Det är djupt tragiskt att för att uppmärksamma en pandemi behöver något hemskt hända. En pandemi som existerat betydligt längre än coronavirus, influensa eller ebola. Fem kvinnor har mördats på tre veckor. Inte för att våld mot kvinnor har skruvats upp i en ny vansinnig spiral. Inte för att män har blivit mer våldsamma.

Våldet har existerat länge och skördar årligen i genomsnitt 16 kvinnoliv. För att det finns män som tror att de får bestämma över andras liv och död, män som leker gud och saknar samvete och känsla av ansvar för andra människors liv, män som tar sig rätten att göra någon annan illa. Och det är möjligt för att samhället är inkapabelt att skydda kvinnor som en utsatt grupp.

En 18-årig tjej i Höör. En ung människa som hade hela livet framför sig. Och som blev berövad det så brutalt och hänsynslöst.

En 44-årig niobarnsmamma i en gångtunnel vid Linköpings resecentrum. Hon var separerad och bodde på skyddad adress. Men blev hittad och dödad för att hennes rädsla inte tagits på allvar.

En mamma i en lägenhet i Huddinge.

En 20-årig nybliven mamma, som blev mördad i sin bostad i Älta, medan hennes tre veckor gamla barn låg och sov i samma bostad.

En 40-årig kvinna, som skulle träffa sin tonåriga dotter, men istället blev misshandlad till döds mitt på öppen gata i Alvesta.

En gemensam nämnare: Alla offer i de fallen är kvinnor, alla som misstänks för brotten är män som haft någon slags relation till de kvinnorna.

En människas liv borde vara det som väger tyngst och betyder mest i alla lägen och omständigheter. Men verkligheten berättar en helt annan historia. I pandemin syns det som är skevt skarpare. Och våld mot kvinnor är en sådan företeelse som syns mer när samhället krisar.

Enligt Brottsförebyggande rådet (Brå) polisanmäldes cirka 83 200 fall av misshandel i landet under 2020. Av det totala antalet anmälda fall av misshandelsbrott mot person 18 år och äldre är 50 procent av offren män och 50 procent kvinnor. Men förhållandet offer-gärningsman är helt annorlunda. Majoriteten av de misshandlade männen blev utsatta av obekanta gärningsmän, samtidigt som 80 procent av kvinnorna misshandlades av bekanta gärningspersoner.

Samma år anmäldes 1 530 fall av grov kvinnofridskränkning och 25 000 sexualbrott, bland annat 10 100 fall av sexuellt ofredande och 9 580 fall av våldtäkt. Av de anmälda våldtäkterna var 4 300 våldtäkter mot barn. Av de anmälda våldtäkterna mot en vuxen begicks 95 procent mot en kvinna och 5 procent mot en man.

Bland de som utsattes för sexuellt ofredande är kvinnor också i majoritet, och gärningspersonerna är i de flesta fallen män. I 33 procent av samtliga anmälda våldtäkter mot vuxna var den utsatta och förövaren i en parrelation, i 2 procent var de närstående, och i 38 procent hade de en annan slags relation.

Ingen borde känna sig otrygg. Sägs det. Men tyvärr stämmer det inte med verkligheten. Många kvinnor känner sig otrygga och hotade. Av en våldsam partner, av inkompetenta tjänstemän, av myndigheter som saknar samarbete och motarbetar varandras beslut. Det finns kunskap om vad som måste göras. På kort och lång sikt.

Kvinnojourer besitter den kunskapen och har lång erfarenhet av den. De borde få en central roll i satsningar mot våldet. Men rättssystemets utveckling släpar efter. Trots att det hörs från alla håll att det råder nolltolerans mot mäns våld mot kvinnor stämmer det inte. I praktiken är det för stor tolerans, och männens berättelser går enkelt hem hos socialtjänsten och i domstolar.

Kvinnor borde slippa gömma sig och utsättas för faran att bli röjda. Deras mänskliga rättigheter behöver säkras och tillgodoses. Det är inte de utsatta som ska begränsas, utan förövarna. Mäns rättigheter får inte väljas framför kvinnors. Statliga insatser måste noga planeras. Det behövs konkreta satsningar, förankrade i erfarenhet och forskning kring ämnet.

Okunskapen om våldets mekanismer och konsekvenser leder till ödesdigra beslut inom rättssystemet. Inte sällan anklagas kvinnor för alienation, och ansvaret för barnens rädsla för pappan läggs på mamman, trots att det är pappan som med sitt våldsamma beteende saboterat relationen med barnen.

De utsatta måste skyddas från ekonomisk utpressning i form av rättegångskostnader när de blir stämda av förövare eller när de krävs att betala vite för något som kallas ”umgängessabotage” för att barn är rädda för pappa. Gärningspersoner ska inte få möjligheten att behålla vårdnaden och kunna kräva den, eller umgänge med barn, genom att stämma sina offer gång på gång eller anklaga för förtal och få skadestånd.

Konsekvenserna av våldet drabbar inte bara samtida generationer utan även de framtida. Vi måste ta på allvar vad den skeva mentaliteten om könsnormer leder till. Dags att granska kvinnosynen i samhället. Det var dags för länge sedan. Förändring är omöjlig om de som styr landet inte bekräftar sina ord med handling. De behöver agera på alla nivåer. Bollen ligger hos dem.