På onsdag kan vi ha vår första kvinnliga statsminister i Sverige. Historiskt på många vis. Alldeles för sent jämfört med andra länder och särskilt våra nordiska grannländer. 100 år efter den allmänna rösträtten som gjorde att många kvinnor för första gången kunde rösta på riksnivån och att kvinnor kunde blir valda in i parlament. Det skulle dock dröja många fler år innan alla myndiga kvinnor med uppehållstillstånd fick rätt att rösta i Sverige.

”Nu är det upp till Vänsterpartiet att inte stoppa valet av Sveriges första kvinnliga statsminister”, säger en del, särskilt socialdemokrater. Men om Magdalena Andersson blir statsminister eller ej beror inte endast på Nooshi Dadgostars och Vänsterpartiets slutbesked. Det beror på vad Socialdemokraterna vill vara för parti och hur långt de kan gå för att stå upp för sin egen politik, som de i alla fall haft men som inte synts till på länge.

För om vi tycker att det är viktigt med jämställdhet och jämlikhet så är det inte bara statsministerrollen som är viktig, utan även vilken politik som drivs för samhällets svagaste och mest diskriminerade. För under dessa 100 år av allmän och lika rösträtt har kvinnor, utrikes födda och personer med normbrytande funktionalitet systematiskt diskriminerats och fått en mindre bit av kakan.

Vad dessa organisationer inte verkar förstå är att många lever på en garantipension idag, trots att de jobbat hela sina liv.

Låt mig backa bandet lite. Vänsterpartiet krävde först att få vara del av budgetförhandlingen då regeringen är beroende av partiets röst. Sedan hotade V med att fälla regeringen ifall de gick vidare med Las-överenskommelsen utan LO:s stöd. Nu har delar av LO gått med på en ny överenskommelse med Svenskt näringsliv gällande bland annat Las, vilket gjort att V nu är tysta i den frågan.

Istället kräver Nooshi att garantipensionen ska höjas, att sjukförsäkringen ska förbättras och att V ska få skriftligt på att spelreglerna ändras i kommande förhandlingar, då regeringen är beroende av V:s stöd.

Nu går vi mot en statsministeromröstning där det är osäkert hur utfallet blir. Stödet från V är inte säkert, och Centerpartiet kan komma att rösta rött ifall de anser att regeringen förhandlat för mycket med V. För enligt C är V ett ytterkantsparti som har alldeles för extrema åsikter.

En av dessa extrema åsikter är att V likt Fi anser att vi måste höja pensionerna, särskilt för de allra fattigaste, de med garantipension, samt se till att vi har ett socialförsäkringssystem som är stödjande istället för bestraffande. Det är vad denna extrema politik består av.

Två av de stora pensionärsorganisationerna uttalar sig nu och menar att vi inte främst behöver höja garantipensionen, utan att inkomstpensionen bör höjas för de som arbetat hela livet. De menar att det är orättvist mot dem som arbetat ett helt liv ifall gapet mellan de som har och inte har garantipension krymper. Detta säger mycket om hur låga pensioner vi har.

Vad dessa organisationer inte verkar förstå är att många lever på en garantipension idag, trots att de jobbat hela sina liv. Vad dessa organisationer likt många av de andra partierna inte verkar förstå är att de som idag får en garantipension inte har färre rättigheter eller varit mer lata än andra.

Idag bestraffar vi den som inte kan passa in i arbetslinjen och som av olika skäl inte kan få annat än garantipension.

Idag utgör kvinnor, personer med normbrytande funktion och utrikes födda majoriteten av de som får garantipension. Det beror på att de inte ryms i mallen för pensionspolitiken. För har du haft en låg lön, varit sjukskriven, varit hemma med barn, varit hemma med sjuka föräldrar, studerat, inte fått ett heltidsjobb eller tjänstepension, ja då straffas du av det nuvarande systemet, som ser till allt du tjänat in under ett helt liv, och allt du inte tjänat in.

Garantipensionen är ingen lyxpension utan en låg pension som många inte klarar sig på och som innebär ett helt nytt liv för många. Ett liv där äldre är beroende av hjälp från barn och barnbarn för att få ekonomin att gå ihop. Ett liv som är fyllt med ensamhet, sorg och skam för många.

Att kräva att garantipensionen höjs är att göra pensionssystemet mer korrigerande för samhällets orättvisor. Ett pensionssystem som är ”neutralt” är också ett pensionssystem som blundar för diskriminering, ett system som då inte ser färg, kön eller funktion och hur dessa faktorer påverkar människors livssituation och förutsättningar.

Vad som är orättvist är hur vi ser på pensionärer i stort, och de fattigaste i synnerhet, jämfört med dem som är i så kallad arbetsför ålder. Idag bestraffar vi den som inte kan passa in i arbetslinjen och som av olika skäl inte kan få annat än garantipension.

Och det blir värre, för idag är det många som dessutom inte är behöriga till full garantipension och som istället är beroende av en ännu lägre pension, som dessutom är byggd på behovsprövning. 

Det är med stor oro jag ser på hur vi omformulerar rättvisa och rättfärdigar att de som har det sämst ställt ska få det ännu sämre genom att åberopa just rättviseargument.

Äldreförsörjningsstödet är något som särskilt utrikes födda är beroende av, ifall de känner till stödet och ifall de mäktar med skammen som det innebär för många att söka ett behovsprövat stöd. Många av de som är beroende av äldreförsörjningsstöd, bostadstillägg samt stöd av barn och familj lever långt under EU:s fattigdomsgräns. För har du inte levt i Sverige i 40 år så har du inte rätt till full garantipension vilket gör att det är just utrikes födda som är beroende av äldreförsörjningsstödet.

Det är dock så idag att personer med flykting- och skyddsstatus har rätt till en full garantipension på grund av hemlandstidsregeln. Den kom till på 90-talet då många flydde till Sverige, men är ett undantag som regeringen vill slopa för att göra det ”mer rättvist”. Det skulle innebära att flera tusen människor görs fattigare. 

Trots det vill partier och flera organisationer, däribland alla pensionärsorganisationer gå vidare med förslaget. LO och Pensionsrättvisa är bland de mycket få remissinstanser som gick emot detta förslag svar till regeringen. Det är med stor oro jag ser på hur vi omformulerar rättvisa och rättfärdigar att de som har det sämst ställt ska få det ännu sämre genom att åberopa just rättviseargument.

Pensionspolitiken idag bygger på orättvisa principer och stänger ute stora grupper i samhället. Den bygger dessutom på att några partier bakom stängda dörrar ska komma överens, vilket om något är orättvist och odemokratiskt. En grupp som bildades på 90-talet kan inte kuppa pensionspolitiken och styra budgetöverenskommelsen som avgör om vi får vår första kvinnliga statsminister. 

Jag vill gärna se att Sverige får sin första kvinnliga statsminister, men främst av allt vill jag se en feministisk och antirasistisk politik som främjar alla kvinnor och medborgare, och inte bara de som haft turen att födas i rätt kropp och land.

Vi måste och vi kan höja pensionerna för alla och främst för de som gjorts fattiga. Vi måste och vi kan bygga om grunderna för pensionssystemet, slopa Premiepensionsmyndigheten, slopa pensionsgruppen, sänka kraven på bosättningsår och göra livet mer drägligt för alla pensionärer. Vi behöver inte välja.

Vi måste inte bara höja pensionärers inkomster, utan även sänka deras kostnader. Det kan bland annat innebära att prioritera att vi har kvar och bygger billiga hyresrätter, att vi har en tandvård som ingår i högkostnadsskyddet, att vi har en avgiftsfri kollektivtrafik – så att även pensionärer kan röra sig fritt – och vi måste försvara kulturstöden och stärka dem på alla politiska nivåer för allas rätt till ett rikt kulturliv. 

Samtidigt behöver vi självklart ändra på grunderna till att så många kvinnor, utrikes födda och personer med normbrytande funktionalitet får lägre pensioner. Där behöver vi: 

• motverka diskrimineringen i arbetslivet
• motverka otrygga anställningar
• uppvärdera yrken som är kvinnligt kodade 
• driva en fritidslinje och en folkhälsolinje framför en arbetslinje 
• se en förkortad arbetstid så fler hinner med både liv och arbete

Jag vill gärna se att Sverige får sin första kvinnliga statsminister, men främst av allt vill jag se en feministisk och antirasistisk politik som främjar alla kvinnor och medborgare, och inte bara de som haft turen att födas i rätt kropp och land. För det kan väl inte vara rättvist att de fattigaste pensionärerna ska fortsätta göras fattiga?

Farida Al-Abani är partiledare för Feministiskt initiativ, tillsammans med Teysir Subhi, och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.

Alltför ofta påminns jag om att framväxandet av högerauktoritära krafter inte bara innebär en politik för ökad rasism och nationalism. Det går också hand i hand med klimatskepticism och ett förakt för kvinnor och hbtqi-personer. Häromdagen presenterades årets SRHR Donor Funding Atlas i EU-parlamentet. Den visar att nästan inga länder i världen når upp till åtagandet att avsätta tio procent av biståndet till sexuell och reproduktiv hälsa och rättigheter (SRHR). Som Jenny Hedman, jämställdhetsexpert på OECD sa vid lanseringen av atlasen: ”Försämringen av kvinnors och flickors rättigheter går hand i hand med den demokratiska tillbakagången i världen.”
 
För snart trettio år sedan, 1994, hölls den banbrytande FN-konferensen ICPD (International Conference on Population and Development) där SRHR-frågor för första gången på denna nivå talades om i termer av folkhälsa och rättigheter. Några år senare, 2002, lovade regeringar från hela världen att avsätta tio procent av sitt bistånd till verksamheter inom SRHR. Men inför 30-årsjubileet av ICPD:s handlingsprogram nästa år är det bara USA som når tioprocentsmålet. Därefter kommer Nederländerna och Sverige med strax under sju procent.
 
Istället ser vi hur biståndet används till helt andra saker. Förra året avräknades till exempel 14,4 procent av OECD-ländernas bistånd till flyktingmottagande på hemmaplan. Det är en rejäl ökning jämfört med året innan, då motsvarande siffra låg på 4,6 procent. Att flyktingmottagande överhuvudtaget räknas som bistånd är allvarligt. Det innebär att pengar som ska gå till några av världens mest utsatta människor hålls inne för att istället gå till egna, nationella mål. Det undergräver också själva innebörden av internationellt bistånd.

”Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd.”
 

Vi ser också att fram till 2019 ökade andelen av biståndet som har jämställdhet som delmål. Men den trenden har nu brutits. 2021 minskade medlen för att stoppa våldet mot flickor och kvinnor, och även andelen som går direkt till kvinnorättsorganisationer.
 
Det är såklart en dyster utveckling. Men det är också en påminnelse om att allt som krävs för att vända utvecklingen är politiska beslut. Vi som kämpar för kvinnors rättigheter, inklusive SRHR och aborträtten får aldrig ge upp.
 
Vi måste också påminna oss om de framgångar vi faktiskt nått trots hårt motstånd. Här i EU-parlamentet har vi ännu inte förlorat en enda omröstning när det gäller aborträtten, trots att högern är i majoritet i parlamentet. Vi arbetar med en EU-lagstiftning mot det könsbaserade våldet och vi kan få en lag som betydligt stärker rättigheterna för alla som fallit offer för människohandeln. Det är inte längre någon som skrattar när vi säger att sexköp borde vara ett brott. Och USA, som nyss leddes av abortmotståndaren Trump, är med Bidenadministrationen alltså det enda land som för tillfället når upp till tio procents-målet för SRHR-bistånd.
 
När högervindarna blåser hårt måste vi arbeta ännu lite hårdare. För jag vet att en dag kommer vårt motstånd att stoppa dessa reaktionära vindar – och arbetet för att accelerera jämställdheten och jämlikheten kommer ta ny fart.
 
Malin Björk (V), EU-parlamentariker

Svenskarna blir allt färre. Enligt nya siffror från SCB har vi inte fött så här få barn sedan 2003. När invandringen samtidigt minskar och regeringen hittar på nya sätt att kunna utvisa utlandsfödda, ser framtiden rätt mörk ut.
Egentligen är dock ett minskat antal invånare inte ett problem i sig.

Det bekymmersamma är att befolkningspyramiden blir allt mer skev, när en stor andel äldre ska försörjas av en minskad andel arbetsföra. Frågan är om det ens är hållbart om när SD får igenom sin anti-invandringspolitik.
Landets hopp ligger därför på kvinnor och män i barnafödande ålder. Eller, det stämmer inte riktigt. Ansvaret, kravet, ligger på kvinnorna.

Kvinnorna som redan är i spagat för att de ska uppfylla alla övriga krav som åligger dem. Nej, något stämmer inte, så varför försöker vi inte ens ta reda på vad som är fel?

När ett samhälle står inför utmaningar som våra, då skulle man kunna tro att det tas krafttag från politiken. Att det görs undersökningar om varför allt färre vill skaffa barn. Att man tar sig en funderare på varför de kvinnor som föder barn blir allt äldre. Bara sedan 2000 har snittåldern för en förstföderska ökat från 28 till drygt 30 år. Och kurvan pekar uppåt.

En ledtråd finns i en undersökning från SCB som visar att de som skattar sig själva som mest lyckliga i Sverige är barnfria samboende par. Där är mer än hälften ”mycket nöjda med livet”, jämfört med fyra av tio samboende med hemmaboende barn.

Och det är inte särskilt konstigt. I samma undersökning svarar de barnfria att de är mer nöjda både med sin ekonomi och med sin fritid, jämfört med både samboende och ensamstående med barn.

Att ha barn kostar pengar och att ha barn tar tid. Detta vet vi, och det borde ge nycklarna till politikerna om vilka lösningar som krävs. Vi vet också att barnafödandet påverkar kvinnor mer än män. Redan när kvinnor flyttar ihop med en man minskar deras inkomster, visar en undersökning från Saco, samtidigt som männens inkomster ökar. Sedan bara fortsätter det.

”Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan.”

För så fort första barnet föds ökar inkomstskillnaderna ännu mer. TCO visar att lönegapet mellan kvinnor och män fördubblas inom sex år efter den förlossningen.

Och när kvinnor i snitt tar sju av tio betalda föräldradagar, liksom en majoritet av obetald föräldraledighet och barnens vab, belönas män i allt högre inkomster oavsett om de har barn eller inte. Att kvinnor sedan utför sex timmar mer obetalt hemarbete och har dubbelt så höga sjukpenningtal som männen är bara grädde på moset.

En brittisk studie visar att de allra lyckligaste är män som bor ihop med en kvinna, och att de näst lyckligaste är kvinnor som bor utan män. Intressant, men inte så konstigt. För män som är samboende får mer fritid än om de bott själva medan ensamstående kvinnor får mer tid över när de inte behöver serva en man.

Annorlunda formulerat: Att bo med en man och att skaffa barn är de största nedköpen en kvinna kan göra både ekonomiskt och hälsomässigt. Det är den största kvinnofällan

Och med detta framför ögonen, varför ska unga kvinnor vilja skaffa barn? För svaret kan så klart inte vara att skuldbelägga de tjejer som gör andra val för att bli så lyckliga och må så bra som möjligt.

Nej, det måste vara samhället – politikerna – som tar ansvar för att underlätta livet för de som vill skaffa barn. Och särskilt måste man se till de unga kvinnor som i dag gör en förlustaffär på att ens överväga familj. 

Lina Stenberg, skribent och författare

I lördags, den 25 november, uppmärksammades den internationella dagen för att stoppa våld mot kvinnor. Det borde vara en tid för att fira framsteg men istället konfronteras vi med en brutal sanning: våldet härjar vidare i vårt samhälle. Trots åren som gått och de förändringar vi har sett, fortsätter mäns våld mot kvinnor och våld i nära relationer att förekomma i alla samhällsskikt. Det är en verklighet som vi inte längre kan blunda för.

Oavsett var i världen kvinnor och flickor befinner sig påminner vittnesmålen om varandra. Ropen på hjälp har ekat länge nog nu därför är responsen från våra 27 medlemsstater skamlig.

År 2021 mördades cirka 81 000 kvinnor och flickor globalt sett med avsikt.
Mer än hälften av dem mördades till följd av våld i hemmet.
Mer än 60 procent av alla kvinnor har upplevt någon form av våld via sin telefon eller online.
Var tredje kvinna över 15 år i EU är överlevare av fysiskt eller sexuellt våld.

Det här är inte bara siffror. Bakom varje siffra finns en person, en kvinna, en flicka, en mamma, en dotter, en sjuksköterska, en läkare, till och med en lagstiftare. Ingen plats är säker, hem, skolor, arbetsplatser, torg, gator eller sociala medieplattformar. Kvinnor och flickor fortsätter att användas som slagpåsar och skjuttavlor av män.

Tillsammans med min medförhandlare Frances Fitzgerald, kämpar jag för att få våra 27 medlemsländer att inse behovet av ett kraftfullt lagpaket mot detta avskyvärda våld. Förhandlingarna med spanska EU-ordförandeskapet pågår för fullt. I nästa vecka äger de fjärde politiska förhandlingarna rum. Tills dess gör vi allt vi kan för att få medlemsstaterna att inse vikten av att införa en samtyckeslag i lagpaketet. Allt annat vore en skam.

Året är 2023, och de flesta medlemsländer vägrar fortfarande att inkludera den avgörande samtyckeslagstiftningen i paketet. Även Sverige var negativa till inkluderingen fram tills för mindre än en månad sedan. Alla kvinnor i EU borde få samma upprättelse som kvinnor i vårt land har haft sedan 2018.

Sedan Sverige införde lagstiftningen 2018, med hjälp av kvinnoorganisationer som Fatta och under den socialdemokratiskt ledda regeringen, har straffen skjutit i höjden med över 75 procent. Det är tydligt: åtgärder kan göra en kraftig skillnad.

Två av de största länderna i Europa sitter just nu på det avgörande beslutet. Det är förkastligt att regeringar som i Frankrike och Tyskland ännu inte förstår att bara ett ”ja” är ett ”ja” och allt annat är ett nej. Det är en grundläggande sanning som inte längre kan ignoreras.

De båda männen som just nu är ansvariga för besluten där, i Frankrike, president Emmanuel Macron och i Tyskland, justitieminister Marco Buschmann, måste börja förstå att ett starkt lagpaket som inkluderar samtyckeslag handlar om att rädda liv.

Just nu är Europa en osäker plats för hälften av befolkningen endast på grund av att vi är födda med ett visst kön. Nu är det dags att gå från ord till handling.

Evin Incir (S), Europaparlamentariker och chefsförhandlare för EU:s lagpaket att bekämpa våld mot kvinnor och våld i nära relationer