Mia Francks nya roman utspelar sig i Helsingfors i början av förra seklet, Elin Willows i London, Stockholm och Åbo på 90-talet. Båda berättelserna bärs av kvinnors vänskapsrelationer, men på olika sätt. Christin Sandberg har läst.
Finlandssvenska Mia Francks roman Galanterna är en snyggt berättad historia om kvinnlig vänskap. Den utspelar sig i Helsingfors under år 1912. Huvudpersonen är modisten Dagmar, en karaktär som inspirerats av författarens egen mormorsmor. Tillsammans med tre andra väninnor tillbringar hon mycket tid hemma i bostaden Hoppet, som hon delar med Hilma, när hon inte är på arbetet i hattaffären.
Ute i offentligheten rör sig mest män, vilka alltid är snabba att ta för sig och trakassera kvinnor. De unga kvinnornas frihet blir därför i princip begränsad till att ta sig till och från arbetet. De glada förväntningarna inför alla andra äventyr som går utanför det vardagliga förvandlas snabbt till obehagliga stunder med närgångna och kladdiga män.
Dagmar och de andra är så urbota trötta på ”…att ständigt vara i fara för alla världens karlar och deras rätt att uttrycka precis vad som helst som far genom huvudet på dem.”
En dag kommer de fyra väninnorna på att de, genom att klä ut sig till herrar, skulle kunna få en inblick i vad det innebär att åtnjuta den frihet som männen faktiskt har. Tänk att kunna gå på Esplanaden och få var i fred. Eller att kunna gå på restaurang och själv få beställa fläsk och potatis och ett glas vin.
Och så blir det.
I bakgrunden för berättelsen skimrar dokumentära historiska händelser från 1912 förbi genom hela boken. Det är Titanics öde, tågolyckan i Malmslätt i Östergötland och modenotiser i urklipp från något tidningsarkiv.
Galanterna är en ypperligt berättad roman. Vänskapsrelationerna som bär berättelsen är fint skildrade med stämningar som en nästan kan ta på. Även yrket som modist tas på allvar. Dagmars hängivenhet för och kärlek till sin profession löper som en röd tråd genom boken.
Väninnorna är viktiga, men det finns också en personlig dröm om en egen hattaffär, som fungerar som livsgnista.
Vänskapsskildringarna i Elin Willows nya roman, Nya namn, är minst lika viktiga, eller kanske viktigare eftersom det är de som står i fokus. Vänskapen med den bästa vännen för tillfället.
Vänskaper som betyder allt och ändå måste få ett oundvikligt slut. På grund av en flytt, eller för att det bara händer. En dag så hörs vi inte mer.
Det är så stor igenkänning för mig i boken att det stundtals känns som att jag läser min egen dagbok från en tid då livet bara rullade på mellan skolan, träningen och att hänga med en kompis, lyssna på musik, dricka te på café och då och då gå på en konsert. Grå vardag. Tiden som bara gick i kompisars sällskap, liksom musiken, varv på varv.
För det var så dagarna avlöpte och även gör för huvudpersonen i två tredjedelar av den här boken. Ungefär fram tills huvudpersonen slutar gymnasiet och drar till London. Precis som jag också gjorde en gång.
Boken kändes lite ytlig till en början. Det kändes som om sättet den är skriven på upprättade en distans som är svår att bryta igenom för att få kontakt med huvudpersonen.
I efterhand tänker jag att det kanske var just det som var meningen med boken. Det är vänskapsrelationen som är i fokus. Oavsett med vem. Titeln är Nya namn, och de tre bästa väninnorna får nya namn i bokens tre delar, men representerar detsamma. Nämligen någon för huvudpersonen att längta efter, i smyg att se upp till och inspireras av samt hänga med i oändliga stunder under något som inte tycks ha ett slut. Till en dag då de upphör att ses.
Det behövs inte mer än så.
Samtidigt vet jag att Elin Willows för första gången skriver fram något om vänskap mellan tjejer, som jag aldrig tidigare läst. Om hur viktig vänskapen är under stora delar av livet, men att den ser olika ut och delas med olika personer under livets gång. Vänskapen är inte mindre betydelsefull bara för att den inte består.
Galanterna
av Mia Franck
Förlaget
Nya namn
av Elin Willows
Natur & kultur
