”Knäböj placerar sig i en feministisk tradition av självbiografiskt skrivande om kroppen som en situation, formad av livshändelser, trauman och diet- och aktivitetspraktiker.” Helena Tolvhed har läst en essäbok om styrketräning som går bortom källargymmets gemenskap.
Med titeln Knäböj tar Sara Martinssons Augustpris-nominerade essäbok ett fyndigt avstamp i Sven Lindqvists Bänkpress, utgiven 1988. Lindqvists bok är en associativ reflektion om betydelsen av kroppslig styrka som kombineras med berättelsen om hur författaren själv kliver in i källargymmets gemenskap.
Sara Martinssons bok har ett liknande upplägg, men mot bänkpressen som emblematisk värdemätare för manlig styrka ställer hon en annan av styrketräningens grundövningar med skivstång: knäböjen. Denna övning är, menar hon, ”det optimala kvinnliga styrkeprovet”, väl lämpad för kroppar med låg tyngdpunkt och hög andel av musklerna på underkroppen.
Martinsson är mer undersökande och systematisk än Lindqvist, och med fokus på kvinnor och genusnormer blir det här med nödvändighet en helt annan historia än den vi tidigare hört om antikens atleter, 1800-talets Eugen Sandow eller 1900-talets Arnold Schwarzenegger. Hon skriver om de lyftande pionjärkvinnorna, men framför allt ges här historisk kontext och förklaring till spänningsförhållandet mellan kvinnor/femininitet och muskler/styrka.
Samtidigt är hon väl medveten om att hon beträder ett fält fullt av motsägelser där dagens tränande kvinna är en idealiserad centralfigur i ”hälsodoktrinens tid” (som ett kapitel heter). Som forskare blir jag glad av bokens föredömliga sätt att referera till historisk och samhällsvetenskaplig forskning. Den visar hur forskning kan vara till användning också för essäns mer prövande och reflexiva textform.
Liksom Sven Lindqvist startar Martinsson sin styrketräningsbana i en skepsis. För samhällskritikern Lindqvist är det bodybuildingens självupptagenhet, narcissism och futtighet som stör: ”När hela världen har muskler därför att den måste slita, sliter vi för att få muskler” (Bänkpress, sidan 54). Till slut landar han ändå i ett synsätt där styrketräningens byggande av kraft, genom de små stegens väg, blir en positivt laddad metafor för det tålmodigt reformistiska samhällsbyggandet.
Den resa som Martinsson beskriver handlar mer om att ta sig igenom känslan av främlingskap inför kroppen och kanske också vissa fixeringar och låsningar. Förklaringarna söker hon i samhälle och kultur men också i sin egen personbiografi.
Bokens verkliga styrka är hur författaren låter egna erfarenheter belysas av och vävas samman med större filosofiska och teoretiska frågor om hur vi människor formas som historiska och kulturella varelser. Den blir en uppgörelse med den seglivade dualismen mellan kropp och själ, mellan det yttre och det inre.
Från att själv ha varit ”ett huvud med en handväska” blir hon ”besatt” av att bemästra skivstången, detta obändiga objekt. Här kan hon bli ett med kroppen. Merleau-Pontys fenomenologi ger tankeverktyg som avslöjar och raserar den cartesianska dualismen; de snåriga teorierna visar sig i Sara Martinssons händer vara användbara för att fördjupa förståelsen.
Men omstöpningen i maskulint inkodade attribut – muskler – är inte okomplicerad. Träningens omformande av kroppen skakar om och synliggör hur djupt genus präglar självbilden liksom hur denna är avhängig andras ständiga bekräftelse. Hos författaren väcks minnen av att tidigare ha fått sin femininitet ifrågasatt.
Knäböj placerar sig i en feministisk tradition av självbiografiskt skrivande om kroppen som en situation, formad av livshändelser, trauman och diet- och aktivitetspraktiker. Om hur det som flicka och kvinna knappast är möjligt att slippa förhålla sig till sin kropp. Vi både är och har kropp, och fostras sedan barnsben i att kritiskt utvärdera oss själva, såväl som andra.
Att träna för att bli stark, för att bygga upp sig själv – inte för att bli smal eller snygg – kan under sådana förutsättningar vara en motståndshandling. Men det kan vara mer än så. Knäböj är en passionerad plädering för värdet av kroppsligt lärande och för utvecklingen av fysiska kompetenser, och en uppmaning att sluta förneka eller föra krig mot kroppen för att istället bygga upp och rusta sig för tillvarons ofrånkomliga utmaningar.
Martinssons essäbok navigerar här stadigt runt alla självhjälpsfloskler. De budskap vi har att förhålla oss till som sociala och kulturella varelser förblir här komplexa och motsägelsefulla, men boken ger dem en välskriven och vältänkt belysning.
Helena Tolvhed är idrottshistoriker och genusforskare verksam på den historiska institutionen vid Stockholms universitet. Artikeln är tidigare publicerad på Idrottsforum.org.
Knäböj: Om kvinnor och styrketräning
Av Sara Martinsson
Weyler förlag
