”Att transpersoner inte identifierar sig med sitt biologiska kön, i alla fall inte på det sätt samhället förväntar sig, är ett faktum”, skriver Sandra Dahlén och ifrågasätter hur bokaktuella Kajsa Ekis Ekman väljer att använda sin mediala plattform.
Jag satt häromdagen på mitt tomma kontor när en god vän skickade ett sms:
”Jag har skummat igenom Ekis bok!!!!. Hon har missförstått ditt skämt om att man ska fråga vad slidan vill. Men de är med i boken! Ja tycker de är så sjukt skoj!!!! Men hon tog det på stort allvar (emoji med skratt-tårar) Ja blev så stolt att du va omnämnd ändå!”
Jag fick bokutdraget fotat och skickat till mig och kunde då se att journalisten, debattören och författaren Kajsa Ekis Ekman problematiserar vem min bok Hallongrottan riktar sig till – personer med slida istället för kvinnor. Eftersom inte alla med slida identifierar sig som kvinnor valde jag den semantiska vägen.
Det blir kryptiskt skriver Ekman, och jag håller med om att det kan bli det. Men medan jag tycker att kryptiskt är ett litet besvär i sammanhanget så tycker Ekman att det är en del av ett stort problem, för har man slida så ska man också bli sedd som kvinna annars blir det fara och färde. Jag hade precis hört Kajsa Ekis Ekman prata om detta i en radiointervju jag lyssnat på till frukosten.
Ekman var inbjuden till studion för att bland annat tala om sin senaste bok Om könets existens. Hon inledde samtalet med att berätta om hur det i dag sker könspolitiska förändringar under falsk flagg. De marknadsförs som befriande men är egentligen bakåtsträvande. Detta bakåtsträvande handlar om att vi inte längre ser kroppen som grund för definitionen av kön utan istället går på könsroller. Om man gillar att leka med bilar är man kille oavsett könsorgan.
Som bevis på detta får vi höra att stora delar av vården går på den här definitionen. Jag antar att hon menar transvården (en mycket liten del av vården), som är den vård som hanterar sådant här. Könsidentitetsutredningar har kritiserats för just stereotypisering och det har gjorts förändringar för att komma bort från det, inte förstärka det.
Detta ska såklart bevakas men det är inte något bevis för att samhället ser könsroller som bestämmande av kön. Som mångårig utbildare inom både jämställdhets- och hbtq-ämnet inom en mängd olika verksamheter över hela landet borde jag ha stött på denna stora förändring – men inte.
I intervjun lyfter också Ekman hur vi i dag allt mer ser på kön utifrån känsla istället för kropp – att vi är det kön vi känner att vi är, och hon berättar att det finns olika lagförslag kring detta. Den intervjuande journalisten är undrande över problematiken i dessa förslag och frågar om de ändå inte handlar om att underlätta för transpersoner som inte identifierar sig med sitt biologiska kön. Ekman svarar att ”Det står inte specifikt transpersoner, kan vara vem som helst.”
Intervjuaren släpper det inte: ”Men jag tänker… vem som helst… alla möjliga vill väl inte göra det?” och Ekman fortsätter: ”Det jag tycker är intressant med lagförslaget är att det inte alls handlar om transpersoner för jag tror att det är få transpersoner som bara vill byta kön i passet och inte ändra någonting i kroppen. Då får du samma problem, nämligen att du lämnar fram ditt pass, det står kvinna, men du ser inte alls ut som en kvinna. Utan det här lagförslaget är till för dem som inte vill alls ha kontakt med medicinen men som ändå vill byta kön och varför ska det finnas undrar man ju då, vad är tanken med det?”
Det här är oerhört märkliga hitte på-uttalanden. I de skrivelser som finns, alltså utredningen Transpersoner i Sverige, utredningen om könstillhörighetslag, regeringens lagförslag om ändring av juridiskt kön, och i socialdemokratisk motion om könsneutrala personnummer, står det tydligt att det handlar om transpersoners utsatta liv och förbättrade villkor. Det finns inget svammel om att det rör sig om vem som helst. Däremot kan såklart inte en lagformulering använda ordet transperson, att den bara gäller transpersoner, får då måste någon bestämma vem som är transperson.
Då är vi tillbaka på ruta ett, nämligen att andra ska bestämma vem som är vad och bara de som går igenom det nålsögat ska få ändra juridiskt kön. Men Ekman låtsas inte om detta så istället blir vi lämnade med en illusion om att det pågår en helt obegriplig och orimlig könspolitisk förändring.
Dessutom har hon bestämt att förslagen inte gäller transpersoner för att det inte handlar om de som vill genomgå operation. Vem är hon att införa helt nya kriterier på vem som är transperson och inte? En del vill förändra sin kropp och andra inte – det är bara så det är. Och dessutom är det självklart så att du kan se ut som en kvinna men ha manliga könsorgan och tvärtom.
Det här vet även den som inte är insatt i transfrågor, och även den som inte skrivit en hel bok om kön, för alla har sett Christer Lindarw på tv. Och om flygplatspersonal ser en kvinna framför sig underlättar det för personen att ha ett pass där det står kvinna oavsett könsorgan. Ekman väljer att spela helt oförstående inför detta faktum. Hon vill helt enkelt inte underlätta livet för en grupp som hela tiden stöter på patrull, osynliggörs, ifrågasätts, hotas och slås ner. Hon vill inte ens kännas vid att andra vill det. Det vore så mycket hederligare att säga det än att gömma sig bakom ”jag har skrivit en filosofisk bok om kön”.
Ekman återkommer i intervjun till det absurda i att känslan istället för kroppen ska bestämma vårt kön. Visst låter det tokigt med ordet känsla, lite ytligt, som att man kan känna sig lite ledsen en dag och sedan känna sig glad nästa dag. Ofta förklaras könsidentitet väldigt förenklat med ”det kön man känner sig som”. Den som vill fördjupa sig i ämnet skulle dock snabbt förstå att den här typen av känsla handlar om något grundläggande i personligheten, en egen vetskap om vem jag faktiskt är.
Att transpersoner inte identifierar sig med sitt biologiska kön, i alla fall inte på det sätt samhället förväntar sig, är ett faktum. Vi vet också i dag genom berättelser och forskning att när ett samhälle inte möter transpersoner utifrån det kön personen själv identifierar sig som så gör det stor skada.
I radiointervjun får vi höra om Ekmans utopi för kön: ”…min utopi som går ut på att kön ska bara vara kroppen och sedan kan man vara fri att göra vad man vill”. Och visst, det vore fint. Men eftersom bland annat dagens personnummer sätter käppar i hjulet för det så har andra en utopi som går ut på att kunna hämta ut ett paket med sin legitimation utan problem – kunna göra det utan att först behöva genomgå en tvåårig medicinsk utredning, hoppas på att bli diagnosticerad och sedan be Socialstyrelsen om lov.
Hur vi ser på kön, och vilken realitet det skapar, behöver hela tiden diskuteras. Och vi behöver konstruktiva förslag på hur jämställdhets- och transpolitik ska utformas, såsom förslag som vill särskilja personnummer vi använder till vardags från juridiskt kön. Personnumret skulle exempelvis kunna knytas till juridiskt kön hos Skatteverket, så att vi har kvar möjligheten till viktig könsstatistik. För det här måste lösas.
Transpolitik handlar om psykisk ohälsa, självmordsförsök och våldsutsatthet hos en väldigt utsatt minoritet. Att som journalist och författare använda sin mediala position till att förringa transpersoner och misstänkliggöra den politik som vill förbättra läget är så destruktivt.
