– Det är en pessimistisk bok, för jag var väldigt pessimistisk när jag skrev den och gick igenom en svår fas i mitt liv.
Fernanda Melchor berättar för Christin Sandberg om sitt intuitiva skrivande och arbetet med den våldsamma genombrottsromanen Orkansäsong.
Svindlande och våldsam, så beskriver den mexikanska författaren Fernanda Melchor sin roman Orkansäsong, som har givits ut i svensk översättning på förlaget Tranan. Melchor är en lysande författarkomet som gjort stor succé med sina två skönlitterära böcker. Samtidigt som Orkansäsong lanserades i Sverige publicerades hennes bok Paradais på spanska.
Hennes stil har beskrivits som nyskapande. Hon skriver intensivt, utan uppehåll och med få punkter och nästan inga avbrott. Hon skriver också på ett sätt som gör att läsaren omedelbart dras med in i boken. Det är som att befinna sig på samma plats som karaktärerna. Det går att känna lukter, värme, höra ljud – ja alla sinnen får sitt.
– Historien om orkansäsongen behövde en sådan här stil, och det var så den utvecklades under skrivandets gång, eftersom jag ville att boken skulle ha den här typen av kraft, som griper tag i läsaren och för hen genom sidorna i en ond spiral som tar läsaren djupare och djupare ner i mörker, säger hon i ett videosamtal från staden Puebla i södra Mexiko.
Flera stämmor
Melchors stilistiska grepp blev ett sätt att försöka skriva fram grymheter i karaktärernas liv utan att skrämma iväg läsarna. I början av nästa år planeras hennes nya bok Páradais ges ut på svenska.
– Orkansäsong och Páradais är som bröder. Det finns ett släktskap mellan dem, men de är ändå olika. Framför allt är den nya boken betydligt kortare, vilket ger mindre plats åt karaktärsbeskrivningar.
I Orkansäsong finns mer utrymme och karaktärerna byggs upp utifrån fyra personers olika skildringar av händelseutvecklingen som blir upptakten till ett mord på en ”häxa”. Vad läsaren tycker om de olika karaktärerna i boken förändras med varje person som berättar. Och komplexiteten i varje karaktär byggs snyggt upp efter hand.
– Det är en effekt av att använda flera stämmor, säger Melchor.
Oberättade ord
För Melchor är valen av ord essentiella och i språket strävar hon efter att ligga så nära karaktärerna som möjligt. Det handlar om att snappa upp dialekt och slang och andra platsspecifika ord som är utbredda bland folket. Det gör Melchor bland annat genom att läsa tidningens ”notas rojas”, sensationslysten journalistik som frossar i blod och detaljer kring döda kroppar i samband med mord och olyckor. I samma nyhetsflöden hittar hon även inspiration till sitt skrivande. Det finns enligt Fernanda Melchor så mycket oberättat kring varje händelse som rapporteras på tidningens sidor.
Ordvalen är också viktiga för att skriva fram misogyniteten, machismon och ojämlikhetens många lager. På så vis bidrar ordvalen till en unik realism om hur våldet tränger in på alla dess nivåer.
– I boken framstår det som att kvinnorna innehar ”den oviktiga platsen”, men i själva verket är det de som står bakom allt som händer och för handlingen framåt. Trots det råder ett enormt förakt i samhället för kvinnor.
Hur var det för dig att skriva om sådan grym misogyni?
– Det är svårt att förklara, men mitt skrivande är väldigt intuitivt. Och jag blir besatt av det jag skriver om. Att jag valde den manliga blicken beror nog på att det förblir ett mysterium för mig, hur mycket våld de – för det är ju oftast män – är kapabla till.
I Mexiko mördas tio kvinnor om dagen, många dödas i så kallade feminicidios, det vill säga just för att de är kvinnor. Straffriheten för dessa mord uppgår till 97 procent.
– Jag ville försöka förstå varför saker sker, beskriva reproduktionen av våld och undersöka när och varför framför allt män går över gränsen och begår våldshandlingar.
Orkansäsong skrev Melchor för några år sedan.
– Allt började med en tidningsartikel jag läste om en kropp som hittats, och som rörde ett mord på en person som kallades häxa och anklagades för att ägna sig åt ”häxkonster”.
Stulen framtid
Melchor är utbildad journalist och var vid tidpunkten för artikeln ”hemmafru”, enligt henne själv, och ägnade sig åt sin man och hans barn. Hon säger att hon blev besatt av att berätta den historien genom att söka sanningen om varför mordet ägt rum. Hon ville helt enkelt göra som Truman Capote gjorde när han skrev dokumentärromanen Med kallt blod.
Men verkligheten hann ikapp henne. I ett av världens farligaste länder insåg hon snart att hon som kvinna och frilansjournalist utan någon som helst säkerhet inte skulle kunna följa spåren efter ett mord på egen hand. Istället blev det fiktion. Och hon beskriver processen som att hon vill utforska inte bara vad som rör sig i huvudet på våldsverkarna utan även i henne själv.
– Det var en jättesvår bok att skriva framför allt känslomässigt. Vissa av karaktärerna slet nästan sönder mig.
Fernanda Melchor nämner särskilt Norma, bokens mest oskyldiga person. Bakom Norma, ett barn, finns nämligen Mexikos alla sexuella övergrepp, våld, tonårsgraviditeter och stulna framtid.
Boken lämnar inte mycket utrymme för ljuset, utan inger en känsla av hopplöshet inför det överväldigande våldet.
Håller du med om det?
– Det är en pessimistisk bok, för jag var väldigt pessimistisk när jag skrev den och gick igenom en svår fas i mitt liv. Jag höll på att separera, och blev tvungen att skilja mig från min styvdotter som jag tagit hand om under sex år. Det var jättejobbigt. Och därför är det faktiskt också en bok som handlar mycket om moderskap, särskilt de negativa sidorna av det.
– Den är också pessimistisk eftersom jag då såg att den feministiska kampen, som är mycket aktiv i Mexiko och gjort mycket bra, inte lyckades vända utvecklingen. Våldet är så djupt rotat i den mexikanska kulturen. Men jag är övertygad om att det är ett förändringsarbete som vi kvinnor måste fortsätta, för det är vi som måste göra det.
Fernanda Melchior. Bild: Maj Lindström
