Publicerad 28 oktober, 2021
KrönikaIngen är garanterad ett liv utan olycka eller sjukdom
”Ett litet ögonblick kan vara skillnaden mellan att leva ett liv inkluderat i samhället eller ett liv där du riskerar att stå helt utanför.” Maj Karlsson (V) om hur hon kom att inse vikten av att kämpa för funktionsrättsfrågorna.
Det finns såklart saker som jag inte är så stolt över, så är det väl för alla. Men ibland kan det finnas en poäng med att prata om det. När jag blev riksdagsledamot för Vänsterpartiet 2014 blev jag ansvarig för mina absoluta hjärtefrågor, sociala frågor. Där ingick även funktionsrättsfrågor, ett politikområde som jag obegripligt nog hade relativt knapp kunskap om. Jag insåg därför direkt att jag hade en resa att göra.
Som tur är hade däremot min företrädare Eva Olofsson gjort ett enormt arbete inom funktionsrättspolitiken. Det kändes som att hon lämnat efter sig ett par skor som jag aldrig skulle ha möjlighet att fylla. Eva sa till mig att jag skulle bjuda in föreningen Stiftarna av independent living (Stil) som arbetar med personlig assistans och politisk påverkan. Hon fick mig till och med att lova henne att jag skulle göra det. Sagt och gjort, Stil blev de första gästerna jag bjöd in som riksdagsledamot.
Det kändes faktisk riktigt stort och jag var jättenervös. Vad jag dock inte visste var att de om bara några timmar skulle förändra hela mitt synsätt och att funktionsrättsfrågorna skulle komma bli några av mina absoluta hjärtefrågor. För hur det än är så är det en ganska speciell situation att bli riksdagsledamot.
De fick mig att förstå vidden av insatser som gör det möjligt att få bestämma över sitt eget liv. Kunna arbeta, träffa vänner, skaffa familj – ja helt enkelt att leva, inte bara existera.
Du har fått det finaste uppdraget du kan få, som en representant av folket, men med det förväntas att du på kort tid måste lära dig att stifta lagar, förstå komplexiteten och göra svåra avvägningar. Just därför är det så viktigt att lyssna på de som vet. De som kan. Det är jag så oändligt glad att jag gjorde.
Med Stils berättelser, deras djupa kunskap och deras helt obegripliga tålamod inför min oacceptabla okunskap gick jag igenom en känslomässig tornado. Hur hade det här kunnat gå mig helt förbi?
De pratade om LSS och fick mig att inse dess betydelse, en rättighetslagstiftning med ett mål om att personer oavsett funktionalitet ska få möjlighet att leva som andra. De fick mig att förstå vidden av insatser som gör det möjligt att få bestämma över sitt eget liv. Kunna arbeta, träffa vänner, skaffa familj – ja helt enkelt att leva, inte bara existera.
Det var 1994 som LSS infördes men tio år senare påbörjades ett brutalt krig för att frånta dem den rättigheten. Istället för rättighetsbärare målades personer som har personlig assistans ut som kriminella. Som bovar och banditer som fuskade.
Fortfarande vill ingen regering fullt ut garantera att vi alla ska få våra grundläggande rättigheter tillgodosedda.
Under bara några år förlorade tusentals människor rätten till assistans eller fick den kraftigt begränsad. Människor levde i fullständig skräck inför det faktum att deras liv vilken dag som helst kunde tas ifrån dem. Det gick till och med så långt att människor dog. Regeringen valde iskallt att prata kostnader trots allt som stod på spel.
Men funktionsrättsrörelsen bedrev en helt obegriplig kamp och vann efter många år av enträget arbete vissa strider. Nu är det inte möjligt att prata om gruppen som fuskare, vi har drivit fram vissa skärpningar av lagen och sett till att det påbörjats ett arbete för att förstatliga assistansen.
Men det är fortfarande långt kvar innan vi kan säga att lagen är återställd. Fortfarande är vår funktionalitet avgörande för ett jämlikt medborgarskap. Fortfarande vill ingen regering fullt ut garantera att vi alla ska få våra grundläggande rättigheter tillgodosedda.
Ingen av oss är garanterade ett liv utan att drabbas av en olycka eller sjukdom.
Det är en bekännelse för mig att erkänna att jag inte helt förstått vidden av kampen för ett självständigt liv. Men jag tror faktiskt inte att jag är ensam. För då hade det troligtvis inte sett ut som det gör idag.
Om samhället inte osynliggjort denna grupp hade de inte haft sämst möjlighet till utbildning, till arbete och till bostad. Då hade de inte varit den grupp som är mest ekonomiskt utsatt. Då hade rörelsen inte stått så ensam i kampen om vår rätt till ett liv som andra.
Ingen av oss är garanterade ett liv utan att drabbas av en olycka eller sjukdom. Ett litet ögonblick kan vara skillnaden mellan att leva ett liv inkluderat i samhället eller ett liv där du riskerar att stå helt utanför. Det är därför det är så viktigt att vi gemensamt står upp för allas lika rättigheter och skyldigheter.
Jag tackar alla er i funktionsrättsrörelsen som har skärpt min blick och ökat min förståelse. Det är mänskligt att inte veta allt, men när vi får kunskap är det också vår skyldighet att agera!
Maj Karlsson är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.
