”Det är en svindlande och frestande tanke, att Anna Ardin skulle stämma Julian Assange för förtal”, skriver Anna-Klara Bratt med anledning av att målsägandena i det nedlagda sexualbrottmålet träder fram efter tio år av tystnad.
Under förtalsrättegången mot Cissi Wallin våren 2020 beskrev Fredrik Virtanen ingående de mardrömslika månader som hade förflutit från det att han pekades ut som våldtäktsman på Twitter 2017 till dess att han nu satt i rätten och hade förlorat allt. Rätten gick på åklagarens linje och tilldömde Cissi Wallin att betala 90 000 kronor i skadestånd. Rätten hade att ta ställning till Virtanens betydelse och omfattningen av skadan.
Vid det laget hade Virtanen också berättat sin historia i en bok, i Uppdrag granskning, i Sveriges radios Studio ett och efter rättegången drog han allt igen i Expressens kulturteve.
För oss som följt det globala drevet mot Anna Ardin i tio år känns delar av Virtanens upplevelse igen. Att inte kunna gå ut, att konstant se sig om, att inte kunna äta, inte kunna sova, plötsligt kräkas som en fysisk reaktion på att pressen blir övermäktig – livet i stormens öga är både tyst och skränande på samma gång.
Vänner försvinner, blir osäkra, vill inte längre förknippas med en. Har sina egna problem, eller lojaliteter.
Det är svårt att gradera umbäranden och utsatthet, upplevelser och känslor. När Anna Ardin återvänder till Sverige efter några veckors landsflykt i Spanien, då dödshoten blivit så grova och påträngande att polisen anser att det föreligger direkt fara för Ardins liv, har hon varken jobb eller bostad, kollegor eller hem.
Hennes försök att svara på de värsta anklagelserna i det världsomspännande drevet förvärrar bara situationen. Drevet, som drar stora växlar på valda, läckta delar av förundersökningen tar sig formen av en grov global förtalskampanj, mycket grov. Enligt Julian Assange är Anna och Sofia CIA-agenter med uppdrag att snärja honom. Anna Ardin bestämmer sig för att vara tyst. Inte säga ett ord förrän de rättsliga turerna haft sin gång. Drevet-demokratin 1-0.
I veckan släpptes Nicke Nordmarks Kalla fakta-dokumentär Decennium i Assanges skugga som handlar om de tio år som förflutit sedan dagen då Anna Ardin bestämde sig för att följa med den andra kvinnan som figurerar i brottsanklagelserna mot Assange, Sofia, till polisen.
Nordmark har följt de båda kvinnorna, drevet och de rättsliga turer som, vid varje tillfälle, genererat stora rubriker och tvärsäkra påstående i stora delar av världen, baserat endast på Assanges flitiga, ensidiga utspel och lögner. Det är magstarkt.
När Anna Ardin går till polisen 2011 har hon inga avsikter att anmäla Julan Assange. Tvärtom står det i strid med uppdraget som pressekreterare för organisationen som just bjudit in Wikileaks till Sverige. Däremot känner hon att hon bör följa med som ett vittne och ett stöd till Sofia.
Det som sedan händer, att den första åklagaren finner skäl att anhålla Julian Assange, är snart en förstasidesnyhet. I hela världen.
Skribenten Somar al Naher är barndomsvännen som följer med Anna Ardin till Barcelona när polisen larmar. De får skjuts av polisen till Arlanda – sedan är de hänvisade till sig själva. De är rädda. En man i matsalen stirrar på dem och strax finns det en artikel som cirkulerar, om att Ardin finns i Spanien. Trots ny hårfärg, frisyr och låg profil. Hon är trött, sliten, orolig och utlämnad.
Ingen ambassad att ta in på, inga arméer av globala världskändisar som kan göra tvärsäkra uttalanden om vad som hände de där nätterna 2010. Somar konstaterar i dokumentären att det tioåriga drevet har haft sitt pris. Hennes barndomsvän är inte längre densamma. Hon har tagit sig igenom detta, men hon är förändrad.
I slutet av januari kommer Anna Ardins egen berättelse, boken I skuggan av Assange – mitt vittnesmål. Den andra hälften av berättelsen, hälften av pusselbitarna, om du så vill. Anna Ardin hade aldrig valet att vara anonym, trots att hon gjorde ett försök att radera tweets och bloggposter. Hennes bild fanns redan på nätet. Hennes adress, personnummer, tidigare arbetsplatser också.
Att boken kommer nu beror på att både hennes och Sofias fall är nedlagda. Vi vet alla varför. Assange har hållit sig undan och dragit Wikileaks med sig i fallet.
Det är en svindlande och frestande tanke, att Anna Ardin skulle stämma Julian Assange för förtal. Mängden rubriker, påstående, anklagelser, materialets spridning – frågan är om det ens är överblickbart? I hur många stater då? Hur betydelsefull bedöms Anna Ardin vara, vad väntas hon tåla, i vilket land och vad är det värt på en skala?
Anna Ardin söker nu inte vedergällning. Hon säger i filmen att hon har förlåtit själva övergreppet. Drevet, däremot, som fortfarande pågår på olika nivåer i samhället, bland annat genom högprofilerade vänsterdebattörer och FN:s särskilde rapportör om tortyr Nils Melzer, som även han endast tagit del av av de läckta delarna av förundersökningen, är värre.
Julian Assange tycks nu ha hamnat där han politiskt hör hemma: med stöd hos Fox news, Sara Palin, möjligen avgående president Trump. Det hindrar inte att att det var en välgärning att läcka dokument och filmer om amerikanska krigsbrott. Men om krigsbrotten nu var det viktiga, varför inte lämna de prover och svar som den svenska åklagaren behövde när Assange väl fick chansen att låta sig förhöras vid Equadors ambassad?
Tänk om alla timmar, rubriker, insamlade belopp och stöd hade riktats till de civila som drabbats av de amerikanska krigsbrotten i Menaregionen? Tänk om samma team av journalister hade kunnat sätta sig ner med det omfattande materialet som Wikileaks hade tillgång till? Allt detta blockerade Julian Assange.
För Anna Ardin kan boken och intervjuerna hon ger nu, pusselbitarna som saknats, komma att bli en viktig upprättelse. Både för henne själv, för andra som utsatts för drev och förtalskampanjer, och i bästa fall även för dem som hamnar i en liknande situation – om det ens är möjligt.
Kvar finns svårigheterna att lagföra sexualbrott – och allt motstånd det stöter på, i nästan varje instans, samt ett oskattningsbart behov av #upprättelse. Om det vittnade #metoo och om det vittnar Anna Ardins bok I skuggan av Assange.
