”I våra unga demokratier har arméerna haft väldigt lite hänsyn till de folkvalda och gått in i de olika parlamenten och tagit politiker till fånga.” Stormningen av Kapitolium påminner Ana Valdés om liknande bilder av politiskt våld i Latinamerika.
Jag ser bilderna från attacken mot Kapitolium i USA, den 6 januari 2021, och det påminner mig om bilderna från den 11 september 1973, när armén tog över presidentpalatset i Santiago de Chile. Där fanns en president, Salvador Allende, som valde att ta sitt eget liv. I USA fanns en president, Donald Trump, som hade sammankallat sina anhängare men nu valde han att gömma sig i Vita husets säkerhet. Det var hans anhängare som fick stå på barrikaderna.
Att bilderna var så chockerande berodde på att vi, latinamerikaner, är vana vid sådana bilder. I våra unga demokratier har arméerna haft väldigt lite hänsyn till de folkvalda och gått in i de olika parlamenten och tagit politiker till fånga. Många av dessa militärer är utbildade i USA och har förberetts för att kriga mot kommunister och dissidenter av alla slag, från fackföreningsledare till aktivister från vänster. Men ingen har varit tränad att bekämpa högerkrafterna eller nynazisterna. Därför kunde 8 000 Trump-anhängare ta Kapitolium som gisslan den 6 januari.
Sedan valet i USA i november har signalerna från Latinamerika varit blandade. Kontinentens största länder, Mexico och Brasilien, har varit mycket sena med att önska president Joe Biden framgång. Både Mexicos president Manuel Lopez Obrador och Brasiliens Jair Bolsonaro har varit tysta och oroliga.
I Bolsonaros fall är detta konsekvensen av hans beundran för Trump och skepticism mot Biden, som har hotat med sanktioner om han fortsätter att tillåta skövlingen av Amazonas. Bolsonaro har förlorat en stor allierad och han har upprepat president Trumps påstående att valet var uppgjort och att han har blivit bestulen.
I Lopez Obradors fall är det svårare att förstå hur presidenten i ett land som Donald Trump alltid behandlat illa och vars invånare han ser på med förakt och misstänksamhet, har varit så tyst. Han förklarade att han inte ville lägga sig in USA-valet eftersom den mexikanska författningen inte tillåter landet att lägga sig i ett annat lands inre angelägenheter. Han ville vänta tills valet hade gått igenom alla lagliga instanser innan han kunde hälsa segraren.
Andra ledare, som Nicolas Maduro i Venezuela, har hälsat Biden välkommen och förväntar sig att den nya administrationen ska sända andra signaler än de som president Trump skickade. Frågan är om Bidens och Trumps utrikespolitik är så olika. Noam Chomsky sade till mig en gång:
”Ni latinamerikaner är lite blåögda. Ni tror på våra demokratiska politiker. Men du ska komma ihåg att John Kennedy också var en hök. Det var han som godkände den misslyckade invasionen av Kuba i Grisbukten och det var han som skickade CIA-agenter förklädda till biståndsarbetare till både Latinamerika och Afrika.”
Trump förhandlade med den förre argentinske presidenten Mauricio Macri om att bygga nya amerikanska baser i regionen. Nu återstår att se vad händer med dessa framtida geopolitiska projekt. Detsamma gäller invandringspolitiken. Biden har lovat att det ska bli slut med ensamma barn instängda i tält vid gränsen.
Vi väntar med spänning på Biden men vi är vana att vara misstänksamma med vad vi får från USA.
