Sverige beskrivs ofta, inte minst i val- och lönerörelser, som ett litet exportberoende land. Detta är både fack, arbetsgivare och politiker överens om. I alla fall det avtalande skiktet. Det kallas handslaget, eller ”den svenska modellen”, och vare sig vill gillar det eller inte har det präglat Sverige i snart 120 år.

Under pandemin har det blivit tydligt att vi också är ett litet importberoende land. I själva verket, visade det sig, är vi endast självförsörjande på sockerbetor, säd och morötter. I något avseende tycks det som om det inte har hänt mycket på hundra år. Sprit och stål. Och skog då – fram till nu. Lämnar kalken utanför detta då det rimligtvis finns en inhemsk lösning på betongindustrins problem.

Inte ens basala förbrukningsvaror som munskydd eller skyddshandskar visade det sig att vi producerade i landet. Det importerade vi tydligen från Kina – kan det vara längsta möjliga transportsträcka? Inte heller handsprit – trots att det borde vara en paradgren.

Svensk industri briljerade inte precis i omställningsförmåga och uppfinningsrikedom när vi drabbades av covid-19, som ett litet export- och importberoende land. Möjligen i Gnosjö. 90 procent av vår konsumtionshandel består av importvaror, visade forskarna vid SVT:s Klimatspecial i Agenda i söndags.

Vi sammanfattar: Ett litet export- och importberoende land med mjöl, morötter och sockerbetor på bordet, sprit i butik (och bra musik på export)! Eller som LRF uttryckte det: Morotskaka – det enda vi har om det blir krig.

En lustifikation i en tämligen underhållande riksdagsdebatt. Men som många har påpekat leder det enögda fokuset på krig som enda tänkbara kris att beredskapen är för dålig. Det går helt enkelt inte att förlita sig på militärens omvärldsanalys, varför vi får hoppas på att en lämpligare institution får rusta oss för framtiden.

Sverige är också ett arbetskraftsinvandrarberoende land. Som framgick under sommaren 2020 så kunde vi varken plocka våra inhemska bär eller bygga våra egna fabriker. Antagligen betalar vi för dåligt givet den inhemska standarden?

Trots reserestriktioner världen över lyckades storföretaget Northvolt mobilisera ett par tusen personer från ett sjuttiotal länder för att bygga fabriker mitt under pågående pandemi. Det genererade inte bara ett, utan två omfattande covidutbrott bland den hitresta arbetskraften som bodde tätt (undermåligt) och inte heller var vaccinerade.

Någon dog av sin covid utan vård. Northvolt skyllde på underleverantörer men vi har fortfarande inte fått klarhet i hur det ens var möjligt att få till stånd. Ett särskilt tillstånd? Boliden fick vaccinera sin personal tidigare än den gängse turordningen genom ett särskilt avsteg. Direktlinje till statsministern?

Svensk näringsliv är inte bara import- och exportberoende utan också bidragsberoende. Genom avreglering av såväl utbildnings- som vårdsektorn flödar gemensamma skattemedel inte bara till enskilda skol- och vårdföretag, utan även till internationella utbildnings- och vårdkoncerner i andra länder.

En skulle kunna tänka sig att inhemska nationalistiska partier motsatte sig detta av ”Sverigevänliga” skäl, men tvärtom satte de sig för lunch med näringslivet på Almegas kontor. ”Svenska jobb” är i alla fall inte att plocka bär eller bygga fabriker.

Det finns ofta skäl att påminna att den omhuldande så kallade svenska modellen inte handlar om en allmän välfärdsstat med skatteutjämning och omsorg, utan om fredsplikt på arbetsmarknaden och en tydligt disciplinerande hierarki.

Hierarkin sätter ramarna för – och säkerställer att – bland annat kvinnodominerade sektorer inom vård och omsorg har att förhålla sig till, och hamna under industriarbetare i löneutveckling i Sverige. Det blev smärtsamt tydligt då den första presskonferensen regeringen höll i samband med pandemin handlade om bilfabrikernas eventuella brist på importerade detaljer till bilproduktionen.

I botten ligger handslaget – eller den svenska modellen. En modell som inte har moderniserats sedan 1900-talets början. Tvärtom drogs skruvarna åt i och med industriavtalet och etableringen av Medlingsinstitutet, som skulle övervaka lönenormen. Inte heller har den juridiska vägen visat sig framkomlig vid lönediskriminering. Allt med hänvisning till marknaden.

Så kom det sig att kinesiska Volvo kunde lyfta covidbidrag samtidigt som personalen återgick i arbete och företagen nu delar ut vinster till aktieägarna. Medan industriarbetare permitterades med lönebidrag (80 procent) tvingades vårdbiträden riskera sina liv med samma lön som de entledigade industriarbetarna. Detta medan de skylldes för att föra in smitta på äldreboende, tvingades trängas i kollektivtrafiken och arbeta utan nödvändig skyddsutrustning.

Det vore lätt att skylla allt på statsminister Stefan Löfven. Som före detta Metallordförande kunde han garantera lugn på den svenska så kallade arbetsmarknaden – en arbetsmarknad vi alla egentligen vet är varken svensk eller fungerande längre. Tvärtom är villkoren slagna ur spel.

Detta är också vad som skiljer svenska sverigedemokrater från traditionella nazister. De bryr sig inte om vare sig ”nationen” eller ”svenskar” – bara om andra rasister. Den svenska modellen behöver, om inte skrotas så i alla fall reformeras. Inte bara för att staten ska slippa betala lönebidrag till Giely medan produktionen fortgår, utan för att modellen sedan länge fungerar som hämsko för såväl ett innovativt näringsliv som en fungerande lönebildning och en jämställd och jämlik arbetsmarknad.

Globaliseringen har så här långt gynnat företag snarare än arbetare och inhemsk basförsörjning och produktion. För är det något som visade sig under pandemin så är det att svenskt näringsliv inte är särskilt intresserade av vare sig inhemsk produktion eller inhemska jobb. Och för detta premieras de genom ett enda penndrag från rasisterna i SD.

Att dra frågan genom klimat- och miljörastret gjorde detta smärtsamt uppenbart. Vi kanske är ”bäst i klassen” på hemmaplan, men våra klimatavtryck i övriga världen visar blottorna i svensk självbild.

Anna-Klara Bratt är chefredaktör för Fempers nyheter.