Biologismen är på tapeten igen med omdebatterad serie i SVT och Sandra Dahlén passar på att krossa den vita medelklassens heteronormativa, romantiserande och historielösa myt om hur kvinnor och män ”alltid har varit”.
Jag minns alla biologister och hur de berört mig. Hur Marianne Arne och Rigmor Robèrt kom på 90-talet med filmen Flickor, kvinnor och en och annan drake där tyckanden, hormoner, vetenskap och sagofigurer blandades till en konservativ könskompott. Jag hade precis förstått ”allt”, läst Under det rosa täcket av Nina Björk och Bakom spegeln av Åsa Crona-Leandoer och blev upprörd.
Sedan kom John Gray med relationsboken Män är från mars, kvinnor är från venus – en fantastisk titel som verkligen satte sig. Och så Annika Dahlströms bok Könet sitter i hjärnan där vi fick lära oss hur män biologiskt inte passar till att ta hand om barn. Eller förresten, jag minns såklart inte alla för de kommer i en strid ström. Och så berörda vi blir, så vi älskar att hata dem. Och nu är biologismen på tapeten igen i Sverige med SVT:s program Från savannen till Tinder.
Biologism handlar om att använda biologi för att ta reda på hur kvinnor och män ”egentligen är” och hur det påverkar relationer, förmågor och samhällen. Biologi smetas ut över sociologi, psykologi och ekonomi för att visa att såsom vi ser på kön just nu har vi minsann alltid gjort.
Ska jag alltså tro (för det här är tro inte vetenskap) att kvinnor långt bakåt i tiden legat gravida på mammutfällar med jollrande ungar omkring sig?
Inte nog med att det blir historielöst och heteronormativt, det blir även så ofta etnocentriskt med den vita västerländska människan som modell för mänskligheten. Har ni exempelvis hört talas om undersökningar som visar hur män rent biologiskt dras till stora bröst? I vilken del av världen kan en undra då storlek på bröst eller bröst inte alls är en sexuell issue på många håll. Eller hur sex rent biologiskt finns för att binda samman par, skapa närhet med oxytocin.
Tror inte alla by-flickor jag mött i Indien, eller flickor och kvinnor i många andra brutala patriarkat, skulle hålla med om det. Inte mycket lugnande och stärkande oxytocin när man inte får bestämma över sin egen kropp. Där är det ofta våld och juridik som håller par samman. Är alla dessa samhällen en parantes i människans natur?
Eller som när Markus Heilig, experten i programmet Från savannen till Tinder, skriver på kvartal.se om hur evolutionen har lett till att män har mer muskelmassa medan kvinnor har en sofistikerad reproduktionsapparat. Inga konstigheter med det. Men sedan kopplas detta till komplicerade historiska skeenden samt våra samhällen idag när han konstaterar att skillnader i mäns muskelmassa och kvinnors reproduktionsapparat har resulterat i att hannar bidragit med tungt kroppsarbete i en arbetsfördelning som fungerat väl för vår art i 200 000-300 000 år.
Fungerat väl i 300 000 år?! Ska jag alltså tro (för det här är tro inte vetenskap) att kvinnor långt bakåt i tiden legat gravida på mammutfällar med jollrande ungar omkring sig? Är det bara på senare tid som miljontals kvinnor över hela världen med ungar släpande på sig och i sig bär vatten och ved dagarna i ända? Och räknas inte det som tungt kroppsarbete?
Vad har pigor hållit på med i vår del av världen? Och är det inte så att kvinnor i Sverige idag står för större delen av det tunga kroppsarbetet inom vård och omsorg när så många av männens arbetsplatser försetts med maskiner? Och för att korrigera mig: Det är inte bara den vita västerländska människan som får stå modell för människan i biologismen utan mer specifikt medelklassen i ett romantiskt skimmer av hur det ”alltid har varit”.
Man kan undra vem det är som vaktar denna järnhårda uppdelning men inte är det feminister i alla fall.
Som vanligt när dessa diskussioner blossar upp låter det som att feminister inte vill diskutera biologi i förhållande till kultur. I en recension av SVT-programmet skriver Karin Olsson i Expressen att ”Den järnhårda uppdelningen mellan social påverkan och biologi borde kunna luckras upp, utan att det omedelbart ska tolkas som en backlash i vardande.”
Man kan undra vem det är som vaktar denna järnhårda uppdelning men inte är det feminister i alla fall. För vi ägnar oss åt allt ifrån medicinsk forskning om hur hjärtinfarkter tar sig uttryck i kvinnokroppen, medan symptom och mediciner utgår från mäns kroppar, till hur menscykeln hanteras i vårt samhälle, till var det går att slå på en manskropp vid ett överfall – oavsett hur lång kroppen är eller hur mycket muskler den har. För feminister vet att de flesta manskroppar är längre och har fler muskler än de flesta kvinnokroppar.
Det är feminister som påtalar att könsorgan är olika och att den heteronormativa samlagsnormen är på manskroppens villkor då inte klitoris premieras. Men det är också feminister som lyfter att vi kan välja att se könsorgan som lika. Betonar vi att alla har en klitoris (glans klitoris och glans penis på latin) och får erektion vid upphetsning eller gör vi det inte och vad får det för konsekvenser?
Och vare sig vi är feminister eller inte vet vi att hjärnan är föränderlig – det vi tränar på formar hjärnan. Övar vi på att sätta ihop saker blir vi bra på det. Och det är här detta med kön som social konstruktion kommer in. För ingen av oss har levt bortom våra samhällen. Eftersom kroppen är föränderlig är det svårt att mäta ”ren biologi”.
För den stora stötestenen handlar inte om kultur versus biologi, utan det handlar om hur mycket vi vill bevara eller förändra.
Den gamla feministen och programledaren Belinda Olsson låtsas dock om att hon inte vet vad social konstruktion är, att hon inte vet att det handlar om att se på kön som just växelverkan mellan kropp och kultur. Kön som social konstruktion handlar om att erkänna en komplexitet bortom att mäns större muskelmassa också nog är anledningen till att ”våra grabbar känner sig trygga på väg hem medan våra tjejer inte kan det”, som Markus Heijlig skriver.
Manskroppens storlek kan mycket väl ha del i ett mångårigt vida patriarkalt förtryck, så även att kvinnokroppen blir sårbar i och med reproduktion. Men det blir så otillräckligt som förklaringsmodell. För ”på väg hem” blir killar mycket oftare utsatta för våld än vad tjejer blir – av andra killar. De flesta av dem är ändå inte rädda för detta då samhället inte lärt dem det – inte varnat om mörka vägar och uppmanat dem att hålla i nyckelknippan i fickan.
Och en sak till: Har ni tänkt på hur ofta män framställs som aggressiva sexuella svin i olika biologistiska resonemang, men att avsändaren aldrig blir anklagad för att vara manshatare eller tala om män som djur? För den stora stötestenen handlar inte om kultur versus biologi, utan det handlar om hur mycket vi vill bevara eller förändra. Och även om vi feminister ofta själva förhåller oss till biologi är det inte konstigt om vi drar öronen åt oss när en del andra börja mässa om det, för vi har dåliga erfarenheter; som Malin Krutmeijer skriver i Sydsvenskan:
”Det gör att naturvetenskapen kan användas på ett lika självgott och förrädiskt sätt som när den och dess ideologiska spinndoktorer proklamerade att homosexualitet var en sjukdom, samer en underlägsen ras och kvinnan det svaga könet.”
Sandra Dahlén är sexualupplysare, författare – aktuell med boken Frigående barn – och sexualpolitisk krönikör i Fempers nyheter.
