På onsdagen lämnade Jenny Westerstrand in stämningsansökan till Stockholms tingsrätt tillsammans med advokat Ulrika Rogland, vars klients intressen åsidosattes i ett mål som rör människohandel. Förövaren var brottsoffrets egen partner och förundersökningen tog över fem år. Gärningsmannens straff, brottets rubricering och påföljd förmildrades av hovrätten, som vägde in att så lång tid hade gått mellan brottet och att åtal väcktes.

”Kvinnans lidande av samma väntan tillmättes dock inget värde för skadeståndets beräknande. Det sänktes i stället av överinstansen. Ärendet är bara ett i raden av fall där kvinnors liv och lidande inte blir betraktade som adekvata uppgifter när samhällets instanser bedömer hur rättens regler ska nyttjas. Det är oacceptabelt men sätter statens systematiska och ojämlika värderande av kvinnors och mäns liv i blixtbelysning”, skriver Rogland och Westerstrand i en debattartikel i Dagens nyheter.

Hur har det gått med anmälan? Vad hoppas ni den ska leda till?

– Vi hoppas ju förstås att det ska leda till att den här kvinnan får upprättelse, att hon blir betraktad som den rättighetsbärare hon är och ska vara. Sedan hoppas vi att det blir en signal till alla andra kvinnor vars liv och livssituationer inte räknas när rätten och socialtjänsten gör olika bedömningar av hur paragrafer ska tolkas. Just det här att de tänker bort kvinnors lidande som en del av hur samhället ser ut och hur världen rullar fram. Det vill vi sätta ljuset på med den här anmälan, säger Jenny Westertrand, som anser att responsen hittills varit god:

– Vi är glada över att den har väckt uppmärksamhet, och vi märker att kvinnor känner sig väldigt peppade och stärkta av det här. Det är en stor förtvivlan och sorg ute i Sverige för vad de tvingas leva i och har tvingats leva med.

Kan det bli aktuellt att driva fler fall där Sverige inte lever upp till Istanbulkonventionens krav?

– Ja, det kan det. Vi måste ta alla redskap vi har. Det här är ganska stora processer, och vi har jobbat ett tag med de här frågorna. Men vi tycker att läget är skarpt, och höjer tonläget av det skälet. Vi ser absolut att det möjligen kan bli fler ärenden.

Europadomstolens processer kan vara långa…?

– Vi hoppas att hon ska få rätt redan i tingsrätten, att tingsrätten ser att här har Sverige begått ett fel och så får hon den ersättning hon är värd och mer därtill. Hon blev ju av med sitt skadestånd och vi vill att hon ska kompenseras. Då kan vi utifrån den rättspraxis som skapas där börja titta på andra fall. Men annars, skulle det gå i långbänk är det fråga om att vänta i år.

I samband med anmälan har Roks ställt en rad krav riktade till nya jämställdhetsministern Märta Stenevi (MP) som går ut på att säkerställa kvinnors värde och rättigheter i mötet med rätt och samhälle. Bland annat vill Roks se en haverikommission ”kring skandalen med de miljardbelopp Sverige har spenderat på att stoppa mansvåldet samtidigt som ingen förbättring kan skönjas för våldsutsatta kvinnor och barn” och ”en omstart i arbetet mot mäns våld mot kvinnor där vi i kvinno- och tjejjoursrörelsen sätts i framsätet och där vår kunskap åter börjar räknas som viktig”.

Vilka konkreta åtgärder kan nytillträdda jämställdhetsministern vidta direkt för att förbättra läget för de kvinnor ni möter?

– Fick jag bara välja en sak skulle jag säga ett grepp om vårdnadsfrågan, som tar på allvar att när kvinnor säger ”jag vill skydda mitt barn”, och när barn säger ”jag vill inte träffa pappa”, då har det gått långt. Då är det allvarligt.

– Vi möter jättemånga kvinnor vars barn får träffa pappan, som kanske inte orkar kämpa, men många kvinnor har uppfattningen att de inte får kämpa, att pappan är viktig och ska med. Så när hon väl sätter en gräns är det så otroligt viktigt att samhället förstår att stötta den. Och att man faktiskt måste orka stötta fler kvinnor och inte skuldbelägga dem för att de skyddar sina barn.

– Den andra frågan är kontaktförbud. Där finns också jättemycket att göra i dag. Se till att kontaktförbud utdöms och efterlevs.

I veckan avslöjade Kalla fakta hur två poliser, båda kvinnor, som larmat om sexuella trakasserier inom polismyndigheten utsattes för repressalier och tvingades säga upp sig. Hur ska åtgärderna kunna genomföras om myndigheterna som ska genomföra dem inte tar frågan på allvar?

– Här har vi sagt att ett så pass våldsamt samhälle som Sverige kan inte på egen hand hantera våldet, för att stoppa det. Här är jourrörelsen så himla viktig för att vi är fristående och ideella och samlas runt en kunskap som vi hela tiden bygger vidare på tillsammans med forskning, men som alltid kommer från kvinnorna och tjejerna själva.

– Det är absurt när man i dag med raska steg flyttat ansvaret för att arbeta mot våldet till socialtjänsten, vad gäller ansvaret för våldsutsatta kvinnor i samhället. Det är ju en myndighet som sitter djupast ihop med hela samhället och alla förståelser som finns där. Så det är klart att kvinnorna stöter på patrull där. För det är samma samhälle de har levt i och som har skapat möjligheterna för våldsverkaren och dynamikerna som trycker ner henne.

– Och det är samma med polisen vi behöver utomstående krafter som står fria och här tycker vi att vi är en helt central spelare. Det låter kanske stort, men jourrörelsen är faktiskt den som en gång i tiden sparkade igång förändringar som verkligen blev viktiga. Det kommer från kvinnor själva. Jag tycker att man ska vårda de rösterna och den kunskapen, för motståndet är enormt. Polisen, universiteten, det här är ett stort problem som finns i hela samhället.

Var ser du det största motståndet?

– Det vi möter mest av är socialtjänsten, det är den våra jourer har mest kontakt med. Jag måste säga apropå polisen, de är inte felfria på nåt sätt, men de kommer ofta till en våldssituation som är akut. Det känns som att de lever närmare en förståelse av att det här finns. Socialtjänsten sitter många gånger i städade lokaler och tittar på människor som kommer och berättar om hur de har det, och verkar ha mycket svårare att förstå att den här mannen som verkar så trevlig och pratar så ledigt faktiskt är hennes förövare.

Jenny Westerstrand berättar om en enkät från Socialstyrelsen där Roks jourer svarat på frågor om jourernas kontakter med socialtjänsten. Svaren var nattsvarta.

– Motståndet är så stort och okunnigheten är så stor, men alla har de gått en webkurs om mäns våld mot kvinnor eller våld i nära relation eller våld i familjen, de har alla möjliga begrepp. Och det är nästan mer avskyvärt att slåss mot experter som tror att de kan, än förut när vi slogs mot okunnighet. Då fanns det ändå en insikt om att vi hade något att bidra med. Nu är det tvärsäkerhet, prestigefylldhet och pappafokus. För oss ur vår horisont är det ett väldigt stort problem.

– Men vi gör ju det här för att vi faktiskt tror på förändring. Kvinnors vrede har skapat förändring förr. Varenda politisk reform som har hjälpt kvinnor har startat i kvinnors vrede så vi är hoppfulla ändå. Det enda som är bra med att saker blir svårare – det blir också tydligare då. Och vi kanske har kommit till en punkt när saker är tillräckligt tydliga för tillräckligt många.