I en färsk avhandling från Stockholms universitet dyker Ragnhild Nilsson ner i vad samiskt självbestämmande egentligen innebär. Via internationell urfolksrätt, samisk organisering inom nationalstaten och den samiska historien framkommer en komplex bild av något tidigare självklart.
Utgångspunkten för Ragnhild Nilssons avhandling i statsvetenskap var att ta reda på och fördjupa förståelsen för vad samiskt självbestämmande är och vad det innebär rent praktiskt.
– Ur ett samiskt perspektiv är självbestämmande ett ord som alltid funnits som något självklart, men egentligen kan ingen förklara vad det innebär, säger hon i ett videosamtal från Kiruna.
Därifrån på distans har hon skrivit sin avhandling i statsvetenskap vid Stockholms universitet. Just nu undervisar hon i samma ämne vid Mittuniversitetet.
– Självbestämmande uppfattas av yttervärlden som ett hot. Och från det samiska ses det som något man vill ha, en rättighet.
Ragnhild Nilsson undersöker i avhandlingen vilka samiska idéer, som har funnits kring självbestämmande och sätter det i relation till den diskussion som finns inom Sametinget idag om vad självbestämmande är.
Dubbel roll
Till frågan om självbestämmande hör frågan om vilken grupp som ska vara del av självbestämmandet och hur det kan bestämmas vilka som ska ingå i den gruppen.
Nilsson problematiserar Sametingets varande och organisering av samernas självbestämmande. Särskilt problematiskt blir det för Sametinget att ha en så delad roll som det har, nämligen dels som folkvalt organ och dels som en myndighet som styrs av regleringsbrev och utför myndighetsuppdrag.
– Urfolksdeklarationen säger väldigt tydligt – vilket också paraferas i Sametinget – att urfolk har rätt till självbestämmande. Och den här rätten ska utövas utifrån urfolkets egna normer och institutioner, vilka ska utses på sätt som man själv väljer och som bäst harmoniserar med den egna kulturen, säger Nilsson.
Hon fortsätter:
– I Sverige har vi Sametinget som regleras genom sametingslagen. Lagstiftningen säger att man är en myndighet i första hand och regleras som alla andra myndigheter genom regleringsbrev.
Politiskt dilemma
Just detta, menar Nilsson, visar på det politiska dilemmat inom urfolksrätten. Hur ska urfolk – som varit utsatta för olika typer av assimilering, segregering och hårdför politik från statsmakten – kunna utforma sina egna institutioner, fria från påverkan från majoritetssamhället? Hur ska Sametinget som är en myndighet kunna vara självbestämmande. Detta är frågor hon försöker svara på i avhandlingen.
Nilsson gräver djupare i samiska idéer från historien. För att se hur självbestämmandet faktiskt sett ut.
– Idag finns ett starkt förhärskande rättighetsperspektiv. I fokus står individer och ett folk som har rättigheter och självbestämmandet bygger på att man är ett folk med rättigheter.
– Men jag ser också att det finns samiska begrepp för att beskriva marken som i sig har rättigheter och människans relation till marken och den omgivande naturen.
– Människan i relation till en plats, och i relation till tidigare generationer som levt på den platsen, överför kunskaper och relationer till kommande generationer. Den kunskapen får upprätthålla de här relationerna. Det är det som faktiskt ger dig tillhörighet och tillgång till land och naturresurser. Man kan inte särkoppla de här enheterna, säger Nilsson.
– Det här är ett synsätt som står i stark kontrast till att jag som individ, i egenskap av att vara människa har rättigheter och de ska se likadana ut för alla ur ett rättviseperspektiv.
– Internationell urfolksrätt utgår från att det ska vara möjligt med självbestämmande. Men de facto lever vi i en verklighet där vi är så hårt institutionaliserade i det här fallet som en del i det svenska styrelseskicket och i den myndighetsform som staten gett åt samerna. Formen låser fast oss i maktspråket, i den här institutionaliserade formen, som gör det väldigt svårt för urfolk att överhuvudtaget tänka någonting annat.
Konstruerad konflikt
Inte sällan står en tilldelad form i konflikt med idéer om lokal autonomi, lokalt självstyre som finns på lokal nivå.
En stor konflikt, som även löper som en politisk skiljelinje inom Sametinget är vilka som ska ingå i samebyar bestående av renskötare enligt rennäringslagen och vilka därmed också har rätt till jakt och fiske.
– Det är ju en konflikt som präglat det samiska samhället under lång tid och som man inte har löst, säger Nilsson och fortsätter:
– Det är en fråga om lagstiftning som går tillbaka till början av 1900-talet men där diskussionerna inom det samiska samhället intensifierades under 60-talet. När man konstruerade samebyarna, och definierade vilka som då fick ses som renskötande medlemmar, och därmed även fick rätt till jakt och fiske, lämnade andra människor dessa byar. De flyttade helt enkelt ifrån sina områden där man levt.
– Att förlora människor som vi har relationer till, som är viktiga för att vi ska kunna överföra kunskap och kunna vara med och förvalta våra områden och marker, sågs som ett hot mot hela det samiska samhället.
– Vi behöver därför hitta sätt för att organisera oss på nytt. För att reparera och ordna det som staten har slagit sönder. Det har gjorts försök genom åren, men man har inte lyckats.
Nya lösningar behövs
I och med Girjamålet tydliggjordes frågan och den politiska diskussionen i Sametinget kom att handla om: är den här domen en framgång för samiska frågor i stort eller handlar det bara om att det var bra för de renskötande samerna i samebyarna?
Sametinget har fått ett uppdrag av regeringen att se över hur medlemskap i samebyarna ska se ut.
Enligt Nilsson kan man inte bara tänka att alla samer borde få del av det som de renskötande samerna har rätt till.
– Det finns en konflikt i att tänka att alla samer ska få ta del av i dag redan väldigt begränsade resurser som man varken har självbestämmande eller beslutsmakt över. Utan fortsatt kan exploateras utifrån.
Nilsson tycker att man har fastnat i rättighetsfrågan på individnivå, vilket har gjort att man inte kunnat formulera och komma vidare i hur mark och naturresurser ska hanteras internt.
– Vi har fokuserat alldeles för länge på samebyarna som en lösning på de problem som staten har skapat. Nu är det dags att vi försöker hitta nya lösningar på den lokala organiseringen och hanteringen av naturresurser.
Utmanar rådande ordning
Nilsson skulle dels vilja se en diskussion kring hur samerna ska få inflytande i majoritetssamhällets beslutssystem. Och att man bör tänka friare än att enbart fokusera på den befintliga konsultationsordningen.
Det måste finnas andra sätt, menar Nilsson. Kanske ska man ha representation i Sveriges riksdag, funderar hon vidare.
– Sedan tycker jag också att vi behöver en intern diskussion kring hur självstyret ska se ut, på vilket sätt vi bäst ska uppnå det. Här borde att bearkadidh stå i centrum. Det betyder att ha tillgång till, och rådighet över, de delar som det samiska samhället behöver för att klara sig både på kort och lång sikt. Det står i kontrast till Sametingets formulering av självbestämmande som ett övergivande av autonomi i relation till staten och ett övertagande av autonomi i relation till den lokala, interna nivån. Egna idéer som bygger på samiska normsystem, rättsuppfattningar kring hur man ska förvalta land och vatten.
– Genom att använda mig av samiska begrepp så gör jag liksom ett försök att kontrastera det juridiska- och rättighetsperspektivet som har dominerat diskussionen under lång tid.
På så vis utmanar Ragnhild Nilsson nuvarande föreställningar om samiskt självbestämmande både inom det samiska samhället och gentemot majoritetssamhället.
