I en tid av demokratisk tillbakagång och förföljelser och diskriminering är det särskilt viktigt att uppmärksamma historiska genombrott och de kamper som föregick dem. I år är det etthundra år sedan kvinnlig rösträtt infördes – givet att en var över 23 år och inte tillhörde kategorin bidragstagare, straffad, omyndig, flykting, icke-binär… eller var hindrad av praktiska skäl, totalt närmare halva befolkningen om vi inkluderar männen i dessa grupper.

Ja, bilden av den formella demokratins landvinningar har förändrats över tid. För inte särskilt länge sedan kunde namnkunniga historiker förmedla att 1909 avskaffades förmögenhetsstrecken varmed allmän och lika rösträtt infördes. Att kvinnokategorin fortfarande var exkluderad sågs som en annan fråga, ett ämne för sig som inte hörde till det allmänna. Likaså med inskränkningarna för minoritetsgrupper, vilka bäst kunde betraktas som en anteckning i marginalen.

Sådan historieförmedling gör sig inte idag. Så hur förändrades bilden av den representativa demokratiska utvecklingen i historikernas och mediernas berättelser? Och vad ledde till att kategorin kvinnor en gång vann rösträtt? Var det de styrande männen som själva plötsligt insåg sitt orättfärdiga maktinnehav och gav rösträtten i present? Eller föregicks faktiskt det demokratiska genombrottet av många decenniers slitsam och enveten kamp mot ett hårdnackat motstånd med mycket att vinna på att bevara status quo?

Den tionde november arrangerade Moderna  museet Malmö, Moderna museet Stockholm och Stockholms kvinnohistoriska en heldag med föreläsningar av experter för att fira kvinnokategorins kamp för rösträtt och möjligheten att verka med eget konstnärligt uttryck.

Varför kom rösträttskampen att föras just vid sekelskiftet 1900?

Christina Florin inledde dagen med att peka på de förändrade produktionsförhållandena: nya yrken i staden, kontoristarbete i den statliga byråkratin, posten, telegrafen, gav möjligheter för kvinnor att bli ekonomiskt självständiga. Kontorister kunde skaffa sig hembiträden, unga flickor som flyttat till staden från landsbygden, ett arrangemang som gav tid över till kamparbete.

Ledarna i rösträttskampen kunde även ha solidariska makar som backade upp på hemmaplan när rörelsen växte med opinionsbildning, talarturnéer, namnlistor, lobbying. Medelåldern på kämparna var hög och långt ifrån alla levde med män. De som förblev ungmö behöll sin myndighet och var inte i behov av solidaritet från en make.

Den i vår tid mest kända rösträttskämpen Elin Wägner skaffade som redaktionssekreterare hembiträde, berättade Ulrika Knutson. Hembiträdet möjliggjordes av den regelbundet inkommande lönen om 450 kronor i månaden vilket utgjorde en fjärdedel av vad män erhöll för samma arbete. Men så uppstod tid att skriva rösträttsrörelsens skönlitterära bibel Norrtullsligan. Att höja lönen var inte lätt; kontoristerna tilläts inte i männens fackföreningar men bildade egna dito medan manliga kontoristers fruar demonstrerade mot vad de uppfattade som kvinnliga kontoristers illojala konkurrens!

Den svenska rösträttskampens taktik var städad. De liberala och socialdemokratiska männen i maktställning menade att kvinnornas kamp skulle hålla sig till rösträttsfrågan och att kvinnor skulle visa sig ansvarsfulla och sansade, allt för att möta kraven på duglighet. I Storbritannien kunde den laglydiga rösträttskampen vittna om att slika löften visat sig vara tomt prat.

När suffragettrörelsen äntrade scenen 1903 hade den organiserade laglydiga kampen mot förtrycket av kvinnokategorin pågått i två generationer.
Om ett mindre känt inslag i den brittiska rörelsen, en internationellt sett unik företeelse i rösträttsrörelsen, berättade Carla Zaccagnini. Under 1913 och 1914 äntrade suffragetter museer för att sabotera och skapa skandal i protest mot politikernas brutna löften.

Hela 29 konstverk attackerades med vassa redskap, saxar, dolkar, handyxor; det mest värdefulla konstverket (£45 000) utgjordes av Diego Velazquez’ oljemålning föreställande den nakna Venus. Konstsabotagen bröt mot djupt liggande förväntningar om kvinnors uppträdande och poängterade med konkret precision att även kvinnor besitter destruktiv dådkraft vilket förskräckte etablissemanget.

Enligt Carla Zaccagnini visade sabotageaktionerna vad som krävdes för att vinna den kvinnliga rösträtten. En tes – det måste infogas – om orsak och verkan som får sägas återstå att bevisa: den brittiska rösträtten för kvinnor vanns först efter första världskriget 1918 och då endast för dem över 30 år, boende på öarna, med hus eller hushåll eller en universitetsexamen.

Kvinnokategorin inkluderades inte i den allmänna rösträtten förrän 1928 och i imperiet vann den rösträtt först när länderna blev självständiga från Storbritannien, i Indien 1947.

Betoningen på duglighet i den svenska rörelsen, protokoll, röstförfarande, ordning och reda, kan tyckas en smula väluppfostrad jämfört med delar av den brittiska. Men upplägget bidrog till kunskaper och skicklighet och till frigörelse genom djärva och självförtroendehöjande handlingar. Olivia Plender berättade om en för henne tidigare okänd verksamhet, medborgarskolan Fogelstads kurser för kvinnor från alla samhällsskikt: erövra taburetten, höj din röst inför en publik – för många en stor utmaning men en förutsättning för att delta i det politiska livet.

Både Olivia Plender och Carla Zaccagnini framhöll att det har funnit en tendens att skönmåla, att göra den brittiska rösträttskampen mer timid och respektabel än vad den faktiskt var. Socialisten, suffragetten och konstnären Sylvia Pankhursts demokratiska organisation i östra Londons fattigkvarter utgjorde ett exempel på bortglömd militans. Här anordnades judokurser i allmänna parker, organiserades en egen polisarmé, bedrevs förskola och barnpassning, startades lågprisrestaurang och skapades arbeten åt fattiga medsystrar (leksaksfabrik).

Statliga museers och galleriers brist på uppköp av kvinnliga konstnärers verk har under lång tid skapat berättigad irritation hos konstnärer. Olivia Plender berättade om en konstaktion 2013 i vilket ett brev från Emily Davison Lodge ledde till att Tate Britain visade Sylvia Pankhursts målning Inside a boot factory, fitters at work från 1907 föreställande arbetande kvinnor i en skofabrik.

I projektet ingick även en aktion med kvinnor och icke-binära som i dagens välfärdssystem behandlas bestraffande, likt suffragetterna under rösträttstiden. Att försvara sig mot vardagligt förtryck innebär då som nu att bryta mot inlärda normer för accepterat beteende, att höja rösten och med effektiv teknik försvara den egna kroppen mot övergrepp.

Vem var den första svarta kvinnan i Sverige? För några år sedan visade forskningsprojektet ”Atlas över förhistoriska människor i Sverige” från Uppsala att de första svenskarna var mörkhyade och exteriört varierade. Rafaela Stålbalke Klos lyfte ett senare avsnitt i denna historia, ett viktigt och gripande kapitel i den svenska minoritetshistorien: Mazhar Makatemeles och dottern Emmeline, med smeknamnet Millan, och deras liv i staden Kalmar.

Till sjöstaden anlände Mazhar Makatemele 1862 med båt från Transvaal i Sydafrika efter att ha sålts fyra gånger som slav. Här kom hon att arbeta som hembiträde i pedagogen och kvinnokämpen Cecilia Fryxells hushåll.
Mazhar Makatemele blev frälst, döptes i kyrkan och skapade 1885 en skrift med titeln Andliga sånger. Dottern Emmeline kom att arbeta som musiklärare, både mor och dotter blev profiler i det kvinnorättsligt pedagogiska projektet flickskolan Rostad och levde ett fridfullt borgerligt liv tillsammans med Rostads rektor och skapare Cecilia Fryxell.

Mazhar Makatemele ligger begravd på kyrkogården i centrala Kalmar. I dagens Sydafrika anses ordvalet på gravstenen vara grovt rasistiskt. Efter en protest från sydafrikanska konstnärer 2017 satte kyrkoförvaltningen upp en informationstavla och en ceremoni hölls för att, efter många år, hedra Mazhar Makatemele, Svarta Sara, ansedd medborgare, boende och verkande i staden Kalmar under det senare 1800-talet.

Temi Odumosu riktade i sin föreläsning kritik mot den kvinnorättsliga historien som den ofta berättas. Vissa berättelser och grupper hamnar systematiskt i bakgrunden, som Sara Ahmed formulerat saken, ”trail behind”, görs till något marginellt eller hamnar i skuggan. Att bekämpa sådant underordnande kan göras genom att forska partikulärt snarare än generellt.

Temi Odumoso tog som utgångspunkt Astrid Holms målning från 1914, Rose laying the table (Statens museum for kunst), vilken kan tolkas som att Rose, när hon som hembiträde dukar bordet, blir till ett exotiskt objekt, en romantiserad gåta snarare än ett subjekt och väsentlig, likvärdig person.
Temi Odumosu lyfte frågeställningar om vilket arbete som syns, och vilket som inte syns, om de koloniala systemen, verkningarna och upprätthållandet av historiska nordiska kvinnors liv under perioden.

Verk av Tora Vega Holmström tolkades kritiskt, konstnärens arbete i Algeriet och Marseille förutsatte och gav uttryck för ett nordiskt kolonialt synsätt. Tora Vega Holmström ska omvittnat ha sökt det anti-koloniala men hennes arbete kan i vår tid tolkas som motsatsen. Analysmetodiken inspirerade till ytterligare problematiserande frågor: Hur förekommande var det att hembiträden porträtterades av kvinnor vid denna tid? Utgjorde porträttet av Rose och hennes arbete, i sin samtid, med dess uttalade och genomsyrande kolonialism, ett försök till synliggörande?

Jessica Sjöholm Skrubbe talade om konstnärernas nätverk, hur kvinnliga konstnärer inte släpptes in i männens sammanslutningar – som ansågs politiskt radikala! – utan måste bilda egna dito. När det väl gavs möjlighet till större exposéer, som på Liljevalchs rösträttsåret 1921, måttades deras verk efter den manliga normen och nedvärderades av kritikerna.

För inte så länge sedan sades att perioden efter sekelskiftet inte kunde uppvisa några kvinnliga konstnärer, som om dessa konstnärinnor inte hade existerat. Men forskning och litteratur, exempelvis Vanja Hermeles Konsten – så funkar det (inte) från 2009, visar att kvinnokategorin utgjorde så mycket som en tredjedel.

Samma period 1900–1925 behandlades av Emma Severinsson i en föreläsning om hur damtidningar förhöll sig till föreställningar om Den moderna kvinnan när kvinnokampen kunde ses som en landsfara: Tänk om kvinnors frigörelse ledde till att kvinnor inte hade tid över att älska en man/make – det vore ett verkligt hot mot nationen och nativiteten!

Perioden var verkligen patriarkal-hetero: Före rösträttsåret 1921 förlorade kvinnor sin myndighet om de gifte sig, samtidigt som att verka som myndig och konstnär per definition och i praktiken innebar ett liv utan barn och/eller äktenskap. Fortfarande skaffar kvinnliga konstnärer färre barn än sina manliga kollegor, berättade Jessica Sjöholm Skrubbe.

Samarrangemanget Moderna museet och Stockholms kvinnohistoriska varvade perspektiv och röster som bröt mot varandra på ett tankeväckande sätt. Vad som under dagen började som en biroll – hembiträdets existens – kan sägas ha utkristalliserats till ett centralt tema för framtida symposier: Hur hade kampen och villkoren för kvinnosakskämpar och konstnärer tett sig utan tjänstefolk som Rose, Mazhar och de namnlösa ungdomarna från landsbygden? Hade rösträttskampen uppstått utan hembiträden?

Förhoppningsvis välkomnar dagens konstutbildningar särskilt barn till pigor, tjänstefolk, guvernanter, husfruar från när och fjärran, oavsett exteriör och sexualitet, så att konstnärligt begåvade människor oberoende av klass kan utbilda sig och skaffa sig ett eget konstnärligt uttryck. Och om så inte redan är fallet: När och hur sker denna förändring?