”På den internationella kvinnodagen, mitt i den globala pandemin, stiger minnet av Mia fram ännu tydligare”, skriver Maj Karlsson (V) och kräver att kvinnojourernas livsviktiga verksamhet säkras.
På den internationella kvinnodagen i måndags tänkte jag på Mia. Jag kallar henne så, henne jag träffade när vi gick en föräldrautbildning efter att jag fått mitt första barn. Jag såg henne direkt. Hela hennes utstrålning var så stolt, jag föll för henne direkt, så när hon en dag frågade om vi skulle fika blev jag faktiskt överlycklig.
Vi började umgås med våra barn under föräldraledigheten. Jag tror att hon tog mig under sina vingar för att hon tyckte att jag påminde om henne. Att hon hade en hel del att lära mig. Hon brukade alltsomoftast prata om vikten att studera, hon läxade upp mig när hon tyckte att jag var på fel spår och vi ägnade timmar åt att prata om allt som rörde småbarnsårens stora utmaningar. Hon blev verkligen en förebild för mig.
Nästan jämt när jag kom hem till henne stod hon och lagade mat med musiken i bakgrunden och med sitt barn på armen och sitt speciella leende på läpparna. Hon hade nämligen fått för sig att jag inte var något vidare på att laga mat och hon var av den bestämda uppfattningen att varken jag eller våra barn skulle bli några vidare festliga typer om vi inte lärde oss att älska en riktigt kulinarisk måltid.
Såhär i efterhand är det just det där minnet som gör mest ont, det där att jag tänkte på henne som så himla levande. Så varm och så omtänksam att jag brukade tänka att ett barn får inte en finare mamma än så.
Jag varken vill eller kan klä i ord vad jag kände när jag nåddes av beskedet att Mia hade blivit brutalt mördad av en man. Jag tror att varje ord är överflödigt för att beskriva den bild jag har på näthinnan när jag gick bakom hennes lilla barn för att lämna Mia till sin sista vila.
Min vän var en av dem som döljer sig bland siffrorna i statistiken.
På den internationella kvinnodagen, mitt i den globala pandemin, stiger minnet av Mia fram ännu tydligare. Pandemin har lett till en parallell våldsepidemi mot kvinnor över hela världen där våld i hemmet, trafficking, sexuellt utnyttjande och barnäktenskap har skjutit i höjden.
Det utbredda våldet mot kvinnor globalt och här i Sverige är det mest extrema måttet på hur ojämställt vårt samhälle ännu är. Var tredje vecka dödas en kvinna i Sverige av en pojkvän, make, ett ex eller närstående. Om det vill sig riktigt illa kommer den statistiken att bli än värre under pandemin.
Allteftersom coronakrisen har fördjupats har larmen till kvinnojourer och polisen ökat markant om att fler kvinnor är utsatta för våld. Den utbredda isoleringen i kombination med att vi befinner oss i kris ökar utsattheten för allt fler kvinnor.
Mitt i pandemin har också det faktum att våldet mot kvinnor blivit en absurd marknad blivit allt mer synlig. Fler och fler kommuner har börjat upphandla verksamhet i stället för att samarbeta med de väletablerade, erfarna kvinnojourerna, som sedan 40 år är en grundbult i den feministiska rörelsen.
Oron växer på kvinnojourerna: Färre kvinnor och barn placeras hos dem och privata vinstdrivande bolag seglar alltså upp som konkurrenter. Privata aktörer som saknar erfarenhet och kunskap, som inte ens behöver tillstånd.
För mig är det självklart att vi måste uppvärdera kvinnojourernas och tjejjourernas ansvarsfulla arbete, där kvinnornas och barnens behov är överordnade, inte några affärsintressen.
Coronakrisen har ett kvinnligt ansikte, för mig är det min förlorade vän Mias. Det är ett öde likt hennes som hotar kvinnor här och nu. Vi i Vänsterpartiet anser att de ideella kvinnojourerna måste få långsiktig ekonomisk stabilitet och att marknaden som spelar med kvinnors liv stoppas.
Regeringen måste också svara på vad den tänker göra konkret för att stoppa våldet mot kvinnorna och hur de tänker säkra kvinnojourernas livsviktiga verksamhet. För Mias skull, för varenda en av oss.
