Eva-Britt Svensson lyfte kvinnojourernas betydelse, Liv Emanuelle Söderberg välkomnade konflikter i så kallat trygga rum.

– Det går inte att prata om feminism utan att prata om klass, och inte att prata om klass utan att prata om rasism, sade Frida Tånghag.

Under rubriken För systerskap i tiden pratade de om systerskapets betydelse, hur intersektionalitet tagit plats inom feminismen, facklig kamp och begreppet befriande rum.

– Trygga rum bygger på konfliktdöljande, medan befriande rum är ett rum som kan härbärgera konflikterna, ett rum där intersektionalitet får plats, förklarade Liv Emanuelle Söderberg, gemenskapsorganisatör.

På frågan vad systerskap betyder svarade Eva-Britt Svensson, före detta Europaparlamentariker nu regionpolitiker, med en berättelse om sin egen mamma. En änka med sex barn som arbetade som hembiträde.

– Lönen gick till bostad och mat men med stöd av kvinnor i arbetarrörelsen som tog hand om barnen fick mamma åka på 14 dagars husmoderssemester, som det hette då. Det var oerhört viktigt för henne och barnen.

Eva-Britt Svensson berättade också om de egna erfarenheterna av mäns våld mot kvinnor och hur kvinnojourens kvinnor räddade hennes liv.

– Den feministiska kampen och alla feministiska systrar har inte bara berikat, utan också faktiskt räddat mitt liv.

Strategisk diskurs

Frida Tånghag, förtroendevald i HRF-Gothia, konferens- och hotellkomplexet där Vänsterdagarna hölls, menade att ett problem är majoriteten av män inte erkänner att vi även i Sverige lever i ett patriarkalt samhälle:

– De tror att ett patriarkalt samhälle är Afghanistan, men jag är också glad att Liv lyft marxismen, det finns ingen medelklass och feminismen kan aldrig vara liberal.

Moderatorn Aysha Jones, mamma-bloggare och Black lives matter-aktivist replikerar snabbt och leende.

– Har Nyamko fel?

Frida Tånghag svarar:

– Jag har rätt.

På frågan vad som behövs inför valet 2022 förklarar Liv Emanuelle Söderberg att det krävs en dekonstruktion av den svenska vita medelklasshegemonins normer.

– Jag vet att Vänsterpartiet har en strategi att undvika det – vad som kallas identitetspolitik, eller mjuka värderingsfrågor, till förmån för de så kallade materiella frågorna – en konfliktdöljande diskurs, men vi är inbegripna i konflikter som behöver synas. Det gäller såväl trans, ras och klass, och det handlar om våra liv, om makt och handlingsutrymme.

Både Eva-Britt Svensson, Frida Tånghag och delar av publiken nickar instämmande.

I en annan lokal laddar Carolina Gustafsson och Karin Nilsson för internfeministisk workshop. Sedan 2012 har Vänsterpartiet en styrgrupp för kvinnors organisering som leder det internfeministiska arbetet.

– Vi har ju inget kvinnoförbund, vi är en feministisk och socialistisk organisation och det ska genomsyra all politik, förklarar Carolina Gustafsson, ordförande i styrgruppen och ledamot i partistyrelsen.

Samtidigt är Vänsterpartiet varken en isolerad ö eller ett paradis menar Carolina Gustafsson. 
– Samhället är inte jämställt, vi har patriarkala strukturer som vi alla påverkas av.

För att kunna förändra samhället utåt behöver organisationen samtidigt förändras internt.

– Helst skulle ju det ske innan arbetet utåt men nu blir det åtminstone samtidigt, säger Carolina Gustafsson.

Mycket av det internfeministiska arbetet handlar om utbildning i olika metoder och verktyg som kan användas för att uppnå en jämställd fördelning. Att män fortfarande dominerar talarstatistiken kan motverkas genom något så enkelt som att faktiskt mäta talartiden.
 
– Något som oftast inte gjorts, säger Carolina Gustafsson.

Ständigt pågående arbete

Skulle det inte hjälpa är ett nytt förslag att införa en pott med tid, exempelvis får du 20 minuter att prata på mötet, när det är slut är de slut. Invändningen att det inte går att hitta kvinnor eller att kvinnor inte vill prata eller åta sig uppdrag köper Carolina Gustafsson inte alls.

– Då måste man fråga varför vill de inte? Hur kallar vi till möten? Kvinnors livserfarenhet får inte gå förlorad, säger Carolina Gustafsson.

Arbetet är såvitt hon kan se ständigt pågående och kommer aldrig bli klart.

– Någon sa att det är som ett maraton men det är snarast ett ultralopp, man måste ha stamina och hjälpas åt.

När det gäller den utåtriktade feministiska politiken nämner Carolina Gustafsson tre frågor hon gärna vill se i debatten. Mäns våld mot kvinnor, kvinnors pensioner och kampen för Las.

– Kampen för Las är en feministisk fråga, många kvinnor har så dåliga anställningsförhållanden. När du har en osäker anställning då ökar risken att bli utnyttjad på så många olika sätt.

När det kommer till mäns våld mot kvinnor påpekar hon att Vänsterpartiet sedan flera år kräver en kriskommission varje gång en kvinna blir dödad.

– Då har det ju brustit någonstans, på någon institution har varningssignalerna inte setts.

Mäns våld mot kvinnor, i vid bemärkelse, stod även i centrum när Vänsterpartiets Europaparlamentariker Malin Björk, spanska aktivisten Noelia Igarea och polska Marta Lempart, aborträttsaktivist och en grundarna av kvinnorättsorganisationen Strajk Kobiet, pratade om feministisk kamp i Europa. När Marta Lempart inledde stod självklart Polens mycket strikta abortlagstiftning i fokus.

– Vi har ett så gott som totalt förbud mot abort, men det har även fått konsekvenser för mödravården, kvinnor lämnar Polen för att söka mödravård utomlands, de litar inte på läkarna som ljuger om fosterskador och annat som kan leda till att en kvinna vill avsluta sin graviditet. Samtidigt så mobiliseras människor över hela landet, i 600 städer, för att protestera, de ser vad som håller på att hända.

Yngre och äldre tillsammans

I Spanien ser det på pappret ljusare ut med progressiv lagstiftning och en socialistisk regering sa Noelia Igarea, men varnade på samma gång för högerextrema Vox som ökat dramatiskt de senaste åren och idag är landets tredje största parti.

– De ifrågasätter om mäns våld mot kvinnor överhuvudtaget existerar och attackerar systematiskt kvinnliga politiker i framför allt social media. Till slut orkar inte de kvinnliga politikerna mer och stänger ner sina sociala konton. De blir tysta, något som inte fungerar för en politiker i dagens samhälle.

Precis som i Polen går utvecklingen kraftigt bakåt och framåt parallellt, mäns våld mot kvinnor ökar exempelvis bland yngre kvinnor, något som kan ha bidragit till att demonstrationerna på 8 mars strax innan pandemin var de största någonsin, där både yngre och äldre kvinnor gjorde gemensam sak för första gången.

– Samarbete, mellan yngre och äldre kvinnor, det är vägen framåt. Ni kanske minns en uppmärksammad våldtäkt i Spanien för några år sedan? Då var det också påtryckningar som fick domstolen att revidera fallet. För många unga kvinnor var det första gången de protesterade, första gången de kände sig berörda.

Redo att kämpa

Marta Lempart ser en liknande situation i Polen, det är samma människor som protesterar för rätten till abort såväl som mot rasism, mot klimatförändringarna och mot inskränkningarna i media och domstolar menar hon.

– Vi måste slåss emot den här uppdelningen av frågor, för vi vet att de börjar med en rättighet, sedan går de vidare till nästa och sedan har vi inga rättigheter kvar.

Malin Björk menar att det länge varit tydligt att de högerextrema står för misogyni och rasism.

– Europaparlamentet är ett feministiskt slagfält, där vi för närvarande håller ställningarna. Men vi ser att när de (högerextrema reds anm) får makt då attackerar de, vi ser vad de gör i Polen.

Precis som Marta Lempart menar Malin Björk att frågorna hänger ihop, fri press, fria domstolar och kvinnors kroppar till exempel. Hon menar även att Sverige kan stå på tur.

– Se på Sölvesborg, vi har dem här också, precis under ytan.

Moderatorn Yasmine Posio summerar samtalet med att konstatera att det pågår en backlash mot kvinnors rättigheter i Europa, men att det parallellt växt fram en rörelse som är redo att ta kampen mot de högerextrema, och stå upp för kvinnors rättigheter, ännu en gång.