Krönika

Kom inte och prata med mig om gängkriminalitet

Karen Austin.

”Den faktaresistens som florerar har de unga männen som skjuter andra unga män inte orsakat.” Karen Austin om elefanten i det offentliga rummet som Sverige har slutat tala om.

För någon vecka sedan var jag på Trygghetsberedningens möte. Det är en parlamentariskt sammansatt kommitté som har regeringens uppdrag att bistå med underlag till utformningen av en kunskapsbaserad och brett förankrad kriminalpolitik. Den ska bidra till att minska brottsligheten och öka människors trygghet. Jag sitter där som expert för segregationsfrågorna. Temat för dagen var hur vi bryter gängkriminaliteten.

Myndighet efter myndighet berättade om olika satsningar och vikten av samverkan mellan till exempel socialtjänst och polis och att det krävs både repressiva och sociala insatser för att komma åt gängkriminaliteten.

Riskfaktorer som finns på individnivå nämndes flera gånger på mötet, liksom hur viktigt det är att vi har kunskap om destruktiva maskulinitetsnormer. Det är kunskap som spelar roll för hur vi ska förstå vad som händer när osäkra män samlas i grupp.

Eftersom jag arbetar med segregationsfrågorna och vet att en ung killes boende, kopplat till familjens inkomst, också har betydelse för de ökade skjutningarna nämner jag bostads- och skolsegregationen och det olyckliga i att vi, det offentliga Sverige, lagt över så mycket av välfärden på entreprenad till marknaden.

På samhällsnivå blir konsekvenserna av brottsligheten otrygghet och en låg förmåga till kollektivt motstånd. Gäng och kriminella möter allt mindre motstånd bland invånarna och får därför lättare att breda ut sig.

Den offentliga välfärden är själva basplattan för att skapa likvärdighet och goda livschanser för alla, men kan inte som tidigare ta ett helhetsansvar och stå till svars för misslyckanden.  Och de privata verksamheterna kan inte ta ansvaret för att segregationen motverkas i en hel kommun eller region. Hur bra verksamhet en byggherre, ett privat bostadsbolag eller privata vårdcentraler och privata skolor än har, ser de endast på utfallet för sin egen kundkrets.

Marknadsanpassningar och nedskärningar i välfärdspolitiken har fått konsekvenser. Skillnader i befolkningen vad gäller inkomst, boende och hälsa har ökat. Förlorarna är de grupper och områden som den förda politiken utarmat. Mer än ett femtiotal kommuner i Sverige kännetecknas idag av att de har områden där brottsligheten är hög. Samma områden präglas också av människor med låga inkomster och höga fattigdomstal. Det hänger ihop.

Ett tidigt skolmisslyckande, bristande ekonomiska resurser och förekomsten av missbruk eller brottslighet inom familjen kan tidigt leda in unga, och då särskilt unga män, på kriminell bana. Trångboddheten gör att ungdomar, särskilt pojkar, tillbringar mycket tid ute i den offentliga miljön. Det innebär en särskild risk att dras in i gäng eller kriminalitet.

På samhällsnivå blir konsekvenserna av brottsligheten otrygghet och en låg förmåga till kollektivt motstånd. Gäng och kriminella möter allt mindre motstånd bland invånarna och får därför lättare att breda ut sig. Kvinnor och barn är mer rädda än män och håller sig borta från offentliga miljöer.

Att motverka brottslighetens grundorsaker handlar till stor del om att skapa en god välfärd för alla. Insatser som parallellt fokuserar på ett flertal riskfaktorer i olika sociala miljöer har visat sig ge bäst effekt. Mycket tyder också på att de allra mest lovande insatserna mot en kriminell utveckling är de som sätts in tidigt.

Det är delvis en fråga om ekonomisk trygghet, men också om att rättvist fördela livschanser och skapa förutsättningar för människor att på lika villkor välja väg i livets olika skeden. Därmed kan merparten av alla välfärdsinsatser i någon mån sägas ha brottsförebyggande effekter, om än oftast på ett indirekt sätt.

I dagens parlamentariskt svåra läge har det offentliga Sverige slutat benämna de väsentliga bakomliggande orsakerna av hänsyn till olika partiers agendor. Där är vi idag.

Eftersom en av flera riskfaktorer för att utveckla en brottslig bana är boendesegregationen bör analyser också utgå från det, liksom analys av skolresultat, destruktiva maskulinitetsnormer och föräldrars ohälsa. Bilden av samhällspolariseringen blir mer komplett när vi ser hur olika sociala gruppers brottslighet och utsatthet för brott hänger samman med hur andra centrala levnadsförhållanden utvecklas över tid för människor som lever i olika geografiska verkligheter.

Allt mer forskning klargör att uppväxtfamiljens resurser och individens egna resurser och förutsättningar har betydelse för livschanser, men också att individer påverkas av sin rumsliga kontext. Ojämlikhet i levnadsförhållanden får ett geografiskt mönster, ett mönster som vi i dagligt tal kallar segregation.

Trots tonhöjden i debatten får kunskapen om de mest effektiva metoderna väldigt lite politiskt genomslag. Trots att gängkriminaliteten står högst på de flesta riksdagspartiers agenda uteblir samverkan och nödvändiga investeringar. I dagens parlamentariskt svåra läge har det offentliga Sverige slutat benämna de väsentliga bakomliggande orsakerna av hänsyn till olika partiers agendor. Där är vi idag.

Utredningen En mer likvärdig skola (SOU 2020:33) hindrades redan i direktiven från att analysera det fria skolvalssystemet och dra slutsatser om det. Den omfattande Jämlikhetskommissionen, där flera initierade forskare ingick, lämnade sitt betänkande En gemensam angelägenhet (SOU 2020:46) mitt i sommaren 2020 till dåvarande finansminister Magdalena Andersson.

Mig veterligen har regeringen inte tillvaratagit ett enda förslag som kom från den utredningen. Det kan bara betyda att hon inte bedömer att avgörande lagförslag skulle passera riksdagen. Ett stort arbete lades till handlingarna.

Det finns idag samlad forskning som visar att marknadsskolor har ökat segregationen. Det säger jag också på Trygghetsberedningens möte. Det blir tyst. Jag vet att många håller med mig. Men det blir tyst.

Nämner man den kunskap majoriteten kriminologer är eniga om, att ojämlikhet och polarisering bidrar till ökad brottslighet, så ses man som vänster idag. Och så länge vi bara pratar om symtomen så rundar vi problemen. Barn som gör kriminella saker behöver ett samhälle som kompenserar för det föräldrar eller skola inte kan ge dem. Det går inte att bryta brottsligheten om man inte samtidigt bryter segregationen, vilket åligger hela samhället.

Den faktaresistens som florerar har de unga männen som skjuter andra unga män inte orsakat. Den finns hos partier som ropar högt om att regeringen måste bryta kriminaliteten, men vägrar inse det även kräver att segregationen bryts. Att bara göra särskilda insatser mot enskilda områden är inget annat än populism.

Det finns idag samlad forskning som visar att marknadsskolor har ökat segregationen. Det säger jag också på Trygghetsberedningens möte. Det blir tyst. Jag vet att många håller med mig. Men det blir tyst.

Han som leder beredningen svarar till slut: Ja, vi vet att vinster i skolan, som bidragit till att barn idag går i helt olika skolor med totalt olika standard, är avgörande för att brottsligheten ökar. Men vi måste få alla åtta partier att gå med på förslagen vi lämnar ifrån oss.

Elefanten står i rummet, men vi ska alltså inte tala om den.

Jag vill se en utveckling där vi medborgare ställer högre krav på att partier agerar mer utifrån kunskap och mindre utifrån ideologiska skygglappar.

FAKTA/Karen Austin

Karen Austin arbetar för närvarande med att motverka segregation och har i hela sitt yrkesverksamma liv arbetat med frågor som rör mänskliga rättigheter, ungdomsarbete, förebyggande arbete bland annat mot våld och för att främja jämställdhet inom såväl offentlig förvaltning, stat och kommun som i det civila samhällets organisationer.

Relatrade artiklar av Karen Austin i Feministiskt perspektiv:

Vi borde skaka av ilska

Folkilska ger bättre rättsstat

Den enda berättelsen

(För)orten har många namn

Våldet kan förebyggas – vad väntar vi på?

Religion som frigörande eller tvingande kraft

”Det finns andra vägar att gå”