För någon vecka sedan fick vi höra att Försvarsmakten ska erbjuda alla värnpliktiga kvinnor gratis mensskydd. Beslutet finns inom ett projekt som ska undanröja hinder för kvinnor i det militära och det ska bana väg för att fler kvinnor ska anställas. Målet är att 30 procent av de värnpliktiga ska vara kvinnor år 2025. Jämställdhetsminister Åsa Lindhagen var förtjust och menade att detta skickar en väldigt tydlig signal om att kvinnor ska vara en självklar del av Försvarsmakten. Hurra alltså!

Nja, jag tycker nog inte det är så enkelt. Å ena sidan borde det finnas gratis mensskydd i hela samhället och i väntan på det är det naturligtvis bra att det i alla fall kommer att finnas inom Försvarsmakten. Det är oacceptabelt att plikta in kvinnor i Försvarsmakten och sedan ge dem sämre förutsättningar att trivas än sina manliga kollegor. Gratis mensskydd är positivt i det sammanhanget.

Samtidigt – blir krig bättre om det är kvinnor med och skjuter? Blir idén om att upprätthålla makt och kontroll över territorier genom hot om militärt våld bättre om det också finns kvinnor bakom vapnen? Borde inte istället hela #metoo-rörelsens inträngande rapporter från vardagens slagfält få fler att skärskåda hela konstruktionen nationalism-militarism-manlighet? Borde inte kriget mot kvinnorna (WHO:s term för den globala situationen när det gäller mäns våld mot kvinnor) stå högst upp på den säkerhetspolitiska agendan och leda till helt andra satsningar än militär kapprustning? Borde inte det vara en prioriterad fråga för jämställdhetsministern?

Sveriges ”feministiska regering”, med stöd av samtliga (!) partier i riksdagen, har dessvärre helt fastnat i den patriarkala föreställningen om män som beskyddare av kvinnor och barn och av territoriet/nationen med vapen i hand. Kopplingen mellan våldet i vardagen (mäns våld mot kvinnor, våld i namn av heder, mäns våld mot andra män) och våldet i de internationella relationerna finns inte i regeringens politik.

Den feministiska utrikespolitiken ska främja flickors och kvinnors rättigheter genom att kvinnor ska få ta plats runt de bord där fredsavtalen förhandlas. Det är förstås bra men ännu bättre vore det väl att lyssna på kvinnors gemensamma krav på frihet från våld, i alla dess former!

Klimatförändringarna är vid sidan av risken för kärnvapenkrig det mest omfattande hotet i dag och är helt sammanvävt med de andra hoten mot mänsklighetens och naturens framtida existens. Förstörelsen av våra skogar, där grunden för livet i form av biologisk mångfald finns, utarmningen och förgiftandet av våra jordbruksmarker och inte minst den inre kolonisationen med ökande ojämlikhet mellan stad och land, har fört oss förbi gränserna för vad ekosystemet tål. Samma utveckling ökar också risken för kommande pandemier. Ingen tvekar längre om att detta kommer att föra med sig oerhörda påfrestningar för våra samhällen i framtiden.

Den tunna hinnan runt jorden som kallas biosfär måste vårdas med ömhet. I dag förbrukas och förstörs denna i snabb takt trots att vi själva är en del av den.

Mänsklig säkerhet och antimilitarism är det feministiska svaret på det patriarkala våldet. Jag skulle önska att Sveriges feministiska regering såg det. Det skulle få konsekvenser. Både för vapenexporten och det inhemska försvaret. Det kräver omställning, omrustning och omfördelning av både makt och ekonomiska resurser.