I juli 2001 höll några av världens rikaste länder möte i Genua. Det handlar om länderna i G8. Toppmötet möttes av stora demonstrationer och protester, vilka slogs ner med våld. En person dog och många skadades.

Det institutionella våldet kom att överskugga både mötets innehåll och minnet av det. Inte minst den största antiglobala – den term som användes då – och feministiska samlingen på ett par decennier i Italien.

Utan kollektiv anda

Feministen och Genuabon Monica Lanfranco var både talesperson för det sociala forum som arrangerades parallellt med G8-mötet och initiativtagare till det feministiska stormötet som hölls en månad innan. I sin bok skildrar hon det historiska eventet: G-punkten − Genua, genus och globalisering.

Enligt Lanfranco var de feministiska frågorna så viktiga att de krävde eget utrymme.

– När de sociala rörelserna höll presskonferens inför G8 deklarerade de krig mot G8. Manövern att använda krigsterminologi var dels ett tecken på total avsaknad av kollektiv anda, där feministerna, som står för ickevåld, lämnades helt utanför, dels var det en demonstration av patriarkatet inom antiglobaliseringsrörelsen, säger hon.

Och fortsätter:

– När antiglobaliseringsrörelserna valde att deklarera ”krig” mot G8-mötet, kände jag att den feministiska rörelsen präglad av ickevåld behövde separeras från den stora antiglobaliseringsrörelsen, säger hon.

Lanfranco anser att antiglobaliseringsrörelsen gick i en fälla genom att ta till och använda samma våldsamma taktik och metoder, som kännetecknar de styrande makterna.

Men är samtidigt inte förvånad:

– Antiglobalseringsrörelsen genomsyrades av patriarkala strukturer precis som G8-mötet och världen i övrigt.

I boken blickar hon tillbaka till juni-juli 2001 utifrån ett feministiskt perspektiv – ett perspektiv som får stå åt sidan i de flesta andra skildringar av och återblickar till vad som hände i Genua 2001.

Fler dimensioner

Förutom att synliggöra de ojämlika och ojämställda strukturerna inom de sociala rörelserna och antiglobaliseringsrörelserna lyftes, i de feministiska diskussionerna, nödvändigheten av att se på fenomen och världen utifrån ett feministiskt perspektiv. Det vill säga utgå ifrån det faktum att människor har olika möjligheter i livet, behandlas och drabbas olika på grund av kön och tillhörighet till minoritetsgrupper.

– Vi lade också till dimensionen känslor, vilket togs emot som ett skämt av antiglobaliseringsrörelsen, men som för oss var viktigt, säger hon.

Och tillägger:

– Vi diskuterade och varnade för hur frihet tolkat utifrån en marknadslogik där allt på planeten förvandlas till varor som kan köpas och säljas utan begränsningar i kombination med teknikutvecklingen i en sexistisk och våldsam värld främst skulle drabba kvinnor och deras kroppar.

– Vi såg en fara i att barn och unga skulle komma att bli konsumenter redan vid födseln. Att deras värde skulle komma att bestå av deras köpkraft.

Hos feministerna i Genua utgjorde ekofeministerna en viktig beståndsdel. I fokus stod den aggressiva utvinningen av naturresurser som hotade både planeten och urfolken, som ofta är de som tvingas flytta på sig för att ge plats åt multinationella företag att utvinna olja, gas och metaller.

Lanfranco menar att det är i ekofeminismen vi hittar det som krävs för att planeten och vi ska överleva. Enligt henne är det ekofeminismen som erbjuder det enda svaret mot globaliseringen.

I allas hem

Det krävs olika metoder för att göra motstånd och det gäller att pröva sig fram och se till att befinna sig på rätt sida, det vill säga inte imitera det sätt på vilket de dominerande krafterna verkar, eftersom det är skadligt. Ickevåld måste alltid vara en grundläggande beståndsdel av feminismen.

– Även i språket, vilket har betydelse för att kunna bryta med stereotyper, säger Lanfranco, som är journalist i grunden och under många år har föreläst om språkets betydelse för att bryta med ”skadliga” skildringar och tolkningar av omvärlden som gång på gång bidrar till att livnära stereotypa bilder av män och kvinnor och händelser.


Hon vill också påminna om vad Lidia Menapace (1924-2020), som under sin livstid stod upp mot både fascister och sexister, sade i Genua:

– G8 är ingen demokratisk institution. De är inte demokratiskt valda, de representerar inte oss och  världen, utan har egna intressen.

– Globaliseringen har tagit sig in i allas hem, utan att vi bett om den. Den finns i vår mat, i luften vi andas och i framtidens krig. Och vi är här för att bekämpa den. Vi kommer inte att komma hem på ett tag, sade Lidia Menapace då.

Voi siete in gabbia, noi siamo il mondo. Punto G. Il femminismo al G8 di Genova
(endast på italienska, titeln på svenska: Ni sitter i bur, vi är världen. G-punkten. Feminismen på G8 i Genua)
Av Monica Lanfranco
Vanda edizioni (2021)