Hur ska våldsprevention egentligen förstås? En ny studie från USA lyfter fram betydelsen av intersektionella perspektiv, reparativ rättvisa, och att formulera inte bara vad vi vill förhindra, utan också vad vi är för.

Våldsprevention har kommit att diskuteras alltmer i Sverige. Det intresserar både feministiska organisationer och kommuner, regioner och stat. Alla feminister kan nog glädjas åt att tid och kraft läggs på förebyggande insatser mot våld i nära relationer. Men vilka underliggande perspektiv präglar egentligen det våldspreventiva arbetet?

Internationellt finns en växande kritisk diskussion av hur våldsprevention kan bidra till samhällsförändring. Ett viktigt tillskott till debatten är Sexual citizens, en stor studie av sexuella övergrepp bland studenter vid Columbia-universitetet i New York, författad av folkhälsovetaren Jennifer S Hirsch och sociologen Shamus Khan. Boken bygger på en stor mängd intervjuer och deltagande observationer utförda av ett team av forskare.

Från genus till intersektionalitet

Hirsch och Khan undersöker sexuella övergrepp bland universitetsstudenter. De finner att merparten av övergreppen begås av män mot kvinnor, men också att övergrepp förekommer i samkönade relationer, och i vissa fall också begås av kvinnor mot män. Det blir därför lätt missvisande att förstå det sexuella våldet enbart som en fråga om mäns våld mot kvinnor, menar författarna. Heterosexuella script och normer om manligt och kvinnligt behöver synliggöras, men faktorer som ras, klass, plats och ålder visar sig också vara viktiga.

I det amerikanska universitetssystemet fördelas studentboenden utifrån ålder och kön. Boenden för kvinnliga studenter får inte servera alkohol, vilket placerar en viss makt hos de manliga studenterna. Äldre studenter har samtidigt tillgång till bättre rum än de yngre, vilket ger dem ett maktövertag.

Vita studenter från den övre medelklassen dominerar universitetsmiljön, vilket gör det lättare för studenter som passar in i den normen att känna sig hemma och möta likasinnade, medan andra studentgrupper kan föredra att orientera sig mot platser utanför universitetsmiljön. Svarta manliga studenter är plågsamt medvetna om rasismen och riskerna med att bli anklagade för övergrepp, och hittar strategier som att verkligen se till att spela in samtycke på sin mobil i förebyggande syfte.

För att undvika risken att arbetet mot våld samtidigt reproducerar andra makthierarkier – tex rasism eller heteronormativitet – behövs därför ett bredare intersektionellt perspektiv. Detta har lyfts fram av sociologer som Keith Pringle på 1990-talet, och Tal Peretz som studerat vad som händer med antivåldsarbetet i mötet med olika grupper av män, såsom homosexuella män och muslimska män.

På ett liknande sätt menar Hirsch och Khan att det våldspreventiva arbetet behöver överge en alltför statisk modell som enbart förstår våld i nära relationer som en effekt av genus – och lyfter istället fram en mer intersektionell och situationsbunden modell som kan fånga upp dels maktdimensioner som ras, klass, ålder och sexualitet, men också hur olika situationer och den sociala organiseringen av platser får betydelse.

Från vad vi är emot till vad vi är för

Begreppet ”våldsprevention” är inriktat på vad vi är emot – våld i nära relationer. Med våld menas i dessa sammanhang ofta inte enbart fysiskt våld, utan även en rad andra former av kränkande, nedvärderande eller hotfulla handlingar. Men vad är det för något vi är för? Hirsch och Khan menar att det saknas ett vettigt språk för vad våldspreventionen syftar till att åstadkomma. De utvecklar därför ett förslag som består av begreppen sexuella projekt och sexuellt medborgarskap.

Ett sexuellt projekt handlar om vilken betydelse sexualitet har för den enskilda individen. Människor har sex av en massa olika anledningar. Det kan handla om närhet och intimitet, sexuell njutning, men också om social status eller om att skaffa sig olika erfarenheter, menar författarna. När det gäller sexuella projekt behövs en liberal inställning: alla har rätt att definiera själva vilken betydelse de vill att sexualitet ska få ha vid en given tidpunkt i sina liv.

Sexuellt medborgarskap, å andra sidan, handlar om att alla ska tillerkännas rätten till sina egna sexuella projekt. Detta handlar om att skapa en medvetenhet om allas rätt att få uttrycka sin sexualitet och få den respekterad. Detta anknyter till frågan om samtycke. Hirsch och Khan menar att samtyckesdiskussion är viktig men att den också har sina begränsningar. Samtalet behöver lyftas till en högre nivå, som inte enbart handlar om vad som sker mellan två konkreta personer.

Hela samhället, inklusive skola, föräldrar, religiösa sammanhang och idrottsföreningar, är med och formar föreställningar om sexualitet – och alla kan spela en viktig roll i att utveckla ett sexuellt medborgarskap för alla. Att ha en kort kurs om vikten av samtycke som en del av introduktionsdagen när man börjar på universitetet är därför inte tillräckligt, utan det behövs ett mer långsiktigt arbete med bland annat bra sex- och samlevnadsundervisning redan i grundskolan.

Från straff till försoning

En annan fråga som Hirsch och Khan diskuterar är hur förövarna bäst ska hanteras. En rättslig hantering är kanske det uppenbara, men faktum är att feminister länge kritiserat rättssystemens förmåga att hantera frågor om våld i nära relation och om sexuella övergrepp på ett bra sätt. Att anmäla ett övergrepp till polisen innebär att en process initieras där parterna ställs mot varandra och skärskådas.

Många offer har upplevt rättsprocesser som en förlängning av kränkningarna där deras erfarenheter och karaktär ifrågasätts. Samtidigt har förövarna allt att tjäna på att förneka sitt ansvar, istället för att erkänna vad de gjort och be om ursäkt, framhåller författarna. Att dömas för sexualbrott kan få stora konsekvenser, och ibland vill kanske offren mer få upprättelse, erkännande och en ursäkt, än att personen hen kanske haft en relation med blir straffad i domstol och får en stämpel för livet.

En alternativ väg är det som kallas restorative justice, på svenska ibland kallat reparativ rättvisa eller medling. Syftet med detta är att hitta en hantering av övergrepp efter att de skett, som fungerar bättre för både offer och förövare. Diskussionen är påtaglig i USA, där det finns en utbredd misstro mot hur rättssystemet fungerar diskriminerande och i oproportionerlig utsträckning spärrar in svarta män.

Särskilt men inte enbart inom antirasistisk feminism finns därför en kritik av hur vissa former av feminism allierar sig med en förtryckande statsapparat, och begrepp som carceral feminism har skapats för att beskriva en sådan hårdare-straff-feminism. Hirsch och Khan menar att det inte är en fråga om antingen det ena eller det andra.

I vissa fall är det uppenbart att övergrepp begåtts med ett tydligt uppsåt och då behövs den rättsliga hanteringen. Men i andra fall är kanske inte förövarna lika medvetna om hur offret upplevt situationen. De ger exempel på intervjupersoner som först i efterhand insett att deras agerande varit fel, och som själva tycker att det är hemskt när de får en annan blick på situationen.

Sexual citizens är en välskriven och läsvärd bok som baserar sig på en stor, gedigen empirisk studie. Även om den utspelar sig i en amerikansk kontext som delvis skiljer sig från den svenska, innehåller den viktiga perspektiv även för den svenska diskussionen: inte minst vikten av ett intersektionellt tänkande och en konstruktiv diskussion om vad antivåldsarbetet är för, inte bara emot.