Intersektionella perspektiv på våld i nära relationer är en bok för studenter och yrkesverksamma inom socialtjänst, polis, hälso- och sjukvård och alla andra som möter brottsoffer utsatta för våld i nära relationer.

– Vi behöver förstå att den våldsutsatta kvinnan inte bara är kvinna när vi möter henne i våra yrkesroller, säger Linn Moser Hällen, redaktör för boken.

– Det är en bok som jag själv hade behövt när jag arbetade inom socialtjänsten för att kunna utföra mitt arbete på ett bättre och mer kvalitativt sätt.

Vad innebär intersektionellt perspektiv på våld?

– Det intersektionella perspektivet innebär en kritik mot att bara prata om kön som maktstruktur, säger Moser Hällen.

– Hon, det vill säga brottsoffret, kanske är en kvinna, men hon kan också tillhöra en minoritetsgrupp som blir diskriminerad i Sverige. Hon kan ha en funktionsnedsättning som påverkar våldsutsattheten och leder till diskriminering på olika sätt. Hon kan vara i en beroendeproblematik. Hon kan vara ung. Hon kan vara äldre och så vidare.

– Det är helt enkelt många saker som påverkar situationen i stort för varje kvinna som utsätts för våld och hennes möjligheter att bli fri från våld, säger Moser Hällen.

Fel hjälp

Avsikten med boken är att bryta bilden av ”normkvinnan”, som under decennier präglat samhällets alla stödinsatser för kvinnor som utsätts för våld, såsom skyddade boenden och andra samtalsstöd, och visa och förklara på vilket sätt olika maktstrukturer samverkar och interagerar i utsattheten.

– Om hjälp- och stödfunktionerna i samhället är uppbyggda kring att den som drabbas är en vit, medelålders kvinna utan psykiska ohälsa och missbruksproblematik, så innebär det att några inte kommer få någon hjälp alls, eller kanske få hjälp som inte hjälper dem för att den inte är anpassad.

Men för att kunna ge stöd och hjälp till kvinnor som drabbas av våld måste de först upptäckas. Ett stort samhällsproblem i dag är de stora mörkertal som finns när det gäller hur många som är utsatta för våld i nära relationer.

– Det första steget är att alla som är utsatta för våld behöver bli upptäckta, vilket är samhällets ansvar. Inom till exempel LSS (lag om stöd och service till vissa funktionshindrade) och äldreomsorgen frågar man inte alls speciellt mycket om våld, antagligen för att man tänker att de inte är utsatta.

Linn Moser Hällen säger att ett av de största problem hon ser är att vi inte ens lyfter fram vissa kvinnor som är utsatta för att vi inte ser dem, för att de helt enkelt inte passar in i normbilden. Det gäller till exempel ungdomar, vars problem ofta viftas bort som ”ungdomsdramatik”, eller med ett slentrianmässigt ”det är väl inte så farligt”.

– Så länge vi är fast där får inte alla människor ens möjlighet att bli fria, säger hon.

I ett andra steg handlar det om vilken metod polis, hälso- och sjukvårdspersonal och socialtjänst använder när de försöker upptäcka våldsutsatthet.

– Där utgår de också från en norm. Jag får ofta höra, ”Vi frågar alla om våld. Vi ställer samma frågor till alla vid samma tidpunkt i processen och under samma förutsättningar”, säger Moser Hällen som arbetar med föreläsningar och utbildningsinsatser hos dessa yrkesgrupper och även handleder socialsekreterare.

– Men faktum är att om vi gör lika för alla i den här processen, så kommer vissa få hjälp men inte alla.

Brist på resurser

I boken lyfts också en diskussion kring tendensen att vilja kategorisera kvinnor, identifiera särskilt sårbara grupper och skapa undergrupper av kvinnor.

– Det har varit mycket prat om grupper och Socialstyrelsen har tagit fram material som handlar om grupper. Det vill vi problematisera, eftersom det innebär att man tar fasta på avvikelser hos de enskilda kvinnorna vilket kan vara både stigmatiserande och öka sårbarheten.

Jämställdhetsmyndigheten pratar istället om att det finns kvinnor som befinner sig i särskilt utsatta livssituationer.

– Det är bra, men ska personal inom socialtjänsten ta hänsyn till hela livssituationen, till exempel ”jag befinner mig i en situation kopplat till att jag är kvinna, nyanländ, inte har permanent uppehållstillstånd och lider av psykisk ohälsa” så krävs det mer resurser, säger Moser Hällen.

De pengar som har satsats på kvinnojoursrörelsen under de senaste åren når inte de våldsdrabbade kvinnorna.

– Det är jättebra att kvinnojoursrörelsen får hundratals miljoner, vilket hänt, men det spelar ingen roll om inte socialtjänsten också får del av de här pengarna.

– Många av oss som arbetar med våld inom socialtjänsten är väldigt frustrerade för det pratas så fint, det delas ut miljarder, men inga pengar går till klientverksamheten, eftersom pengarna är riktade mot utbildningsinsatser.

– Kommunernas budgetar är inte anpassade efter ansvaret som socialtjänsten bär när det handlar om våldsutsatta kvinnor. Man kan till exempel inte vara på ett skyddat boende idag utan placeringsbeslut från socialtjänsten.

Mellan stolar

Om det inte alltid handlar om kronor och ören tror Moser Hällen att fler på socialtjänsten skulle våga se komplexiteten i varje enskilt fall.

– Arbetar man i en liten kommun där det inte finns pengar och man möter en missbrukande, hemlös och våldsutsatt kvinnan som behöver en rad åtgärder så är det helt omöjligt att hjälpa till. Jag har själv arbetat med helt orimliga budgetar och fått höra från chefer att nu får du inte skydda någon mer kvinna i år.

Ett annat förbättringsområde som är avgörande är hur socialtjänsten arbetar. Moser Hällen beskriver socialtjänsten som uppdelad i stuprör och illustrerar med ett exempel:

– Om jag är utsatt för våld av min partner får jag i många kommuner träffa en socialsekreterare specialiserad på våld och som arbetar med skydd och stöd. Om jag också är utsatt för ekonomiskt våld och inte har några pengar eller kan få fram det får jag träffa en annan handläggare på socialtjänsten. För att bli fri från våld är det en förutsättning att jag har en egen ekonomi. Om jag har utvecklat psykisk ohälsa på grund av våldet, och lider av till exempel posttraumatiskt stressyndrom med ångest, depression och social fobi så sätts jag i kontakt med en tredje person inom socialtjänsten med ansvar för socialpsykiatri. Ibland kombineras det med ytterligare en kontakt inom psykiatrin. För att jag ska kunna bli fri från våld måste jag bli fri från min psykiska ohälsa för annars klarar jag inte det. Den första socialsekreteraren måste förstå att jag behöver ett boende där de kan ta hand om min psykiska ohälsa, så kallad kombinationsbehandling. Men jag kanske har börjat självmedicinera med lugnande tabletter, och blir anklagad för att vara missbrukare och får därför inte bo kvar på det skyddade boendet. Jag har barn så socialtjänsten är inkopplad även där, men en annan enhet. Alla är i mitt liv, men de pratar inte sinsemellan.

Gemensamt ansvar

Situationen som Moser Hällen beskriver är inte unik på något sätt. Många kvinnor är utsatta på flera olika sätt samtidigt. Trots det är det fortfarande vanligt att socialtjänstens olika enheter inte samarbetar. Enligt lag är kommunen dock skyldig att se till att man samarbetar inom socialtjänsten och med andra inblandade samhällsaktörer när det rör våldsutsatta.

– Det behövs en större känsla av ett gemensamt ansvar – att det är ”vi tillsammans” som ska hjälpa henne.

Forskning visar att det är bra att det finns specialisering, till exempel handläggare med särskild kompetens i våld i nära relationer inom socialtjänsten.

– Specialiseringen är bra eftersom jag får möta en socialsekreterare som förstår problemet. Men så fort en klient har en komplex utsatthet, vilket de flesta som kommer till socialtjänsten har, så blir specialiseringen problematisk. Särskilt om det är vattentätt mellan stuprören. Den utsatta hamnar då mellan stolarna.