Berättelserna om hbtqi-personer har som bekant länge varit oberättade, censurerade och undangömda. Inom såväl forskning som skönlitteratur har dock försök gjorts att berätta om de människor som aldrig vågade säga namnet på sin kärlek.

Medan den folkkära Jonas Gardell har skrivit om homosexuella män, tar sig författaren Mian Lodalen i romanerna Lisa och Lilly och nu senast Lesbiska ligan an några homosexuella kvinnors öden under början och mitten av 1900-talet. 

Båda böckerna bygger på verkliga händelser. Lisa och Lilly är inspirerad av nyheten 1911 om att två tonåringar dränkt sig tillsammans. I rapporteringen hette det att ”det synes mellan dem ha existerat en svärmisk flickvänskap med något öfverspändt i sig”,  men i Lodalens roman är flickorna två älskande som inte ser någon utväg.

I den nya romanen, som är fristående men tillsammans med Lisa och Lilly kan sägas utgöra en berättelse om homosexuella kvinnor i Stockholm, har det hunnit bli 40-tal och kriget rasar i Europa. Lesbiska ligan har undertiteln En sann kriminalhistoria. Men även om den är inspirerad av ett verkligt kriminalfall, så är den bara en kriminalhistoria i bemärkelsen att dessa kvinnors kärlek vid tiden då händelserna ägde rum ännu var kriminell.

I centrum står Eva och Margit, båda två lite kantstötta kvinnor. Eva av sin alkoholism och Margit av tuberkulos. De blir tillsammans men snart kommer svartsjuka och missförstånd in i förhållandet. I Lisa och Lilly kändes försöket att återge det tidiga 1900-talets språk ansträngt, men i Lesbiska ligan tycks Lodalen mer hemma i det språkliga. Det kan visserligen vara svårt att bedöma, men intrycket är i alla fall att hon lyckas återge 40-talets sätt att tala utan att det blir manierat.

Lilly och Lisa led dessutom av att vara övertydligt pedagogisk, till exempel när en romanperson berättar för en annan att kvinnor inte har rösträtt liksom för att som i förbifarten påminna även läsaren. Detta drag finns kvar i Lesbiska ligan, liksom en parad av tidens kända gestalter som fladdrar förbi utan att tillföra så mycket annat än övertydliga tidsmarkörer. Men lyckligtvis är det nedtonat i den nya romanen. 

Som den rakt berättade historien om kärlek och svartsjuka i skuggan av både krig och hbtq-förtryck den är, fungerar Lesbiska ligan relativt väl. Här finns inga stilistiskt avancerade eller experimentella grepp. Perspektivet växlar prydligt mellan Eva och Margit som får föra talan i vartannat kapitel.

Att i skönlitteratur visa på hur olika samma händelse kan tolkas beroende på vem som upplever den kan bli tjatigt och väl uppenbart, men Lodalen tecknar en bra och stundtals smärtsam bild av hur grundligt den som älskar mer av önsketänkande kan missförstå den andra.

Eva och Margit är båda relativt dynamiska romanfigurer inför vilka det är lätt att känna både ömhet och irritation. Särskilt Margit är stundtals riktigt osympatisk trots all sin ömklighet.

I slutändan är dock Lesbiska ligan inte en roman som lämnar några djupare spår. Den är mer förtjänstfull som folkbildningsinsats (och sådana behövs sannerligen när det gäller hbtqi-historien) än som skönlitteratur.

Lesbiska ligan – En sann kriminalhistoria 
Av Mian Lodalen 
Romanus och Selling