”När den patriarkala normen är stark i ett land som utåt sett titulerar sig som jämställt, och dessutom styrs av en feministiskt regering, då krymper utrymmet för den kritiska strukturella analysen. Då finns bara det personliga tillkortakommandet kvar. Sorgen framför spegeln”, skriver Gudrun Schyman (Fi).
Vi lever alltjämt i ett patriarkat, skrev Annika Strandhäll här i en krönika för några veckor sedan. Och det gör vi ju. Samhället är präglat av strukturell könsmakt, kolonialism, nationalism, ohejdad industrialism, kapitalism och allt du kan tänka dig. På en gång. Allt finns samtidigt och de olika diskrimineringarna/underordningarna förstärker varandra. Detta är ett samhälleligt förhållningssätt som inte bara äventyrar tryggheten i närsamhället utan numera, faktiskt, också hela det planetära systemet.
Jag tänker på det här när jag läser om hur flera kvinnor som har gjort karriär på sina intellektuella förmågor – som har skrivit böcker, disputerat och blivit röster i debatten – nu sörjer sin försvinnande skönhet. Författaren Åsa Lindeborg skrev i en krönika i norska NRK att hon numera tackade nej till tv-intervjuer för hon ville inte visa hur gammal hon har blivit. Ann Heberlein har skrivit om skammen hon känner över att åldras. ”Det är så sorgligt att inte längre vara snygg”, sade Nina Björk i en intervju i Expressen hösten 2020.
Jag kan inte låta bli att fundera över vad detta handlar om – egentligen? Självklart ser jag också mina rynkor, men jag fylls inte av sorg. Och jag skulle inte drömma om att låta dem stå i vägen för publika sammanhang där jag kan vara med och opinionsbilda för de förändringar jag brinner för.
Ibland tror jag att det största hindret för att vi ska komma framåt i kampen mot patriarkatet ligger i föreställningen om att vi har kommit så långt.
Samtidigt kan jag konstatera att det finns flera kvinnor i min egen ålder, 70+, som deklarerar att de är nöjda med sitt utseende. Kvinnor som fortfarande finns i publika sammanhang. Kanske handlar det om att vi aldrig trodde att det var klart. Att patriarkatet var avskaffat. Kanske handlar det om att vi fortfarande lever med uppmaningen från 70-talet: ”Åh, åh, åh, tjejer. Åh, åh, åh, tjejer. Vi måste höja våra röster för att höras.” (Margareta Garpe och Suzanne Osten, 1974.)
Det kanske handlar om en besvikelse. Kanske trodde Lindeborg/Heberlein/Björk att vi kommit längre än vad vi har gjort, som samhälle. Kanske trodde de att deras egen feministiska analys vaccinerade dem? Ibland tror jag att det största hindret för att vi ska komma framåt i kampen mot patriarkatet ligger i föreställningen om att vi har kommit så långt. Att det helt enkelt finns en grandios självbild som står i vägen. Den säger:
– Här har vi ju kommit så långt!
Och en del talar till och med om att det gått för långt.
Fakta är ju att de grundläggande problemen finns kvar; den könssegregerade arbetsmarknaden med låga löner och otrygga anställningar för kvinnor, kvinnors huvudansvar i föräldraskapet, mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, och så vidare. Allt inramat av ett stenhårt skönhetsideal som manglas ut i en strid ström via sociala medier. Vem kan värja sig?
Kläder hade ännu inte blivit en färskvara, sociala medier var i sin linda. Speglarna var färre. Rörelserna var desto fler. Och nu växer de igen.
Kunskap och medvetenhet verkar inte räcka. När den patriarkala normen är stark i ett land som utåt sett titulerar sig som jämställt, och dessutom styrs av en feministiskt regering, då krymper utrymmet för den kritiska strukturella analysen. Då finns bara det personliga tillkortakommandet kvar. Sorgen framför spegeln.
Vi som är 70+ idag växte upp och formades av en delvis annan tid än de kvinnor som nu är 50+. Det var en tid för protester, demonstrationer, rörelser på gator och torg. Folkbildning, studiecirklar, globala fredsrörelser, antikärnkraftsrörelsen, och en begynnande miljömedvetenhet i anslutning till den.
Kläder hade ännu inte blivit en färskvara, sociala medier var i sin linda. Speglarna var färre. Rörelserna var desto fler. Och nu växer de igen. Unga människor, inte minst unga kvinnor, fyller gator och torg med politiska uppmaningar till världens makthavare. Kraven på omställning ekar mellan väggarna. I den rörelsen behövs vi alla.
Det vore outhärdligt sorgligt om vi lät våra rynkor stå i vägen!
Gudrun Schyman är frilansfeminist, Feministiskt initiativs ledamot i Simrishamns kommunfullmäktige och återkommande krönikör i Fempers nyheter.
