”Mörkertalet känns oändligt stort för hur många offer det egentligen handlar om.” Annika Hamrud har läst boken där Staffan Hildebrand erkänner, och menar att den hade vunnit på att hålla sig till en genre.
Boken G som i gärningsman är inget litterärt mästerverk. Men det musikern Sören Sulo Karlsson och inte minst hans researcher Deanne Rauscher gjort för att synliggöra övergrepp på pojkar är ändå ovärderligt.
Jag visste om det. Vi är hur många som helst som kände till det. Att Staffan Hildebrand utnyttjade pojkar. Att han var hebifil. Fast det är ju inte ett uttryck jag använde vare sig då eller nu. I boken erkänner Hildebrand att han är det, ”sån”.
Även ytterligare en man erkänner i boken att han har den läggningen. De är inte homosexuella, de poängterar det själva även om pojkarna de utnyttjat kallar dem så. Ingen av dem har haft någon relation med en vuxen man. Den enda relationen till en vuxen som nämns i boken är en längre relation som Hildebrand har med en kvinna.
Två män, nu i övre medelåldern, berättar i boken om hur de utnyttjades sexuellt av Hildebrand. Men boken handlar om många många pojkar mellan 13 och 17 år, som hade kontakt med Hildebrand från 70-talet och framåt. Pojkar, som så vitt framkommer, är heterosexuella.
Det handlar också om många pojkar i Vietnam och Kambodja som kallas för fosterbarn och en pojke som Hildebrand till och med tog till Sverige och påstod sig ha adopterat. Mörkertalet känns oändligt stort för hur många offer det egentligen handlar om.
Den andre mannen i boken som erkänner sin läggning har suttit av ett fängelsestraff för sex med minderårig och barnpornografi.
Staffan Hildebrand påstår att det är först nu med #metoo han förstår att han har gjort fel.
Flera andra män nämns. En av dem, han kallas J i boken, arbetade jag själv med på 80-talet. Då hade han en mycket ung pojkvän på Filippinerna. När författarna försöker få tag på honom får de veta att han driver ett barnhem i Bangladesh. Författarna skriver tyvärr också om andra personer där beläggen för vad som skett är svagare, något som tyvärr känns mer som skvaller än avslöjanden.
Det som står klart är ändå att det som Hildebrand gjorde skedde mitt framför ögonen på finansiärer, skådespelare och inte minst allmänheten. För Hildebrand hade alltid minst en pojke med sig, var han än befann sig.
En aktuell parallell är den nu pågående rättegången mot Ghislaine Maxwell i USA som misstänks ha försett miljardären Jeffrey Epstein med flickor.
Likheterna finns, Hildebrand lockade också han med pengar, berömmelse och utlandsresor. Och i båda fallen fanns det andra män, vänner till förövaren, som också hade sexuellt intresse av barn. Och så förstås massor med människor som lät det ske.
Sören Sulo Karlsson ville med boken skriva om sitt eget 1980-tal som musiker. Han startade rockbandet Diamond dogs 1991. Och delvis är det även en sådan bok, den beskriver punkeran och delar av ungdomskulturen. För oss som var med finns många igenkännanden och om man är yngre så får man en insyn i en tidsperiod som inte har skildrats lika ofta som decennierna innan.
Boken hade vunnit på om författaren – eller kanske förläggaren – hade bestämt sig för om det skulle bli Sörens memoarer eller en bok om sexuella övergrepp på pojkar.
G som i gärningsman
Av Sören Karlsson och Deanne Rauscher
Bokfabriken förlag
