Att kvinnor i högre grad än män lider av psykisk ohälsa har länge varit välkänt, utan att det för den skull har varit ett prioriterat område för forskning. För ett år sedan inrättades ett helt forskningscentrum som med hjälp av tvärvetenskapliga perspektiv ska kasta nytt ljus över kvinnors psykiska ohälsa. Feministiskt perspektiv har talat med initiativtagarna.
Både i Sverige och globalt ökar antalet personer som lider av depression och ångest, och kvinnor, framför allt yngre, har länge varit överrepresenterade. Den negativa inverkan på den mentala hälsan som pandemin orsakar drabbar också kvinnor i egenskap av vårdgivare eller som utsatta för ökat våld i isolering. Att kvinnor på grund av sin position i samhället mår sämre är exempel på en aspekt som måste beaktas vid sidan av de rent medicinska och psykologiska, och är i sin tur ett exempel på frågans komplexitet.
Att det krävdes nya grepp för att finna förklaringar till kvinnors ökade psykiska ohälsa för att kunna ge bättre behandling stod klart för ett antal forskare vid Uppsala universitet som följt utvecklingen inom sina respektive områden. Tanken på ett fördjupat samarbete föddes och för ganska precis ett år sedan slog Womher vid Uppsala universitet upp portarna, ett tvärvetenskapligt forskningscentrum helt tillägnat kvinnors psykiska hälsa och ohälsa under de reproduktiva åren.
– Syftet med Womher är att skapa ny kunskap om kvinnors psykiska hälsa. Vi som tog initiativet är bland annat psykiatriker, gynekologer och barnmorskor som har samarbetat och forskat tillsammans i 15 år. Vi konstaterade för några år sedan, precis som alla andra, att den psykiska ohälsan ökar i samhället och att framförallt kvinnor drabbas, och vi insåg att vi måste fördjupa och bredda våra frågeställningar, berättar Lisa Ekselius, professor och överläkare i psykiatri och föreståndare för Womher.
Bredare perspektiv
Att fokus ligger på de reproduktiva åren har dels att göra med en nödvändig avgränsning av ett stort forskningsområde, men också med att det är viktiga år, som för många sammanfaller med professionell karriär och barnafödande, dels att gynekologiska frågeställningar hör till Ekselius och hennes medarbetares kompetensområde. De kontaktade i sin tur kollegor inom flera discipliner på universitetet: teknik, naturvetenskap, medicin, farmaci men också humaniora och samhällsvetenskap. Gensvaret var ”enormt” och centret ska nu anställa 16 doktorander som ska forska om allt från förlossningsdepression till våldsutsatta flyktingkvinnor.
– Sedan starten har vi haft många aktiviteter. Vi fortsätter nätverkandet med den stora bredden av forskare vi har inom universitetet, och vi säkerställer nu finansiering för doktorandprojekten som har valts ut med hjälp av externa internationella experter, säger Agneta Skoog Svanberg, professor i reproduktiv hälsa och biträdande föreståndare.
En del svar på varför kvinnor i större utsträckning drabbas av framför allt ångest och depression står otvivelaktigt att finna inom den medicinska och psykologiska sfären, men Lisa Ekselius anser att frågorna om psykisk ohälsa också måste angripas från andra håll, kanske av antropologer eller teologer eller litteraturvetare.
– Vi behöver hjälp av frontlinjekunskap från alla universitetets områden för att verkligen förstå skillnaden mellan den spridda nya psykiska ohälsan och de svåra psykiska sjukdomarna. Det kanske bara är en gradskillnad, vi vet inte. Det kräver mer kunskap också om människans motståndskraft att hantera svår belastning. Vi behöver både biologiska markörer, det vill säga blodprover och andra analyser, men också information om hjärnans arbetssätt under olika förhållanden. Det här kräver bidrag från både ingenjörer, samhällsvetare av olika slag, humanister och psykologer. Här kan också genusvetare bidra med ett bredare perspektiv på det vi sysslar med, vilka glasögon vi tar på oss.
Försöker förstå
Att ångestsjukdomar och depression ökar, och att fler kvinnor drabbas, har varit ett faktum sedan länge och detta har det förstås forskats på under den här tiden. Det finns ett antal hypoteser, som rör allt från hormoner till hur diagnoskriterierna utformats, men ingen har riktigt bekräftats, säger Lisa Ekselius.
– Könshormoner kan inte förklara allt, för då skulle alla kvinnor bli deprimerade. Men de är säkert bidragande till att vi oftare ser depression hos kvinnor än hos män. En annan hypotes handlar om att svåra livshändelser får större inverkan i kvinnors liv, medan män som grupp kanske har andra sätt att lagra minnen och kanske inte ägnar så mycket tid åt de här sakerna. Det finns en tredje hypotes som menar att kriterierna för depressionsdiagnosen i dag kanske framförallt plockar upp det som kvinnor uppvisar när de är deprimerade och inte fångar det som visar sig hos män.
Själva begreppet psykisk ohälsa innefattar också väldigt mycket, poängterar forskarna. Allt från sömnbesvär och nedstämdhet som fortfarande är hanterbara till svår psykisk sjukdom.
– Medan de svåra tillstånden som till exempel bipolär sjukdom inte har ökat, och där vi heller inte har de här könsskillnaderna, drabbar alltså den nya ohälsan mest kvinnor. Kanske speglar det en reaktion på ett tuffare klimat och att människan kanske inte riktigt är skapt för det samhälle vi har byggt. Mycket handlar om att försöka förstå, vad innebär det här för utmaningar? Vi kommer inte få ett enkelt svar, men får vi bättre kunskap kan vi bemöta och förebygga psykisk ohälsa, säger Lisa Ekselius.
– Vi har ju förväntningar på att det ska bli bra forskning, som blir citerad och användbar och kommer ut i samhället och bidrar på olika sätt: till myndigheter, befolkning och skolsystem. Att vi ska kunna vara med och påverka, hoppas Agneta Skoog Svanberg.
Positiv respons
Forskningsprocessen som sådan har förstås en inbyggd tröghet, men ett centrum som WoMHeR kan genom sin organisation göra det enklare att nå ut med resultat så att de snabbare kommer berörda till del, tror föreståndarna.
– Vi forskare är bra på att sprida våra resultat i forskarvärlden men lite taffliga när det gäller att nå ut till det övriga samhället. Nu har vi hjälp av universitetets kommunikationsavdelning, konstaterar Lisa Ekselius.
– Av tradition hamnar ju resultaten i läroböcker men att delta mer i debatten eller i den formen av påverkan är ett bredare sätt att nå ut. När det gäller att påverka politiska beslut är det dock kanske en längre väg, säger Agneta Skoog Svanberg.
Hittills har responsen varit enbart positiv och det har gått jämförelsevis snabbt att få igång verksamheten, som nu är redo att sparka igång sina första forskningsprojekt.
– Vi är väldigt laddade och ser med förhoppning på att vi ska förvalta detta och göra någonting bra, säger Lisa Ekselius.
– Ja, och det är också ett ansvar, tillägger Agneta Skoog Svanberg.
