Om jag betraktar en glittrande insjö en ljummen sommarkväll kan jag bli överväldigad. Tio minuter in i Mangrove, första av Steve McQueens mästerverk Small Axe infinner sig samma känsla. Det är obeskrivligt. Det är mitt i prick. Calypsomusiken, steelbanden, den indiska rätten roti som Trinidad gjort till sin (mamman till pojken som blir utsatt för mobbning av rektorn i sista avsnittet lagar den på kvällen som en tröst), humorn, den sjungande dialekten, det lättsamma och svåra livet, dansen på gatorna och i köket och lite överallt.

Allt ryms i fem episoder, fyra på något mer än en timme, den första på drygt två. Sinnena går i spinn. Jag vill svälja allt på en gång och vill hitta ord som gör rättvisa av vad jag ser. Kanske är det mer som att bli förälskad än att stirra på en sjö.

Som sagt. Small Axe är en antologiserie. De fem episoderna skildrar olika aspekter av livet och tillvaron för afrokaribiska invandrare i London. Berättelserna utspelar sig under 60-, 70- och 80-talen. Jag ser något nytt. Det finns – fortfarande alltför få – skildringar om det rasistiska USA och – ännu inte tillräckligt många – beskrivningar av Storbritanniens vita arbetarklass. Men jag har inte sett min pappas generations- och klassresa på film förut. Den afrokaribiska arbetarklassen. Diasporan. Det rasistiska Storbritannen.

Det är inte den första diasporan. Först skeppades förfäderna som slavar till de västindiska öarna. Dit kom kineser och indier när slaveriet upphört som kontraktsarbetare med allt annat än förmånliga avtal. I flera kolonier ersattes ett kolonialstyre av ett annat. På Trinidad först Spaniens, sedan Frankrikes, så Storbritanniens.

Dessa förfäders barnbarnsbarn fick möjlighet att komma till Storbritannien på en aning gynnsammare kontrakt. Rasismen bestod men blev mer subtil. Och Windrush-generationen, den som kom till Brittiska öarna mellan 1948 och 1971 för att bygga upp Storbritannien efter kriget, blev Windrush-skandalen 2018. Västindier födda och uppvuxna i Storbritannien deporterades till sina ursprungsländer eller fick inte komma hem efter semestervistelser på öarna. Den berättelsen har inte skildrats förrän nu. Den är lång.

Ur den sociala splittringen i Notting Hill på 60-talet uppstår kravaller. En av kvinnorna i första episoden, Altheia heter hon, tar kommandot och säger till en vän som vill ge upp: ”Låt inte polisen och översittarna komma åt oss. I fyrahundra år har man försökt att splittra vårt folk, undergräva oss”. Steve McQueen gör oss tittare medvetna om att ingenting är en slump. En lång historia av kolonialt förtryckt har gått i arv.

Altheia Jones (Letitia Wright).
Bild: Des Willie/McQueen Limited

Filmerna innehåller uppslitande och svåra scener men också ljusglimtar. Det finns hopp i eländet i varje del. Det förväntas förstås inte att afrokaribier i Storbritannien ska vinna någon rättegång eller få gå i bra skolor, men människorna som skildras är starka subjekt som inser att det brittiska systemet är rasistiskt, riggat och genomruttet i sin konstitution. Alltså säger Darcus i första episoden att ”myten om vilka de svarta är ligger alltid där som en matta. Det är stanken från brittisk kolonialism”.

”Ut med packet” och ”ät de rika” står det på plåtväggarna i Notting Hill och senare i Brixton dit flera västindier flyttar när Notting Hill blir gentrifierat. Den vita och svarta arbetarklassen, och även de intellektuella, förenades i hatet mot överheten, men ras innebar även en segregation inom segregationen. På restaurangen och danslokalen Mangrove i Notting Hill samlas de intellektuella, föreningsaktiva västindierna. Det är den enda lokal som svarta tillåts vara i. Trots att den är drogfri, och det antyds att polisen vet det, görs ständiga razzior.

Mangrove är träd och buskar som lever i vatten i tropiska kustregioner. De frodas i Trinidad där de vackra färglada fåglarna häckar. De röda ibisfåglarna och pelikanerna håller till där. Liksom de vackra, stolta unga västindierna som dansar och sjunger i lokalen Mangrove.

Patty (Shaniqua Okwok) och Martha (Amarah-Jae St-Aubyn). Bild: Parisa Taghizadeh/McQueen Limited

Genomgående får man följa hur karaktärerna tvingas tänka på hur de ska agera i ett samhälle med ständig polisbrutalitet. Åtala myndigheter och bråka med polisen eller ligga lågt, anpassa sig och normalisera det man är med om. Mycket tid går åt till överlevnadsstrategier. Individer tänker olika och familjer splittras. Vem sviker och är en mes och vem som far mest illa är genomgående frågor som pågår i ett sammanhang där rasismen är närvarande. Det är som att leva under ständigt hot om våld. Det är våld.

”Du är mer brittisk än britterna” skriker Leroy som vill bli polis till sin pappas stora förtret och sorg i tredje episoden. Jag känner igen Leroy i min pappa. Han flyttade till Skottland i början på 60-talet och bodde även i England i perioder. Min far och flera med honom var tacksamma över reformerna som britterna ändå genomförde under tiden de styrde på Trinidad och på Jamaica. Bland annat utbildningsreformer så att många västindier kunde åka till England och studera vidare på så kallade ”schoolarships”.

Men det var främst Trindadierna själva och då främst Eric Williams, historiker, sociolog och politiker, som genomförde de avgörande reformerna. Under hans tid, blev Trinidad självständigt. 1962. Han uppehöll flera ministerposter. Som finansminister kunde han via intäkter från oljan investera i politiska samhällsreformer som kom alla till del. Flera lyckades göra klassresor genom en jämlikhetspolitik och åtgärder för att minska segregationen mellan de olika etniska grupperna som finns på Trinidad. Eric Williams gav trinidadier självförtroende. Flera av dessa utbildade åkte också över med båt till England och levde ett gott liv där.

Badger (Khali Best), Alex Wheatle (Sheyi Cole) och Dennis Isaacs (Jonathan Jules). Bild: Will Robson-Scott/McQueen Limited

Den fjärde filmen visar att det går att bli en erkänd författare om någon tror på en. Såsom för författaren Alex Wheatle som beskrivs i del fyra. Han blir guidad i vikten av att läsa och utbilda sig genom en annan fängelsekund som blev en mentor. Det finns två nobelpristagare som ursprungligen kommer från Trinidad och Tobago: V S Naipaul och Derek Walcott.

Jag inbillar mig att självförtroendet som de föreningsaktiva kvinnorna visar upp i del fem och som visar regissörens egna liv som pojke där han fråntas rättigheten till likvärdig skola delvis har med Eric Williams och hans regering på Trinidad att tacka för. Västindiska kvinnor ber inte om ursäkt.

Filmerna visar även sexismen, våldet och machoidealen som finns i den västindiska gruppen. Det hade inte varit rättvisande att utesluta det. Sexism och ojämställdhet finns överallt, men den är även kulturellt betingad. Det är fortfarande strängt förbjudet att vara homosexuell på Trinidad och Tobago. Avsnitt två visar hur sexismen ter sig. Jag känner igen blickarna och smackandet från de västindiska männen. Min homosexuella kusin och flera av hennes vänner har valt att bo och leva i Europa, då det har känts lite för trångt på Trinidad när det kommer till synen på mänskliga rättigheter.

Jag hade antagligen känt mig personligt kränkt om filmerna hade sågats av filmkritiker. Vilket de inte har. Tvärtom. Det skulle vara som att ifrågasätta mitt liv, min far, mina kusiner och min farfarsfarfars liv och alla samtal jag fått ta del av under min tid på Trinidad och Tobago i kortare perioder liksom i England under slutet av 80-talet. Filmerna är autentiska och jag längtar både till England och Trinidad för att kunna vara i kampen som inte är slut. Regissören Steve McQueen fick frågan hur rasismen ser ut i dagens England. Han svarar: ”Den är värre i dag”.

Kingsley Smith (Kenyah Sandy) och Mr Hamley (Nigel Boyle). Bild: Will Robson-Scott/McQueen Limited