I dag är Haga i Göteborg en stadsdel med många bostadsrätter och coola kaféer som serverar acaibowl, hälsoshot och avocado på surdegsbröd. En plats där nyliberalismen fått fäste.
När jag föddes 1980 var Haga centrum för urban alternativkultur och politisk aktivism. Här skapades Folkets bio, musik- och allaktivitetshuset Sprängkullen, missbrukarorganisationer och många politiska grupper hade sina lokaler i stadsdelen. Samtidigt ville kommunens förvaltning riva hela Haga, som ansågs vara samma sorts ruckel som Klara i Stockholm, och det var grävskopor beredda i varenda gathörn.

En skulle kunna tro att det var dessa politiska strider som formade mig, jag som nu är gruppledare för Vänsterpartiet i riksdagen, men min familj var inte med. Vi tillhörde det Haga som också var den tidens utsatta förort. Det var noll förtroende för politiken i mitt hem, särskilt för det etablerade politiska systemet. För oss var rivningarna och husockupationerna snarare ett uttryck för vår maktlöshet. Vi saknade ibland pengar till hyran. Att förändra samhället var omöjligt. Vi betalade ett högt pris för klassamhället.

På 80-talet började det komma flyktingar till Göteborg, och med dem kom rasismen. När jag hörde glåporden mot de nya kamraterna fick jag min första politiska kompass. Jag sa emot, regerade på det jag såg och det jag upplevde, men det fanns inget teoretiskt perspektiv än, jag hade inga verktyg. Det blev en ensam kamp. I skolan låg jag inte på topp och i åttan hoppade jag av för att jobba på en bilverkstad.

Jag blev gravid som 16-åring och då kom vändpunkten. Först när jag fick min dotter gick jag gymnasiet. Jag själv hade inte kunnat motivera mig till det, men mina barn gav mig styrkan. Då fanns också ett samhälle som ville att jag skulle lyckas. Från att ha varit en problemelev blev jag en A-student, men det skulle dröja ända tills jag var 30 år innan jag tog mod till mig och organiserade mig partipolitiskt.

Jag läste statsvetenskap med inriktning ekonomi och juridik på universitetet, och var en sån där som jämnt pratade politik på raster och fester, men stod vid sidan av och kommenterade och tyckte saker. Till slut sa en kompis till mig ”Nu räcker det Maj, nu måste du in i politiken, nu får du ta steget”.

När jag väl gått med i Vänsterpartiet ledde det först till en existentiell kris, jag överdriver inte, det var så det kändes. De hade ju haft fel, min omgivning och mina gamla vänner. Här fanns det ju visst en massa engagerade människor som var beredda att jobba hårt för att förändra samhället!

När jag träffar unga människor i det vi kallar utsatta förorter i dag och de säger: ”Ni tror inte på mig, ni tror inte att jag kan” så känner jag igen mig. Precis så kände ju jag.
Jag vill säga till dem: jo, vi är många som tror på dig och du kan! Samtidigt är jag medveten om att marknadssamhället har smalnat av de sista gliporna för dem som är som jag var då. Jag är också vit, kan språket, det är en stor skillnad, men det finns också stora likheter mellan den jag var och de som i dag har så svårt att känna nån tillit och framtidstro.