Kanske har det redan skrivits tillräckligt om Göran Lambertz. Ändå kan jag inte släppa detta fall som så smärtsamt påminner om oss att vi fortfarande lever i ett gubbigt patriarkat och att #metoo-revolutionen måste fortsätta med oförminskad styrka.

Lambertz är ytterligare en man med makt som rättsväsendet inte rår på. Han är en av alla dessa män med makt som kallt litar på att medier och samhället i stort håller honom bakom ryggen. Han räknade också kallt med att rättsväsendet skulle frikänna honom och insisterade på att medierna skulle skriva ut hans namn under utredningen.

Han visste säkert också att han hade statistiken med sig. Bara 3 procent av anmälda våldtäkter leder till en fällande dom. Lambertz visste att ord skulle stå mot ord och att han hade ett gigantiskt övertag gentemot den anmälande kvinnan.

Ändå räckte varken övertaget eller frikännandet för Lambertz. Bara några timmar efter att han släppts ur häktet höll han en uppsluppen presskonferens där han fullständigt hängde ut och smutskastade kvinnan. Medier som SVT och Expressen sände live. Var var plattformen för kvinnan, undrar jag. Var var presskonferensen med kvinnans advokat, med representanter för kvinnojouren, med systrar, för att väga upp Lambertz medieutrymme?

Sanningen är att samtidigt som Lambertz höll hov satt kvinnan i en bil påväg till ett skyddat boende, eftersom hon utsatts för så mycket hot och hat att polisen bedömt att hon inte kan bo kvar i sitt eget hem.

Inte heller detta räckte för Lambertz. Förutom att han stämt staten på en miljon kronor för att polisen gjort sitt jobb och häktat honom – har han också anmält kvinnan för falsk tillvitelse. Samtidigt är förtalsåtal är en allt vanligare antifeministisk strategi som män med makt och resurser använder sig av när kvinnor berättar sin version. Budskapet är övertydligt: den som vågar tala, hon som vågar bryta tystnaden ska straffas.

Fallet med Lambertz visar att också i Sverige ger samhället fortfarande en fristad för uppburna män som anklagas för våldtäkt. Vi har tidigare sett det med Woody Allen, Roman Polanski, Dominique Strauss-Kahn, Julian Assange. Alltid finns det män och medier som kommer till deras försvar. Och alla kan inte vara som Adèle Haenel som reser sig upp och stövlar ut från Frankrikes prestigefyllda César-filmgala när hon konstaterar att våldtäktsmannen Polanski får pris för bästa regissör.

Det senaste året har Frankrike skakats av en våg som äntligen ifrågasätter mäktiga (och/eller ”briljanta”) mäns rätt att förgripa sig på kvinnor, flickor, och pojkar. Det handlar om de uppmärksammade männen Gabriel Matzneff och Olivier Duhamel. Män som våldtagit eller inte tvekat inför att förgripa sig på och sexuellt utnyttja barn respektive tonåringar – och ändå under så många år hållits om ryggen av sin omgivning.

De som sätter sig upp mot dem, de som vågar bryta tystnaden och synliggöra övergreppen måste vara solida som berg för att palla vågen av ifrågasättande och fördömanden. Och de flesta av oss är ju inte solida som berg – och poängen är att vi inte ska behöva vara det heller.

Vi ska inte heller behöva vara rädda för att drabbas av de förtalsåtal som vi ser runtom i Europa, USA och i Sverige, efter den första #metoo-vågen. Det enda som kan stoppa backlashen som försöker slå emot oss när vi tar feministiska kliv är det feministiska systerskapet. Det är ovärderligt – i alla sina former.

Men vi måste också ställa krav på rättsväsendet. Oddsen är redan tillräckligt emot den som anmäler. Vi kan inte ha ett rättsväsende som – inte nog med att det inte rår på förövarna – dessutom tystar och straffar kvinnorna som anmält!