Fly so far berättar om fruktansvärda övergrepp utan sentimentalitet och bidrar samtidigt till att både vända en ensidig bild av Latinamerika och dess ursprungsfolk, konstaterar Pilar Reyes. Filmen har premiär på Tempo dokumentärfestival som inleds på internationella kvinnodagen.
Över 3 000 kvinnor och endast 6 toaletter. Kvinnor dömda till långa fängelsestraff för brott som de inte begått bara därför att de är kvinnor, fattiga, många av dem ättlingar till ursprungsfolken. Hur gör de för att inte brytas ned fullständigt?
Celina Eschers film Fly so far hade kunnat bli ännu ett blottande av ”stackars fattiga, förtryckta kvinnor i ett fattigt land”. Istället berättar den om kvinnornas okuvliga livsvilja, styrka och värdighet. Och om deras orubbliga kamp för rätten till sina liv och till sina kroppar.
Teodora del Carmen Vazquez var 23 år när hon dömdes till 30 års fängelse, anklagad för att ha mördat den livlösa dotter som hon födde ensam på gatan fast hon hade ringt fem gånger till polisen och bett om hjälp att komma till sjukhus. Hennes öde är inte unikt i El Salvador, ett land som fram till 1992 slets sönder av ett 12-årigt krig mellan den rika, USA-styrda vita överklassminoriteten och en folkets armé bestående mestadels av fattiga bönder som hade fått nog av förtryck och orättvisor. Ett post-krigssamhälle, fortfarande högt militariserat, som nu för krig mot kvinnorna. Ett land med gott om män, och även några kvinnor, som rädslan förvandlar till redskap för det utbredda strukturella våldet.
Filmen lyckas berätta om fruktansvärda övergrepp utan sentimentalitet. Den berättar sakligt men låter oss inte slippa undan och distansera oss från känslor. Med vackra, starka, nästan poetiska animerade teckningar tar filmaren oss med varsam hand från åskådarpositionen. Vi kan känna att vi är med där det hände och liksom Teodora håller på att förblöda. Vi bärs genom den smärtsamma berättelsen med hjälp av inflikade fina foton och livsbejakande ögonblick som erbjuder behövliga vilopauser och påminner oss att livet går vidare och att allt är inte mörkt.
Teodoras mor, far och 14-åriga son finns med hela vägen, men har knappt några repliker. Så även andra personer i filmen. Bilderna räcker. Orden kan vara överflödiga ibland och regissören verkar förstå det. Den välavvägda blandningen av text och bild är en del av filmens styrka. Det visuella och det verbala har var för sig sin egen plats, samtidigt som de ackompanjerar och kompletterar varandra. Här finns inte ett ord för mycket eller för lite. Där orden kommer i främsta rummet är de sparsamma, men fyllda med innehåll.
Men varför är fäderna till de dömda kvinnornas barn så fullständigt osynliga? De nämns inte ens i rollen som spermaförare. Så här svarar regissören: ”Dels därför att jag är trött på att se så många filmer gjort av män, om män, där män är huvudpersonerna i historien, i filmerna och i de sociala rörelserna. Men det var framförallt för att respektera kvinnornas önskemål om att inte nämna männen”.
Celina Escher tillägger: ”I min film är kvinnorna huvudpersonerna, det är de som tar plats, gör sig hörda och berättar sin historia”.
Respekten för de det handlar om och en ärlig ambition att ställa sin talang och kompetens till deras förfogande verkar vara regissörens signum.
I alla mina barndomsfilmer var de goda alltid vita och de elaka alltid svarta eller bruna. Och i de flesta utländska filmer om Latinamerika belyses människorna där antingen som enbart offer eller enbart skurkar. Fly so far bidrar till att vända på den bilden, en postkolonial verklighetsbeskrivning där en nyanserad mänsklig mångfald framträder och där det är människorna i den koloniserade världen själva som berättar och bekräftas som subjekt i sin egen historia.
Ursprungsfolken och fattiga kvinnor i Latinamerika står i spetsen för kampen mot patriarkatets brutala övergrepp mot människor och mot allas vår jord. De utsätts för hot, mord, förnedring, enorma orättvisor. Men de står upp, de reser sig igen och igen och fortsätter att värna om livet och kämpa så som de har gjort det under över 500 år. Stackars offer? Långt ifrån. Det uppfattar jag som filmens övergripande budskap. Det gör Celine Eschers första långfilm inte bara absolut se- och tänkvärd utan också till ett bidrag till arbetet för rättvisa, frihet och fred.
Filmen har världspremiär den 11 mars på Tempo dokumentärfestival som är helt digital och pågår 8-14 mars. Därefter kommer den att marknadsföras internationellt, och i den spansktalande världen kommer den att behålla sin titel i original ”Nuestra libertad” (”Vår frihet”).
