absurt våldsamma ytan anas ganska snabbt en sårig längtan, oändligt smärtsam sorg och ett tröstlöst sökande efter förbehållslös kärlek. Det senare är också något som hittas men såklart på de mest bisarra avvägar.

Huvudpersonen är Alexa – besinningslöst och empatiskt gestaltad av Agathe Rouselle – en sexig dansös med orden ”Love is a dog from hell ” intatuerat mellan brösten, som fortfarande bor hemma hos sina välutbildade och förmögna föräldrar. En familj där familjemedlemmarna verkar helt alienerade från varandra. Kanske spelar ouppklarade skuldkänslor en roll i detta då fadern varit orsak till den bilolycka som ledde till att den då 9-åriga Alexa får en titanbit inopererad i huvudet. Något som vi som publik på det mest grafiska sätt får ta del av.

Detta är inte en film för den kräsmagade, men om du vant dig vid Quentin Tarantinos våldsfester så bör du kunna hantera även detta. Vi får förstå att Alexa efter detta känner släktskap och till och med en åtrå till bilar, plåt och titan. I en omtalad scen har huvudpersonen bdsm-sex med en bil och som grädde på det absurda sexakt-moset blir hon också gravid med bilen.

Ja, du läste rätt. Det är utomordentligt mörkt och baserar sig på en dröm som regissören haft, vilket ju låter helt rimligt som förklaring till detta pikanta inslag. Andrea läcker olja – till följd av denna minst sagt oroande graviditet – både från sitt underliv och sina bröst. Och hon försöker likt huvudpersonen i filmen Pianisten baserad på Elfride Jelineks bok Pianolärarinnan sig på en egenhändig extremt smärtsam abort, som dock misslyckas.

Alexa har också en väl uppövad och icke förklarad blodtörst som inte stillats av graviditeten. Hennes kvinnliga älskare och manliga beundrare går samma öde till mötes där en hårnål spelar en stor roll. De nattliga morden och sexkalasen fortsätter, tills det visar sig att Alexa hamnat i ett kollektiv där hon tar livet av några för många och blir efterlyst. Men det är fler än hon som är efterlysta och för att på något sätt komma undan ikläder hon sig rollen som en av de andra försvunna och efterlysta pojkarna. Det leder till att pappan, som saknat och sörjt sitt barn intill självutplåning i minst tio år, tror att sonen nu är återfunnen i Alexa.

Här blir filmen mildare och saktar ner, Alexa blir den stumme André och försöker fullt ut spela rollen som den återfunne sonen. Det leder till komplicerade åtaganden då hon både måste dölja en växande mage och sina bröst. Pappan är en åldrad brandman som förtvivlat försöker upprätthålla sin machokropp och har ett brandmanna-team av yngre vältränade män runtom sig. Här görs ett försök att spränga myten om dessa som den ultimata homofantasin.

Det är inte som vi förväntar oss utan mer komplicerat än så. Guldpalmsbelönade regissören Julia Docurnau säger sig vilja spränga könsgränser och hon är långt före vad de flesta tänker sig. Hon vrider perspektivet modigt ett varv till. Det är inte bara Alexa som är starkt avvikande från könsmanuset i egenskap av den våldsamma utåtagerande kvinnan utan hon låter också den åldrade mannen bli den omhändertagande, ömma och reko, om än inte alls helig, utan mänsklig.

Det är han som helhjärtat tar sig an den utsatta, rädda och trasiga André/Alexa exakt på det sätt som till slut tränger igenom dennes grundmurade försvar med en omsorgsfullhet och respekt som ger hela denna berättelse hopp. Slutet är på gränsen till komiskt, men för sin egna bisarra och nyfödda genre helt logiskt. Här anas en uppfriskande lek med alla berättelserna i sci-fi-serien The one. Mer än så skall väl inte avslöjas.

Titane
Regi: Julia Ducournau 
I rollerna: Agathe Rouselle, Vincent Lindon med flera