Den brittiska utlandskorrespondenten och författaren Christina Lambs nya reportagebok har undertiteln ”Vad krig gör med kvinnor” men det handlar givetvis om vad män gör med kvinnor. Och Lamb använder sig faktiskt i inledningen av ett citat av radikalfeministen Susan Brownmiller som handlar just om hur mäns ”upptäckt” att de kan våldta kvinnor och därigenom sprida skräck och utöva makt ”måste ses som en av de viktigaste upptäckterna i förhistorisk tid vid sidan av elden och den första grova stenyxan.”

Sedan börjar resan ner i helvetet. Reportaget omfattar tiden för andra världskriget fram till och med IS terror de senaste åren men nämner i förbigående att våldtäkt, precis som Brownmiller är inne på, har varit en del av krig sedan antiken och längre tillbaka än så. Lamb, som tidigare bland annat har skrivit Malala Yousafzais självbiografi tillsammans med Yousafzai, har pratat med yazidiska flickor, gamla filippinska gummor som varit sexslavar (så kallade ”tröstekvinnor”) till japanska soldater, rwandiska kvinnor som blev våldtagna under folkmordet, rohingyer som blivit våldtagna i vad som också kallats en etnisk utrensning i Myanmar och många fler. Oftast är det sexuella våld de berättar om nästan ofattbart sadistiskt. Inte sällan våldtas både mödrar och barn inför ögonen på varandra. Helvetets nedersta krets är berättelserna från nobelpristagaren Denis Mukweges klinik i Kongo där han och hans kollegor opererar kvinnor och barn som bokstavligen trasats sönder av brutala våldtäkter. Dit kommer bebisar som inte ens fyllt två med omfattande inre skador och vagina och anal uppslitna till ett enda hål efter övergrepp.

Boken visar med bister klarhet hur mäns våld mot kvinnor och barn korsar alla nationer och religionsgränser.

Precis som många av kvinnorna också säger är vittnesmålen en viktig del i att bryta det stigma som alltid brännmärkt kvinnor snarare än deras förövare, och som gör att många förutom trauma och fysiska men dessutom måste leva utstötta. Och med tanke på detta kan det verka märkligt att ställa sig frågan varför de ska berätta. Men som den yazidiska flickan som frågar Lamb varför hon ska tala om övergreppen för henne, behöver vi som västerländska läsare fråga oss varför dessa kvinnor ska berätta för oss.

Vilken funktion fyller läsningen om dessa vidrigheter för en västerlänning som visserligen knappast är främmande för patriarkalt våld men som lever i ett rikt land som inte har haft krig på flera hundra år? För många, som liksom jag, är både kräk- och gråtfärdiga när de slår igen boken efter skildringar av våldtagna bebisar, kan det te sig självklart att svara att läsningen väcker vrede och empati.

Men kan det också, fast det är obehagligt att tänka så, bli som en slags katharsis för privilegierade västerländska feminister att läsa och förfasas? För vad gör vi i västvärlden sedan? Slutar vi sälja vapen till krigsförande diktaturer? Reglerar vi de stora techföretag som till sina prylar använder de naturtillgångar som eldar på konflikterna i Kongo?

Lamb verkar själv delvis medveten om problematiken och berättar bland annat om hur en kö av västerländska journalister ringlar utanför tältet i ett flyktingläger för att få höra en rohingyer berätta om alla våldtäkter hon utsatts för. Även om journalistik är absolut nödvändig för att berätta för omvärlden vad som sker och (eventuellt) få den att agera, går det inte att komma ifrån att det alltid finns ett drag av frosseri och fetischering i västerländsk konsumtion av ”den andres” lidande.

Kanske behöver vi påminnas om hur mycket män överallt på hela jorden hatar kvinnor, om hur lite våra liv är värda. Men vi behöver också påminnas om att vi i väst är en del av problemet. Ingenstans är detta tydligare än i Kongo som var en personlig tortyrlekstuga för den belgiska kungen Leopold på 1800-talet och som i dag förser västvärlden med coltan och guld, vilket gör att beväpnade grupper driver människor från sina hem för att lägga beslag på marken.

Det mest effektiva sättet? Att våldta kvinnor och barn.