”Politiken måste främja industrier som i sin tur främjar människa och natur istället för att dessa ska anpassa sig efter industrins aktieägare och önskan om en hög utdelning”, skriver Farida Al-Abani (Fi).
Jag ser på hur partiledarna för riksdagspartierna bråkar i direktsändning om vilka som kan gagna industrin bäst samtidigt som gör industriturné med skyddshjälmen på och ler på Instagram. Neoliberalismen har idag blivit så självklar att vi inte längre ser den eller ifrågasätter den.
Dagens riksdagspartier från höger till vänster vill alla två saker, de vill driva arbetslinjen och de vill se den svenska industrin växa med hjälp av ökad elektrifiering. Skogen, vattnet, folkhälsan och lokalbefolkningens behov är inte centrala, utan fokus är att vi ska vara konkurrenskraftiga och att tillväxten ska öka.
Industrin fick sin räddning och samtidigt fick ägarna och cheferna sina bonusar och utdelning, som om inget annat hade hänt.
Vi ska vara en industriell stormakt som en del uttrycker det. Samtidigt är det så att industrin och deras lobbygrupper styr vad som kan kallas för en kris och partierna är inte sena att lyssna. Detta resulterar i att arbetare, pensionärer, småföretagare, miljön och människor som drabbas av industriernas framfart får sitta på avbytarbänken och vänta på sin tur. En tur som aldrig verkar komma.
När det är kris är det alltid mest synd om storföretagen och ekonomin och på andra plats är alltid folket följt av miljön, klimatet och djuren. Vi såg hur industrin fick sitta på första parkett när coronapandemin bröt ut, en pandemi som fortfarande pågår för den som undrar. Krispaket efter krispaket gavs till industrier som inte främjar varken planet eller människa, men dessa skulle trots allt få sitt räddningspaket. Det är en konstgjord andning för industrier som i grunden behöver fasas ut.
Industrin fick sin räddning och samtidigt fick ägarna och cheferna sina bonusar och utdelning, som om inget annat hade hänt. En spottloska mot skattebetalare, mot kvinnor, äldre och utrikes födda som utsatte sig för risker och som fick ligga på intensivvårdsavdelningen, vårdade av personal som jobbat över utan betalning då det varken funnits eller finns tillräckligt med kollegor som kan byta av.
Krispaketen kom aldrig och när pandemin gjorde sin närvaro känd på sjukhusen så var behovet ännu större, men tillbaka fick personalen endast applåder och anställningsstopp.
Innan coronapandemin var det mycket medial fokus på Sjukvårdsuppropet, ett upprop som arrangerade massor av protester och som engagerade mig och andra genom smärtsamma berättelser om verkligheten. Vi hör ständigt hur förlossningsvården runt om i landet ropar på hjälp och förstärkning, men får kalla handen av politiken.
Dessa protester kallades dock aldrig riktigt för en vårdkris, utan bara för ett upprop från vården. Krispaketen kom aldrig och när pandemin gjorde sin närvaro känd på sjukhusen så var behovet ännu större, men tillbaka fick personalen endast applåder och anställningsstopp.
Vi kunde se samma situation vid den finansiella krisen 2018. Bankerna räddades, medan de som livnärt bankerna med sina bostadslån, de blev utan hem och förlorade mer än vad de hade kunnat ana. Protesterna var många, parker och banker ockuperades och gatorna var fyllda med människor som ville att den där 1 procenten skulle ställas inför rätta och avkrävas ansvar. Men politiskt världen om har ansvaret snarare minskat för de med kapital. Istället ser viskattelättnader, undantag och räddningspaket.
Cementakrisen, ja så kallar många den, är krisen där alla riksdagspartier gick in för att rädda industrin framför folket trots Mark- och miljödomstolens beslut. ”Cementbrist leder till omfattande byggstopp”, står det på Byggföretagens hemsida. Inte ett ord finns med om vattenkrisen på Gotland.
Vem i Svenskt näringsliv eller i Byggföretagen vill egentligen bo granne med gruvan, kalhygget, kalkbrottet, vindkraftverket, kärnkraftverket eller ett slutförvar av kärnavfall?
Ordet vatten nämns en enda gång i Byggföretagens konsekvensanalys, och då endast för att beskriva hur betong tillverkas. Störningen av grundvattenförekomsten och ”att vattenmiljön försämras på ett otillåtet sätt eller har sådan betydelse att det äventyrar möjligheten att uppnå den status som vattnet ska ha enligt gällande miljökvalitetsnorm” är det stora skälet till att Mark- och miljööverdomstolen avvisar Cementas ansökan om täkttillstånd vid Slite på Gotland.
Men ännu en gång tar politiken och media industrins sida och retorik framför att prata om de förödande konsekvenserna för gotlänningar och för miljön på Gotland. En ö som redan är hårt drabbad av vattenbrist och resursutarmning. Visst har vi en bostadsbrist, men varför ska Slite, miljön och gotlänningarna behöva betala för den med sitt dricksvatten när det finns andra alternativ?
Och nu några veckor senare är det dags för nästa kris; energikrisen. Krisen som alltid blossar upp när det blir kallare i Sverige. Sist talades det om att vi helst inte ska dammsuga för att hålla nere elförbrukningen. Elpriserna åker upp till oanade nivåer och Svenskt näringsliv bjuds in till Aktuellt för att berätta för oss hur detta kommer drabba industrin som redan är hårt drabbad av pandemin.
För det första är Svenskt näringsliv ingen oberoende källa, vilket är viktigt att belysa men ofta ej kommenteras, och för det andra så är det tydligt att Svenskt näringsliv har en tydlig agenda då de bland annat vill se fler kärnkraftverk i Sverige.
Politiken måste främja industrier som i sin tur främjar människa och natur istället för att dessa ska anpassa sig efter industrins aktieägare och önskan om en hög utdelning.
Att hushåll får dyrare el är inget vi ska försumma, men lösningen är inte att endast lyssna på Svenskt näringsliv och de som förespråkar grön tillväxt och ökad elektrifiering. Vem i Svenskt näringsliv eller i Byggföretagen vill egentligen bo granne med gruvan, kalhygget, kalkbrottet, vindkraftverket, kärnkraftverket eller ett slutförvar av kärnavfall?
Vägen framåt är tillväxtkritik, minskad konsumtion och att tala om att vi måste ha en politik som tar hänsyn till planetens gränser, till naturens rättigheter och till folkhälsan. Industrin behövs i en omställning, men att kalla det för en grön omställning är falskt om vi endast ser till utsläpp och ekonomi.
Naturens rättigheter, urfolksgruppers rättigheter, gles- och landsbygdsbors rättigheter och en annan syn på arbete och omsorg måste få vara det som styr klimat- och miljödebatten framför industrins kortsiktiga intressen och övertro till elektrifiering.
Vårt industriberoende måste ersättas av industriansvar där politiken styr industrin istället för tvärtom. Politiken måste främja industrier som i sin tur främjar människa och natur istället för att dessa ska anpassa sig efter industrins aktieägare och önskan om en hög utdelning.
Neoliberalismen måste motverkas med större kraft, en kraft som helt saknas hos dagens riksdagspartier. Endast en bred feministisk och antirasistisk vänster som ser helheten, som ser hur allt hänger ihop och som ser att naturen har egna rättigheter och gränser är förmögen att ändra på denna utveckling.
Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ tillsammans med Teysir Subhi och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.
