En djup oro ligger bakom utgivningen av boken Den onödiga flyktingkrisen. Författarna lyfter konsekvenserna av den rättsosäkra asylprocessen i Sverige och har ett ärende: Ingen ska kunna säga ”vi visste inte”.
På måndagen hölls det första boksläppet. Nästa är i Göteborg den 31 oktober. Fler boksläpp är planerade och fler tillkommer, där engagerade människor som mött konsekvenserna av asylprocessen i Sverige presenterar boken Den onödiga flyktingkrisen – rättssäkerheten, civilsamhället och flyktingarna 2015-2021.
Redaktionskommittén består av Ingrid Eckerman och Jan Stattin från Stoppa utvisningarna till Afghanistan!, Karin Fridell Anter, Stöttepelaren – stödförening för ensamkommande barn och ungdomar, Carin Flemström, Haninge frivilliga familjehem, Solveig Freudenthal, Etikkommissionen i Sverige, samt Birgitta Göransson, Skyddsvärnet i Göteborg.
De lyfter i en inledande text fram hur omskakande det varit för personer som försökt hjälpa asylsökande, både som civilsamhälle och i sin profession, att på djupet ta del av deras ärenden: ”Bilden av en rättssäker process där den asylsökande får stöd att lyfta fram sina asylskäl och dessa sedan noga och insiktsfull bedöms, faller i bitar.”
Bokens författare är gode män, kontaktpersoner och hjälpare som haft kontakt med ett stort antal flyktingar, i första hand ensamkommande ungdomar med afghanskt medborgarskap. De har också tagit del av andras erfarenheter, rapporter och dokumentation, och exemplen på rättsosäkerhet är omfattande.
”Vi har sett hur praxis har förändrats utan stöd i lagen och hur oerfarna handläggare har gjort undermåliga utredningar som accepterats i alla instanser. Vi har sett hur man underlåter att pröva familjebarns asylskäl och hur ett ångestfyllt barns osammanhängande berättelse tolkas som påhittad.
Vi har sett hur Migrationsverkets handläggare medvetet bryter mot konventionen om mänskliga rättigheter då konvertiter, ateister och hbtq-personer uppmanas att dölja sin tro, sin brist på tro eller sin sexuella läggning”, skriver redaktionskommittén bland annat.
Samtidigt som asylprocessen visar sig vara ett lotteri, där det finns handläggare som ”gör allt för att göra personer utvisningsbara”, har ”strikt invandringspolitik” blivit ett honnörsord i riksdagen, där majoriteten godkänt en ny migrationslag som placerar Sverige på EU:s miniminivå vad gäller uppehållstillstånd för människor på flykt.
Den riktiga flyktingkrisen kom enligt redaktionskommittén den 24 november 2015, då regeringen aviserade behovet av en tillfällig asyllagstiftning som antogs i juni 2016 och ”degraderade flyktingar från medmänniskor till ovälkomna bördor”. I och med detta skapades den kris som bokens författare anser hade kunnat undvikas: ”Om den tillfälliga lagen inte gällt retroaktivt. Om vi på ett humant sätt tagit hand om dem som redan kommit innanför våra gränser. Om de många ensamkommande barnen fått sina uppehållstillstånd tidigt. Om vi i civilsamhället hade getts en chans att jobba med integration i stället för med livräddande insatser.”
Och redaktionskommittén betonar konsekvenserna:
• En förskräckande rättsosäkerhet i själva asylprocessen i alla instanser, det vill säga Migrationsverket, migrationsdomstolarna och migrationsöverdomstolen.
• Återtraumatisering av ensamkommande barn och ungdomar genom flyttningar, förlängd asylprocess och avslag.
• Systematiska brott mot konventionen om mänskliga rättigheter liksom mot barnkonventionen.
• Sekundär traumatisering bland hjälparna som maktlösa sett på hur deras bonusbarn och vänner hanterats.
• Minskad tillit till politiken och rättssystemet från alla berörda.
