Anna Ardin väntade i tio år på att Julian Assange skulle ställas till svars juridiskt. Under tiden dömdes hon i ett globalt mediedrev. Nu hoppas hon att uppmärksamheten hon får för sin bok – som bemöter påståenden om vad som hände i hennes sovrum, vilka åsikter hon har och varför hon gick till polisen – ska ge även andra möjlighet till upprättelse.
När uppgiften om att Julian Assange anhållits i sin frånvaro, anklagad för sexualbrott, publiceras i Expressen den 20 augusti 2010 börjar konspirationsteorier florera omedelbart och globalt. Anna Ardin blir överrumplad och gör ett uttalande i Aftonbladet – ett försök att motverka drevet. Det får helt motsatt effekt, och hon bestämmer sig för att hålla tyst tills rättsprocessen är över.
Några dagar efter att hon trätt fram i TV4:s Kalla fakta med sin berättelse och en dag efter att den publicerats i boken I skuggan av Assange (Bazar förlag) intervjuar jag Anna Ardin via videosamtal. Samma kväll medverkar hon i ett avsnitt av Carina Berglunds talkshow. Intresset för vad hon har att säga är med andra ord stort.
Hur känns det att ta bladet från munnen?
– Jag har haft det i åtanke nästan från början, men de senaste två åren hade jag bestämt mig. Så jag har haft lång tid på mig att tänka. Sedan har jag varit väldigt förberedd på att det ska bli ett hatdrev, men det är en enorm skillnad nu. Nu har jag en helt annan typ av stöd. Det är väldigt förvånande. Debatten vände på en femöring med Kalla fakta, precis på samma sätt som i Bjästa-fallet.
– Det är fantastiskt att det går att få upprättelse som en enskild, men jag vill inte att det ska stanna där. Jag vill att det faktiskt ska bli en förändring.
Varför nu?
– För att den juridiska processen var helt avslutad. Det var då som vi började med slutprocessen att skriva klart boken. Jag visste att fallet var helt preskriberat och att jag inte skulle få någon möjlighet att lägga fram vittnesmål, bevisen, och allt det här som är sekretesstämplat, framför en rätt.
Många påstår att de har läst förundersökningsprotokollet, men det finns inte tillgängligt. Vilket är ett av många hinder som Ardin menar står i vägen för sanningen. I sin bok redogör hon för inkonsekvenser, gråzoner och juridiska såväl som mediala turer. Nu hoppas hon att debatter och samtal ska kunna präglas mer av nyanser, ”inte bara tvärsäkerhet åt vare sig det ena eller andra hållet”, men också att fler som har utsatts ska känna upprättelse.
– Väldigt många har hört av sig och en kvinna uttryckte sig såhär: ”Din upprättelse är min upprättelse.” Det var så himla fint, för det är precis det som jag har velat visa, att det går att komma vidare med sitt liv, det går att lära sig leva med övergrepp och hat.
En kvinna som hör av sig och har varit med om betydligt värre saker än Ardin säger att hennes berättelse gör det möjligt att prata om hur skuld läggs på offret, och hur det är att inte bli trodd. I kvinnans fall var övergreppet så brutalt att ingen trodde att det kunde vara sant och ingen ville befatta sig med det.
Något som är svårare att diskutera enligt Anna Ardin – men som hon ändå vill använda medieuppmärksamheten till – är förövarens rättigheter.
– Jag tror att en mer nyanserad bild av förövare är väldigt viktigt. Det blir väldigt lätt prat om att lägga skulden där den hör hemma, på förövaren. Och jag vill inte ha mer skuld kring sexualitet eller sexualbrott, jag vill ha mindre skuld. Sedan är det klart att skulden är förövarens och inte offrens, men inte bara förövarens.
Upprättelse för förövaren
Ardin anser att skulden också hör hemma hos samhället i stort, som låter maktmissbruk ske. När förövare får komma undan med små saker eskalerar det. Återigen tar hon exemplet Bjästa:
– Det är så illustrativt att killen erkänner och sedan får han press från omgivningen att inte erkänna, för det kostar dem något att han erkänner. Man vill ju inte vara bror eller mamma till en förövare för då har man själv gjort något fel, och att då kräva mer skuld på förövaren eskalerar ju snarare problemet än att bidra till lösningen.
En av alla som hört av sig sedan Anna Ardin gick ut i offentligheten är Ulf Lundell.
– Han skrev i ett mejl att han tycker jag är jordens coolaste tjej. Det var väldigt fint för han har tidigare beskrivit hur han har fått trauma av att vara förövare i en händelse när han var ung, som i princip var en gruppvåldtäkt. De hetsade varandra och tjejen blev väldigt traumatiserad, men det är också ett trauma för honom att han var en sådan person, att han blev det. Det är samma med våldtäktsmän i krigets Kongo, som vittnar om hur de hanterar traumat genom att förtränga det, förneka det, håna offer.
Anna Ardin talar eftertänksamt. Hon vet att det finns risk för misstolkningar, men är angelägen att ta tillfället i akt för att att borra vidare i vad hon kommit fram till.
– Det är inte så enkelt som att säga att det är en förövare som har vunnit på det här, som har skuld och ska spärras in, och ett offer som är en ängel. Män som har varit förövare, och det är ju ganska många, måste få utrymme att reflektera och komma vidare. Vi behöver möjlighet till upprättelse även för förövare, men inte genom att ursäkta deras brott utan genom att ge dem chansen att ta ansvar för det de har gjort. Utrymme att förstå vad de har gjort. Reflektera över sina egna trauman.
Men så länge ansvar inte utkrävs riskerar talet om gråzoner och nyansering att tolkas som bagatellisering. Vad krävs för att övergreppen inte ska sopas under mattan?
– Om vi ska ta de här brotten på allvar, och inte bara avskriva dem så snabbt som vi gör, måste vi inse att våldtäkt är en del av vår kultur och inte ett undantag från hur vi har våra könsroller eller hur vi beter oss mot varandra i samhället. Maktmissbruk förekommer, och det är ett större problem än bara enstaka händelser i ett sovrum eller var övergreppen nu sker.
Att drevet blev så stort i Anna Ardins fall har mycket att göra med maktförhållanden.
– I vår situation hade han väldigt stor makt över mig och över debatten, men i samhällets ögon sågs han som en utmanare av makten. Då blir det väldigt svårt att förstå lagren av makt, för man vill ha mycket enklare berättelser. Han är hjälten och alla som säger emot blir förövare. Det var väldigt svårt att få folk att förstå att han är både och. Folk ursäktar hans brott, folk tycker att han har rätt att bete sig så. Det går inte att förklara på en tweet när vi inte har ett språk för att prata om det här, när vi inte har pratat om det förut.
Enorm folktribunal
Istället har Anna Ardin utmålats som en förövare. När drevet stormade som värst skrev hon en lista till sin blogg över alla sina brott, men publicerade den inte. Att kalla mediedrevet mot henne årtusendets smutskastningskampanj är inte helt missriktat anser Ardin:
– Om vi tittar tusen år tillbaka i tiden, så är det så här mycket politik har förts, genom folktribunaler och häxjakter. Nu har vi inte dödsstraff och det juridiska systemet fungerar inte enligt Flashbacks patriarkala logik. Så det juridiska systemet har skött sig bra i det här, försökt ta reda på sanningen och vittnesmålen. Men om den juridiska processen skulle fungera på det sättet som de här nätkrigarna tycker så skulle vi ha haft häxprocesser.
Alla medier har inte klarat att hålla rågången. Som exempel berättar Anna Ardin om ett avsnitt av SVT Debatt om sexualbrottsanklagelserna mot Assange, där olika människor skulle tycka till om han var skyldig eller inte. Fokus blev inkonsekvenser i hennes beteende.
– Det var ingen diskussion om min klädsel som brukar vara det klassiska exemplet när man letar fel hos offret, men man letade i allting annat.
På Flashback finns trådar som diskuterar Anna Ardins psykiska hälsa, sexuella preferenser och hur hon var som barn. Män hon aldrig träffat påstår att de dejtat för att ge sina spekulationer ett sken av trovärdighet.
– Smutskastning har det definitivt varit, men jag ser det väldigt mycket som en enorm folktribunal, där många har spridit grejer som de kanske trott har varit sanna.
Flera av de som vittnade om sexuella övergrepp under #metoo-hösten har blivit dömda för förtal. Har du övervägt att stämma någon av de som har försökt svärta ner dig för förtal?
– Ja, det har jag gjort. Jag har polisanmält flera, och det har inte gått vidare. Claes Borgström (Anna Ardins juridiska ombud, som inte längre är i livet, reds anm) tyckte att vi skulle gå vidare civilrättsligt kring förtal och inte minst kring Julian själv.
– I #metoo-rättegångarna var det enstaka påståenden från offren som fälldes. I mitt fall har det varit en organiserad, betald kampanj, där Julian har anlitat pr-byråer och andra personer som officiellt haft i uppdrag att smutsa ner mitt rykte, och säga saker som är sanna eller inte sanna i syfte att sänka min trovärdighet.
Ändå kom de i slutänden fram till att utsikterna var små att komma någonstans rättsligt.
– Jag tror att det är lättare att få ett sexualbrottsoffer fällt för förtal än vad det är att få en förövare fälld för förtal. Jag tror faktiskt det och det är tragiskt.
Samtidigt ser Anna Ardin något positivt med rättegångarna om förtal.
– Sexualbrott ska inte avgöras i folktribunaler. I flera av fallen har det handlat om att männen ska utsättas för skamstraff i media. Både offer och förövare straffas hårt, men alla de som underlättat och ursäktat brotten går helt fria. Offer har rätt att bli hörda och berätta sina berättelser, men jag tycker inte att vi ska ha mediala skamstraff som ersättning för ett juridiskt straff.
Det gäller även Assange:
– Han har baktalats något fruktansvärt både kring övergreppet och sin person. Det är inte värdigt ett samhälle, men samtidigt är det ännu mer fel att offer straffas för att de berättar sina historier, för vi behöver få upprättelse när det juridiska systemet inte kan hantera det här, när förövarna fortsätter att förneka och baktala och inte ta ansvar för det de har gjort.
– Det är svårt att göra den balansgången när det finns så stora intressen att haka på i drev mot både offer och förövare. Ett drev mot Julian Assange hjälper ju inte mig det minsta. Det blir snarare så att människor vill ta avstånd från mig också. Det jag vill är att han ska få utrymme att prata om sin egen skuld, förstå vad det är han har gjort.
Mattan rycktes undan
Ett starkt inslag i Kalla fakta är när barndomsvännen Somar Al Naher vittnar om hur Anna Ardin förändrats av det hon utsatts för. Boken skildrar hur Al Naher släpper allt och följer med när Ardin tvingas gå under jorden på grund av mordhoten.
– Jag blev plötsligt en behövande, jag blev utsatt, mattan rycktes undan, jag hade ingenstans att bo till exempel, berättar Ardin. Och jag kunde inte jobba, hade inga pengar. Det blev så mycket på en gång, och jag behövde folks hjälp. Hjälp att hantera media. Det blev tydligt hur lätt det är att hamna i misär. Jag upptäckte att jag hade mycket mindre nätverk och resurser än vad jag trodde.
– Det var väldigt jobbigt, men i efterhand väldigt ögonöppnande att förstå hur sårbara vi är som människor och hur extremt beroende vi är av varandra, men också av organisationer som kan göra det här opersonligt. Att det är lättare att gå till kyrkan och få stöd av personer som inte behöver ta det personliga ansvaret för mig dygnet runt. Det blir för mycket för många.
– Jag känner mig så privilegierad i att jag hade personer som gjorde det, som Somar till exempel, som tog tjänstledigt i två veckor och bara följde med mig. Jag tror att det är många som faktiskt inte har den typen av vänner.
Samtidigt fanns det andra som sade sig vilja hjälpa men inte ställde upp när det väl gällde, och det var inte alltid meningsfränder som var snabbast att kavla upp ärmarna.
– Världen ser inte riktigt ut som du tror att den gör. Innan det här tänkte jag att vänstern är den goda sidan och högern är den onda. Nej. Det var inte så. Systerskap, rättssäkerhet och sanning skär på en annan dimension än höger och vänster.
I ett skede kom Julian Assange med ett förlikningserbjudande via sina advokater, som gick ut på att Anna Ardin skulle ta tillbaka sitt vittnesmål för att undgå smutskastning.
– Jag är otroligt glad att jag inte gjorde det, att jag inte vacklade. Nu finns det upprättelse för mig. Jag har stått på mig även när det inte gick. Rättssystemet stöttade mig genom att driva rättsprocessen. Jag kände inte att jag kunde backa för att de var tydliga, och jag tog inget tillbaka, jag bad inte om ursäkt, jag accepterade inte att bli anklagad för de olika brotten som jag blev anklagad för och det hjälper mig nu. Det hade inte hjälpt att backa, jag hade inte sluppit smutskastningen, även om de sa det.
Offrets ansvar
Inkonsekvenser som Assanges försvarare har lyft fram genom åren, bland annat ett par uppmärksammade tweets som Anna Ardin hade försökt radera, finns nu med i boken.
– Jag har inte förnekat dem och inte heller bett om ursäkt för dem. Jag raderade de där tweetsen för jag ville inte förknippas med det här. Det var ett sätt att mörka. Jag ville inte stå för att jag hade blivit utsatt för ett övergrepp. Men jag kan stå för att jag kände så, nu. Jag bjöd hem honom. Det finns ingen dubbeltydighet i det, att jag gick med på vissa saker som anses vara mina fel. Det är ju så i alla övergreppssituationer att även offret är en människa, som ibland känner att hon eller han har bidragit till situationen, försatt sig i situationen.
– Man får höra det väldigt mycket, att man själv bär skuld eller att förövaren har det svårt, eller har ett psykiskt problem, att man ska spara hans känslor eller hans viktiga arbete. Jag har inte det ansvaret, det är inte mitt ansvar att skydda honom. Men Michael Jacksons offer säger ju det ocksåi dokumentären Leaving Neverland, ”jag ville inte vittna för jag ville inte utsätta honom för det här”.
– Det är väldigt många offer som tar det ansvaret. Samhällets drev mot förövarna tvingar ofta offret att ta det ansvaret. Och det ska inte vara så, men det är heller inte vårt fel. Vi måste ha rätt att vittna och omgivningen måste stötta oss i att inte missbruka våra berättelser på det sättet.
Vilka felaktigheter som fortfarande sprids har känts viktiga för dig att bemöta?
– Dels att mina motiv till att gå till polisen skulle vara något annat än övergrepp, det är bland det viktigaste. Felaktiga detaljer i hur övergreppet gick till och att det inte skulle finnas bevis har också varit ganska viktiga. Sedan har det varit väldigt mycket felaktigheter kring vem jag är och vad jag tycker. Att jag vill skada Wikileaks, och att jag skulle vara köpt av USA till exempel. Flera av de felaktigheter som förekom tidigt i debatten i Sverige och avfärdades ganska snabbt finns kvar internationellt. Det blir väldigt svårt att komma vidare i debatten när grundläggande fakta är fel.
FN:s särskilda rapportör om tortyr, Nils Melzer, har tagit parti för Julian Assange och hävdat att sexualbrottsanklagelserna var fabricerade i officiell brevväxling med den svenska regeringen. Feministiskt perspektiv intervjuade Melzer, som visade sig ha byggt hela sitt ställningstagande på Assanges egen pr-kampanj.
– På ett sätt var det väldigt fint att Meltzer kom med sitt brev innan boken var klar. Han har ju samlat väldigt mycket av de konspirationsteorier och felaktigheter som finns, de som har tagits lite mer seriöst.
I vänsterkretsar har högprofilerade debattörer som John Pilger, Noam Chomsky och Michael Moore lagt mycket energi och kraft på att ärerädda Assange. Samtidigt satt Chelsea Manning, källan till det material som USA vill ha honom utlämnad för att ha läckt, isolerad i ett högsäkerhetsfängelse för att hon vägrat vittna mot Wikileaks.
– Det är den personen som tagit riskerna från början, och som också varit modig och sagt ”okej gjorde jag fel, jamen fängsla mig då”. Inte låst in sig och smitit och anklagat en tjej i Sverige för att vara skuld till alltihopa. När hon satt i fängelse var var de då? Det blir så tydligt att de är hycklare.
Anna Ardin har delvis skrivit boken med en internationell publik i åtanke. Hon har skaffat sig en agent och det lutar åt att boken kommer ut på flera språk.
Hur förbereder du dig för det?
– Det har varit mycket internationell uppmärksamhet, men det är väldigt tydligt att det är den svenska debatten som påverkar mig mest. Mina vänner och personer jag träffar i min vardag, de följer den svenska debatten. Men det finns inga vattentäta skott såklart. Massor av journalister har hört av sig och journalister från andra länder har kommit hem till mig också.
– Sedan är det klart att de juridiska systemen ser annorlunda ut. Vi är ganska säkra på att det inte finns några möjligheter till förtalsdom i Sverige men förtalslagstiftningen kan ju se annorlunda ut i andra länder. Det kommer dröja minst ett år innan den kommer ut på något annat språk. Då kommer jag ha förlag i de länderna ifall det blir diskussion och jag hoppas att boken kan vara ett stöd för människor som försvarar kvinnors rättigheter.
Du börjar boken med att tacka varenda feminist. Varför var det viktigt?
– Jag tror inte att jag hade överlevt det här om det inte hade funnits människor som står upp för kvinnors rättigheter, även utan att de visste detaljerna i vad som hände. I början var det flera som gick ut och sa väldigt kraftfullt att vi vet inte vad som hänt, och därför kan vi inte säga att vi vet vad som har hänt. Och det blev ett väldigt starkt stöd. Det var inte två sidor där en sa att han var oskyldig och en annan som sa att han var skyldig, utan den ena sa att han är oskyldig och den andra sa låt oss ha en process om det här. Det var helt rätt och det var vad jag ville också.
Vad har du för råd till andra som söker upprättelse eller hamnar i ett drev?
– Att inte be om ursäkt. Att inte backa. Det är så många som har krävt att jag ska be om ursäkt.
