På scen är tre skådespelare som växlar mellan olika roller. Det är en blandning av sång och repliker, ackompanjerat av musikerna Anna Rodell, Minna Weurlander och Olof Wendel som också flikar in med en och annan replik.

Musikalartisten Natasja Jean-Charles spelar Janna, en 22-årig tjej med drömmar om att skådespela. Jannas pappa (Jonas Nerbe) uppmuntrar henne till att studera på folkhögskola. Här möts två politiska uppfattningar, Jannas liberalism och hennes pappas socialism. När man som publik förväntar sig inte bara den klassiska konflikten mellan blått och rött utan nu även en politiskt tonårsrevolt, byter Nerbe plötsligt kläder och går från att vara tjatig pappa till Hjalmar Branting. Tillsammans med Ellen Key, (Sanna Martin) har de historiska figurerna uppdraget att utbilda Janna om Sveriges demokratiska historia och hur de själva dedikerat sina liv åt politiken.

De gör en stor affär av inlärning. Med en blink till uppgivna tonårsföräldrar såväl som det svenska skolsystemet sjunger skådespelarna om hur viktigt det är att anpassa inlärning så den angår målgruppen. Berättelsen nyanseras konstant när Branting och Key gör en visit från historien inte bara för att lära upp lilla Janna, utan också för att göra narr av tjatet hon annars matas med. Ingen har väl glömt det berömda Ellen Key-citatet ”Bildning är det som är kvar sedan vi glömt allt vi lärt oss.”? Det finns alltid en risk med att spela på ungas omedvetenhet, men de hittar en balans mellan samhälle, individ, samtid och dåtid – som var för sig ska få sin knäpp på näsan. Med humor och relaterbarhet lyfter Frihetens namn viktiga samtida problem utan att skuldbelägga den yngre publiken.

Bakom ideologi och sakpolitik får man ta del av Branting och Keys privatliv. För en ung och oinsatt målgrupp blir det en viktig historielektion, men att döma av de genomgående skratten är det tillräckligt internt för att underhålla även de äldre. Och lite så verkar produktionsteamet valt att jobba. Det är en fin linje mellan att prata över huvudet på sin publik och att skriva dem på näsan, men tack vare stereotyper enas publiken gång på gång i skratten av igenkänning. Ett exempel på detta är givetvis Jannas relation med hennes pappa, men när Nerbe träder in på scen i ännu en karaktär, teaterläraren, blir det tydligare än någonsin. Det går inte att förklara på något annat sätt än att alla tänkbara fördomar om en kulturutövare träder fram i egen hög person. Skratt.

Utöver pappan, Branting och teaterläraren är Nerbe också konstnärlig ledare för produktionen. Med tanke på hur snabbt Frihetens namn kom till scenen efter samhällets öppnande är det underförstått att en stor del av arbetet skett under karantäntider. I ett pressmeddelande inför premiären säger han: 
”Det har varit en hoppingivande tröst att jobba med detta. Samhällssystemet har satts på prov och en viktig erfarenhet är att frågor som berör demokratin och samhället är något som måste tas på allvar. ”
Sagt och gjort är samhällsfrågorna bärande i föreställningen. Trots att temat är tungt är föreställningen tämligen lättsam. Mycket av detta ligger nog i Mirja Burlins regi och Andreas Boonstras lekfulla manus. Det finns en genomgående presentism som gör publiken mottaglig för den historielektion som man ändå får säga att denna musikteater innebär. Det här kombineras sedan med kabaretliknande musik skriven av Andrea Tarrodi. Publiken får sig ett gott skratt och en riktig tankeställare. Och viktigast av allt, ett syfte.