Under många år har det skett en skrämmande utveckling i Sverige. I takt med att revorna i våra trygghetssystem blivit allt djupare och klassklyftorna växt sig allt större, har rasismen fått allt mer genomslag. Istället för att åtgärda de enorma bristerna i samhället och skapa en rättvis ekonomisk fördelning, så har de rasistiska, antifeministiska och konservativa idéerna fått ett enormt genomslag i politiken.

Idag riktas nästan aldrig udden mot den extrema politik som privatiserat hela vår välfärd och tagit ifrån oss vår tryggheten. Den har inte heller riktats mot dem som gynnats av omvänd Robin Hood politik. Istället har den riktats mot kvinnor, den med utländsk bakgrund eller den som är fattig.

För mig, vars hela politiska engagemang bygger på antirasism, feminism och ekonomisk rättvisa, har den här tidens politik vara fruktansvärt frustrerande och gjort mig heligt förbannad. Jag är oändligt trött på den visionslösa och iskalla riktning som fått florera utan att i någon djupare mening ha blivit emotsagd, utan att någon ställs till svars. Istället har de etablerade partierna valt att följa med istället för att stå emot. Jag är livrädd för ett samhälle som drar oss isär istället för att få oss att känna gemenskap och hålla ihop.

Vi vill skapa en urstark välfärd med ett trygghetssystem som skyddar oss genom livets alla nycker.

Men plötsligt i våras överskuggades hela den blåbruna rörans gafflande av ett helt annat ljud. När debatten om marknadshyror tog fart på riktigt kvävdes deras utrymme. När debatten handlade om varje människas rätt till ett hem där de har råd att bo, tystnade den blåbruna falsksjungande kören.

När vi några månader senare tog vår nästa strid för landets fattigaste pensionärer hände exakt samma sak. De högerkonservativa stod svarslösa och verkade helt sakna handlingskraft när det handlade om vår rätt till en pension värd namnet. Det är alltså inte bara vinsterna för landets hyresgäster och pensionärer som varit viktiga, utan det bevisar också att när vi bygger ett samhälle som är starkt för alla, då tystnar rösten för den mörka ideologin.

Nu när ett nytt år börjar närma sig, närmar vi oss också en valrörelse. För oss är vägen till ett samhälle där alla är trygga, att bygga ett Sverige där vi håller ihop. Där vi fördelar resurserna av var och en efter förmåga åt var och en efter behov. Vi vill skapa en urstark välfärd med ett trygghetssystem som skyddar oss genom livets alla nycker. Att alla ska ha rätt till ett hem, ett hem som vi har råd med.

Jämlikhet är rasismens absolut värsta fiende.

Vi vill att varenda unge ska ha den bästa förskolan och skolan. Vi vill att alla ska ha ett arbete de trivs med. De som har byggt det här landet ska tackas med värdig pension. Vi ska tillsammans bygga ett modernt och hållbart Sverige som ställer om för att stoppa miljö- och klimatkrisen. Vi ska skapa ett jämlikare land för det vet vi ger trygga invånare. Genom trygga invånare minskar vi också incitamenten för kriminalitet, för utanförskap. Jämlikhet är rasismens absolut värsta fiende.

Men helt ärligt. Det finns nog ingen viktigare feministisk kamp vi kan ta än den här. Ett samhällsbygge för framtiden med trygghet och sammanhållning som grund, istället för en rå politik vars syfte är att slita vårt samhälle isär.

Det skapar ett samhälle där antifeminismen inte kan få luft eller klassklyftorna tillåts att växa. Därför är vårt löfte till er att vi kommer göra allt i vår makt för att vi får ett politiskt år som handlar om jämlikhet.

Jag önskar er alla ett gott nytt år.

Maj Karlsson är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen och återkommande inrikespolitisk krönikör i Fempers nyheter.